2009-12-17, 14:12
#97
Därför driver Carl Bildt israelerna till vansinne
Citat:
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...ne_3953037.svd
Ursprungligen postat av SvD
Den 19 september 2010, det är måltavlan. Skicka in de bästa politiska kampanjmakarna i världen till Sveriges valrörelse. Låt Reinfeldt och Bildt betala ett pris.
Det föreslår den politiske konsulten Michael Fenenbock i en kolumn i Israels stora dagstidning Yedioth Ahronoth. Orsaken är att EU åter har proklamerat att Jerusalem ska vara huvudstad i en framtida palestinsk stat, något som ordförande ”Reinfeldt och hans Rasputin-liknande kollega Carl Bildt” bör straffas för.
”Vi har verktygen, erfarenheten och kunskapen att åsamka killarna i Sverige riktig politisk smärta”, skriver Fenenbock, som tidigare drivit kampanjer för bland andra Ted Kennedy.
Det är lite ironiskt. I decennier har en antisemitiskt färgad extremvänster gapat om en Israellobby som påstås styra världens politiska skeenden. När någon slutligen dyker upp som påstår sig företräda en sådan visar det sig att han vill störta den borgerliga regeringen. Det torde leda till svåra inre konflikter på mer än ett håll.
Faktum är dock att det råder en spänd relation mellan Sverige och Israel just nu. Detta gäller det politiska planet – vad beträffar handel och kulturutbyte är stämningen så god som någonsin.
Carl Bildts lätt arroganta stil (häromdagen påpekade han att Israel försöker påverka EU genom att ”söndra och härska”) understryker somliga israelers intryck av att Bildt inte bara framfört de krav som förväntas under ett EU-ordförandeskap, utan att han har gjort det med iver och inlevelse. Som om han verkligen ville sätta Israel på plats.
Att höstens stora Sverigenyhet har varit att vår största dagstidning sprider vandringssägner om organstöld, rotade i antijudiska myter, utan att klandras av regeringen, har knappast byggt broar.
I Israel upplevs EU:s och Sveriges ständiga kravställanden som väl ensidiga. Inte utan visst fog.
I förra veckan presenterade israeliska medier läckta detaljer ur vad som sannolikt var den förra israeliska regeringens förslag till palestinierna. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert ska ha berett ett förslag som skulle ha inneburit en framtida palestinsk stat omfattande motsvarande 99,3% av territoriet utifrån 1967 års gränser. Och ett delat Jerusalem. Palestinierna ska ha nekat. Igen. Vilka är oresonliga?
Den nuvarande israeliska regeringen är en reaktion på att den tidigare mittenregeringen inte fick gensvar för sina eftergifter. Ett gällt tonläge från exempelvis premiärminister Benjamin Netanyahu är inte bara en orsak till utan också ett svar på att situationen är som den är.
Att en svensk borgerlig regering skulle vara fientlig till Israel är otänkbart. Så hur ska man då tolka Carl Bildt?
Det är det gamla vanliga problemet: man försöker utkräva ansvar av den enda part som visat sig förmögen att ta ansvar, och inte av den som borde axla det. Istället för att, kanske, använda vårt stora bistånd för att få palestinierna i rätt riktning.
Frågan är om det fungerar. Ur israelisk synvinkel är det bekvämare att munhuggas med Sverige, och skämta om att rigga våra val, än att bedriva osäker mittenpolitik med dyra eftergifter. Då blir Carl Bildt Likudregeringens ursäkt att flytta fokus. Det var kanske inte meningen.
Det föreslår den politiske konsulten Michael Fenenbock i en kolumn i Israels stora dagstidning Yedioth Ahronoth. Orsaken är att EU åter har proklamerat att Jerusalem ska vara huvudstad i en framtida palestinsk stat, något som ordförande ”Reinfeldt och hans Rasputin-liknande kollega Carl Bildt” bör straffas för.
”Vi har verktygen, erfarenheten och kunskapen att åsamka killarna i Sverige riktig politisk smärta”, skriver Fenenbock, som tidigare drivit kampanjer för bland andra Ted Kennedy.
Det är lite ironiskt. I decennier har en antisemitiskt färgad extremvänster gapat om en Israellobby som påstås styra världens politiska skeenden. När någon slutligen dyker upp som påstår sig företräda en sådan visar det sig att han vill störta den borgerliga regeringen. Det torde leda till svåra inre konflikter på mer än ett håll.
Faktum är dock att det råder en spänd relation mellan Sverige och Israel just nu. Detta gäller det politiska planet – vad beträffar handel och kulturutbyte är stämningen så god som någonsin.
Carl Bildts lätt arroganta stil (häromdagen påpekade han att Israel försöker påverka EU genom att ”söndra och härska”) understryker somliga israelers intryck av att Bildt inte bara framfört de krav som förväntas under ett EU-ordförandeskap, utan att han har gjort det med iver och inlevelse. Som om han verkligen ville sätta Israel på plats.
Att höstens stora Sverigenyhet har varit att vår största dagstidning sprider vandringssägner om organstöld, rotade i antijudiska myter, utan att klandras av regeringen, har knappast byggt broar.
I Israel upplevs EU:s och Sveriges ständiga kravställanden som väl ensidiga. Inte utan visst fog.
I förra veckan presenterade israeliska medier läckta detaljer ur vad som sannolikt var den förra israeliska regeringens förslag till palestinierna. Dåvarande premiärminister Ehud Olmert ska ha berett ett förslag som skulle ha inneburit en framtida palestinsk stat omfattande motsvarande 99,3% av territoriet utifrån 1967 års gränser. Och ett delat Jerusalem. Palestinierna ska ha nekat. Igen. Vilka är oresonliga?
Den nuvarande israeliska regeringen är en reaktion på att den tidigare mittenregeringen inte fick gensvar för sina eftergifter. Ett gällt tonläge från exempelvis premiärminister Benjamin Netanyahu är inte bara en orsak till utan också ett svar på att situationen är som den är.
Att en svensk borgerlig regering skulle vara fientlig till Israel är otänkbart. Så hur ska man då tolka Carl Bildt?
Det är det gamla vanliga problemet: man försöker utkräva ansvar av den enda part som visat sig förmögen att ta ansvar, och inte av den som borde axla det. Istället för att, kanske, använda vårt stora bistånd för att få palestinierna i rätt riktning.
Frågan är om det fungerar. Ur israelisk synvinkel är det bekvämare att munhuggas med Sverige, och skämta om att rigga våra val, än att bedriva osäker mittenpolitik med dyra eftergifter. Då blir Carl Bildt Likudregeringens ursäkt att flytta fokus. Det var kanske inte meningen.
SvD vågar vara sanningsenliga och nämna den israeliska lobbyn. Men inte oväntat så avslutar man med ett obligatoriskt försvar av Israel, för annars hade man ju gått alltför långt och blivit stämplade som antisemiter av den mäktiga judelobbyn, och så vidare.
I vilket fall, artikelförfattaren påstår att Olmert ska ha "förberett" ett förslag där man gått med på 1967 års gränser och ett delat Jerusalem - och att det är palestinierna som varit oresonliga.
Per Gudmundson, du har fel om Israel.
Den förra israeliska regeringen erbjöd inte palestinierna ett skit. Vadå "förberett"?
Man har fortfarande hundratusentals bosättningar i ockuperade områden och man har t.o.m. vägrat att lämna Golanhöjderna som tillhör Syrien. Däremot har araberna faktiskt erbjudit fred i enlighet med 1967 års gränser i ett mycket resonligt förslag som du uppenbarligen inte satt dig in i ämnet tillräckligt mycket för att ens känna till:
http://en.wikipedia.org/wiki/Arab_Peace_Initiative
Palestina ska få vara en suverän stat som själv ska få avgöra vilka man ska få släppa inom landets gränser inklusive palestinska flyktingar i exil och man ska få ha en egen arme - saker som Israel aldrig någpnsin har gått med på.
Våga vara ärlig och kritisera Israel!
