Citat:
Ursprungligen postat av deakpeasley
ju direkt spår av långt missbruk, men sen han va typ 17-----det trodde jag inte. Hur fan kunde han få jobb hos Stones? de måste ju ha känt till hnm. Iofs var de dock samma skit hela högen.
I och för sig... var de ju just det. Samma andas barn. Jag har läst hans biografi och slutade efter halva boken. Första tredjedelen var intressant när han spelade med Rod Stewart och Faces. (Och ett gäng till.)
Hans farsa var en suput som alltid drog hem polarna efter att puben stängt för att kröka vidare och jamma lite. Bland barnen och en uppgiven alkismorsa. Ron tyckte farsan var skitcool. De var zigenare och han växte upp på en pråm i hamnen. Där har ni miljön och arvet.
Den andra delen av boken handlar om hur stolt han var när han fick hoppa in som gitarrist i Stones. Han var tacksam för varenda dag och efter tjugo år blev han fast medlem och började väl gråta av tacksamhet.
Det märkliga med Wood är att han som medelålders fortfarande blir kär i småbrudar och tycker inte det är nåt konstigt. Hans barn nämner han liksom i förbifarten. Det verkar vara viktigare för honom att kröka med kändisar samma dag frun kommer hem från BB. Och inte bara en gång.
Han skämtar om en av modellerna som jag tror han gifte sig med, och hur han och Keith lurade henne att börja knarka. När han tröttnat på henne bytte han henne mot George Harrisons fru, som han tyckte var läckrare.
Boken handlar i stort sett om hur han jagade knark på turneerna och träffade sköna kändisar och vilka som knarkade. Pengarna han tjänade satte han sprätt på. Nu som 70 nånting ser han tillbaka på sitt liv och säger att han inte ångrar något. Och det har vi ju märkt.
Kan vara en av de mest imbecilla människorna på denna jord. Men visst, en hygglig gitarrist är han. Men det ursäktar inget. Det finns väldigt gott om hyggligare gitarrister.