Albert Camus

Var det meningen att vi skulle komma med ''rätt'' svar? Jag har inte riktigt läst klart boken ännu, men kom med förslag på vad pesten står för, dock hade jag inte läst så långt då. Är ca 150 sidor in i boken nu. Skulle dock vara intressant att se vilken innebörd Camus själv lade i Pesten. Att berättelsen är allegorisk och använder sig av metaforer och symbolism är ganska uppenbart. Själv tolkade jag ''Pesten'' som en metafor för den död som alla människor måste möta, i kontrast till Camus filosofiska uttalande om självmordet, som jag diskuterade i föregående inlägg.

Var får du det till att Meursault inte förstår konsekvensen av sina handlingar? Och även att detta skulle vara brist på empati? (vilken ikon är för att dölja spoiler? Jag skulle vilja exemplifiera detta som relaterar till absurdism i sig).

Jag svarar dig här, för att inte gå off topic i den andra tråden. Jag håller just nu på att läsa den tredje av sammanlagt sex noveller i ''Landsflykten och riket.'' Tidigare har jag inte läst någonting av Camus i novellform, däremot i essäform (''Myten om Sisyfos'') och romanform (''Främlingen'' och ''Pesten''). På baksidan av novellsamlingen, som jag läser just nu, står följande beskrivning: ''Genom den knappa stilen och den klassiska måttfullheten upplevs dramatiken i de enskilda novellerna som nästan outhärd[l]ig, framsuggererad med Camus speciella mästerskap.'' Det är just ''den knappa stilen'' och ''måttfullheten'' som är den gestaltningsform som passar Camus bäst. I den andra novellen, ''Avfällingen eller En förvirrad hjärna'' försöker han sig på en experimentell berättarform i första person, en sorts intensiv stream of consciousness. Camus får fram sitt budskap på ett hyfsat tydligt sätt, men enligt min mening, så fungerar Camus bäst när han håller sig till den enkla och måttfulla berättarstilen. Då kan han emellanåt få fram riktigt vackra beskrivningar, likt den som jag citerade i det här inlägget: (FB) Vilken bok läser du just nu?

Jag tycker också mycket m den här novellsamlingen och den enkla och ändå personliga skönheten i hans sätt att berätta är verkligen klassisk (man kan jämföra med vissa av Pär Lagerkvists böcker, även om förebilderna där är lite andra).

Gästen, ungefär mitt i boken, skulle kunna ses som en pendang till Främlingen, även om man inte alls vet ifall Camus medvetet såg den så. Meursault dödar den arabiske smågangstern utan att ens ha gjort ett aktivt val; han har bara drivit in i situationen och inte ens rasism är något motiv för hans dåd. Han står i princip utanför samhället, han är likgiltig för dess strävanden, Läraren Daru däremot är en stolt medlem av samhället, det franska Algeriet, där han strävar på i sin lilla byskola ute vid öknens rand. Han har inget agg mot araber eller berber och känner en stark samhörighet med sitt land, det franska Algeriet.

När en militär, en personlig vän, överlämnar en beduinfånge till honom och ger honom order att föra honom genom öknen till den franska garnisonen längre bort nästa dag, så uppfattar han det som litet förnedrande för honom. "Jag är väl inte soldat, det är eran fånge!". Han vill inte sitta och vakta en bunden beduin, inte ens när han fått höra att mannen är farlig och antas ha mördat andra, han vill inte ens ha en revolver till hands för att skydda sig. Han skulle förmodligen kunnat skjuta sin fånge under natten och skylla på att denne försökte fly, ingen skulle bry sig i det läge som råder (hotande inbördeskrig) men i stället försöker han behandla mannen med värdighet och gör ett klart moraliskt val att inte tvinga iväg honom till den franska kasern där man väntar på dem. Nästa morgon ger han beduinen en vattenlägel och fritt val att gå vart han vill, men denne tar vägen mot garnisonen där han kommer att fängslas, kanske torteras. Dock, kort därefter visar det sig att Daru inte i längden kan undgå de inre och yttre demonerna i situationen.

Det är en klassiskt ren berättelse om en man som ställs inför ett för honom nästan omöjligt val - och ett sorgset farväl till Algeriet, Camus hemland.

Jag svarar dig här för att undvika chatt/off topic i den andra tråden. Vad var det som fick dig att inte klara av att avsluta "Pesten"? Jag gillade den berättelsen. Angående "Den första människan", så är jag blott 50 sidor in i boken, så det är svårt för mig att göra en helhetsbedömning. Det har inte hänt överdrivet mycket, men det som fångar mig är språket - känslan av att [i]det här är definitivt Camus/I]. "Främlingen" är svår att ogilla eller inte ta sig igenom av den enkla anledningen att den är kort och lättläst, men ändå med ett tydligt budskap, en handling som driver berättelsen framåt på ett konkret (och flera gånger dramatiskt) sätt och en hel del fina scener/citat. Camus har skrivit så mycket som avviker från "Främlingen" (som han förövrigt skrev i sena 20-årsåldern).

I din situation hade jag givit "Pesten" en ny chans, därefter novellsamlingen som jag rekommenderade förra året i ett inlägg ovan. Än så länge uppfattar jag "Den första människan" som att den utmärks av observationer, oavsett om de är nutida eller minnen. Man finnar liknande fina observationer/beskrivningar i "Främlingen", men här finns det - än så länge - ingenting som på ett lika intensivt sätt driver handlingen framåt. Camus hade manuskripet till "Den första människan" med sig i bilen där hans liv tog slut och han skrev den icke-färdigställda texten i 40-årsåldern. Den är kontemplativ, men inte lika pompöst-ungdomligt kontemplativ som hans ungdomsroman "Främlingen". Samma teman kan urskiljas redan i början, men det är inte den unge mannens observationer och reflektioner utan den medelålders mannens. Därmed är "tempot" annorlunda.