Peak Experience Berätta!

Skulle vara intressant att se berättelser om era Peak experiences.

Lämnar en definition av området samt ett exempel. Båda hämtade från nätet.

Definition:
Kännetecknande faktorer som ibland förekommer alla samtidigt, ibland delvis:
1. Outsäglighet, den som berättar säger sig ofta inte kunna förmedla, orden räcker inte till. Många gånger används poesi och poetiska vändningar.
2. Tidslöshet, den linjära tidsuppfattningen försvinner, "Allt är Nu".
3. Rumslöshet, rumsliga gränser transcenderas.
4. Evidenskänsla, den verklighet som speglas i upplevelsen känns 'verkligare' än vår 'vanliga' verklighet.
5. Kunskapsmeddelande, man får insikt på kognitiv nivå. Sammanhängande med 4. ovan.
6. Frid, kärlek, en upplevelse av fullkomlighet som går bortom allt individen tidigare medvetet upplevt.
7. Transformativ, leder till personlighetsförändringar som består över tid.
8. Motsatser transcenderas, ex.vis uppdelningen inre-yttre upphör.
9. Passivitet, upplevelsen kan inte viljemässigt skapas, den 'ges'

Exempel:
"Plötsligt märker jag att det har blivit alldeles tyst omkring mig, som om allting stannat upp i ett slags högtidlig väntan. Jag känner mig förvånad och undrar vad som håller på att ske. Snart fryser jag inte längre, men tycker jag växer fast där jag sitter, försöker resa mig men kan inte. Istället känns det som om jag lämnar min kropp, rinner ut ur den och uppgår i gräs, jord och allt jag har närmast omkring mig. En sådan frid har jag aldrig tidigare upplevat; jag tycker att detta måste vara själva kärnan av verkligheten. Önskar att jag aldrig ska behöva återvända till mig själv igen, men bekymrar mig lite över att min kropp finns kvar fullt synlig; jag ser den inte men vet att den finns kvar där på marken. När folk hittar den kommer det att bli så mycket onödigt ståhej. Jag ville helst att också den skulle försvinna. Efter ytterligare någon stund lämnar även denna oro mig och allt som finns är HELHET, fullkomlighet. Hur länge denna underbara känsla fyller mig vet jag inte, kanske någon halvtimme, men när jag åter ser vad jag har omkring mig har det blivit mörkt. Det känns lite grann som att vakna upp ur en djup sömn, jag får arbeta mig upp - och gör det trots att jag egentligen inte vill. Det dröjer sedan en god stund innan hela jag fungerar så pass att jag kan gå hem igen."


Dela med dig! Var det en peak experience eller ej. Det finns olika typer och grader av PE.

Jag har upplevt ett tillstånd som stämmer in på definionen ett par gånger under meditation, det är precis som att allt stannar och man uppfattar varje litet ljud väldigt tydligt, man känner en stark känsla av trygghet och värme.
Jag har hört någon beskriva det som en känsla som fanns när man låg i mammas mage (pregnant void), och den beskrivning känns väldigt träffande.

Kan det vara den typ av erfarenhet som kallas för Satori. Googlade och hittade detta "Satori is the spiritual goal of Zen Buddhism". Fast jag läste inte igenom hela definitionen där.

Var det nån av punkterna som du inte "prickade in"?

Jag befann mej i en identitetskris, min fru hade lämnat mej och jag tyckte oerhört synd om mej själv. Hon hade hittat en annan, jag lyckönskade henne eftersom jag älskade henne och ville att hon skulle vara lycklig, men jag drabbades av depression och självömkan. För första gången i mitt liv kände jag mej knuffad ur sadeln, överkörd, tillintetgjord.
Mitt i en skogspromenad "hör" jag en "röst" som säger
-Tilltäppt kärl norr om Halmstad (det är där jag bor).
Jag hinner tänka, tilltäppt kärl, är det jag? Sen exploderar nåt inom mej, jag försvinner, det enda som finns är ljus och en enorm känsla av glädje. Jag vet inte hur länge det varar, tidsuppfattningen försvann, det kan ha varit en minut eller en timme. Men efter en stund var det "någon" som "sa", "det här kunde du ju fixat själv, jag har inte tid med sånt här", och sedan såg jag nåt skugglikt som försvann ungefär som en plastpåse som blåser bort i vinden.
När jag lyckats ta mej hem igen lade jag mej i soffan och försvann igen.
Det tog mej flera dagar att "vakna till" jag kunde knappt äta, kunde inte öppna ögonen, omöjligt läsa eller se på tv eller göra nåt annan än att ligga ner och bada i ljus och glädje. När det började mattas av efter kanske en vecka och jag började fundera på vad som hänt, försöka rekapitulera, minns jag att mitt i alltihopa uppe i skogen så "hörde" jag flera olika röster som diskuterade var "utgångsläget" skulle vara. Det fick inte vara för lågt, för då blev det för långt till öppenheten, och det fick inte vara för högt för då skulle jag inte kunna fungera i världen. Jag minns att jag ställde frågan -"Är det andar som pratar nu?" Vad annars, liksom? Då, pang, en stor plåt, skydd, barriär, sattes på min panna och "nån" sa nej. Hihi tänkte jag, andarna säger att dom inte finns. Under tiden som diskussionen pågick kände jag också hur nåt rörde sej inne i huvet på mej, steg och sjönk, för att till slut stabilisera sej i höjd med näsroten. Jag kan fortfarande, och gör regelbundet, framkalla en stigning av nåt inne i kroppen, i ryggraden, upp i huvudet. När jag kommer till näsroten drabbas jag ofta av skrattanfall, en känsla av lycka så stark att min kropp bara hickar och gråter i glädje. Om jag försöker dra känslan högre upp i huvudet blir jag svimmningsbenägen och tappar kontakten med omvärlden.
Efter detta så ser jag mitt liv som Del II. Jag är hel, glad, lycklig, jag har en känsla som jag inte riktigt kan översätta i ord men den är, om jag får låna ett ord från religionen, nästan helig.

Härligt att du fortfarande kan återkalla känslan - hur länge sen var det?
Undrar om din PE hamnar i en spec. kategori i o m att du hör ett samtal!? Hörde du rösterna inom eller utanför dig? Var det röster eller "bara" orden?
Intresssant att du försökte begripa upplevelsen intellektuellt under tiden den pågick.

Det har diskuterats inom psykologin - huruvida såna här PE (min påhittade förkortning) är psykotiska. Det finns en åsikt jag tagit fasta på, nämligen att en psykos är ett decentraliserat tillstånd (splittrat, förvirrat) medan en PE är ett tillstånd av centrering, d v s att allting blir tydligt (uppenbarat) med en känsla av enhet och sammanhang. Ett annat sätt att skilja på psykos och PE är att värdera effekten av upplevelsen. Är den positiv eller negativ för individens liv och tillvaro.

Jag har själv haft några få PE av olika kvaliteer. Den första när jag var sådär 10-11 år, tror jag. Precis som du säger blev det del II av mitt liv efter det (om man nu kan säga så när man är så ung). Erfarenheten har sedan dess fungerat som en sorts centralpelare i min förståelse av tillvaron och min relation till den. En fast punkt under vad som kom att bli en "stormig resa".

Det var drygt sex år sedan. Svårt att säga om rösterna var utanför eller innanför, jag vet inte ens (det här har jag inte tänkt på innan) vad det var för kön, min minnesbild nu säger manliga men det kan ju vara för att jag är man, jag vet inte. Men det var inte mina egna tankar, så mycket är klart.

Jag skulle klassa upplevelsen som PE snarare än psykotisk eftersom den gav en stark känsla av enhet och sammanhang. Det som blev tydligt och uppenbarat är att det finns inget att förstå. Det som ÄR går bortom den intellektuella kapaciteten, svaret på alla existensiella frågor är NU, HÄR.
This is it. Evigheten i en sekund, universum i ett sandkorn.

Ska berätta om min första PE. Tycker det är väsentligt att jag var så ung eftersom man lätt annars skulle kunna påstå att upplevelsen enbart är omformuleringar av sånt man snappat upp nånstans. OK;

Vaknade av att jag tyckte det knackade på fönstret, ville somna om men knackandet var så ihärdigt. Blev nyfiken såklart och kände en extremt positiv, lekfull och nyfiken känsla - sockerdrickspirr som av kärleksfulla smekningar - i hela kroppen. Mitt ansikte kunde inte sluta le. Upptäckte att det var regnet som knackade på rutan. Fick en stark känsla av att någon/något väntade/kallade på mig och att jag måste gå ut. Hade ingen klocka men förstod att det var tidigt fast ljust ute. Tog på regnkappa och gav mig av ut i lilla miljonprojektet.
Kunde inte se en människa nånstans - konstigt. Började gå, uppmärksam på att finna vad det nu var som kallade på mig - hela tiden lyckokänslan. Passerade köpcentret och vidare kvarter efter kvarter, utan att se en människa eller rörelse nånstans. (Var jag sista människan på jorden!?) Inget hände, inga människor i fönstren, inga bilar på väg.
Tänkte att jag går in i skogen, där händer oftast nåt. Men inget hände - lycko- och förväntanskänslan fanns kvar. Passerade uppmärksamt genom skogen och vände hemåt över en kohage. Hela hjorden låg lugnt där i regnet och stillheten. Lade mig försiktigt ned mellan en ko och hennes kalv och drog (arme-)regnkappan över mig och kalven. Kände kons doft och lyssnade på ljuden från magarna. Somnade (medveten om att kon vägde hundratals kilo).
Vaknade, kände tacksamhet att jag fått vara en del av hjorden och vila där, fortfarande med den härliga goda känslan i kroppen, sinnet. Reser mig, tackar korna, är inte besviken att inget särskilt hänt utan tycker att detta var spännande nog - OCH DÅ HÄNDER DET!

Som av en blixt fylls hela jag av en extremt stark känsla tacksamhet, ödmjukhet och respekt, som nästan får mig att gå ned på knä och sänka huvudet (klassisk böneställning?). Men jag står kvar som förstenad, överrumplad och Ser Orden. Det var ord - budskap, men ingen röst. Och här är budskapet: ETT ÄR genom ALLT. Vet inte hur beskriva - eldskrift för min inre syn, möjligtvis.
Det flashar bilder inom mig som intellektet försöker fånga det jag erfar. Dinosaurier blir fåglar o s v och genom allt som existerar finns en gemensam själ/liv som allt delar. All tid/evigheten är bara ett ögonblick. Och känslan är fantastisk, helig och övermäktig.

Jag gick därifrån lite skakig men förundrad, tacksam och respektfylld. Den intellektuella, kognitiva insikten är ju fantastisk - men det är de åtföljande känslorna och sättet det sker på som gör att jag svårligen kan vara annat än troende.
Konstigt nog berättade jag inte detta för någon förrän många år senare - det behövdes liksom inte.
Tyvärr är min erfarenhet att dessa erfarenheter oftast bemöts med stor skepsis. Så jag försöker låta bli att berätta - men här på FB passar jag på i anonymiteten.

Mycket intressant att läsa era berättelser!
För min del har jag haft upplevelser av det slaget när jag varit på meditationsretreat. Tiden tappar betydelse. Man känner sej bara lycklig och helt närvarande. Har hört att man kan få dessa upplevelser helt spontant också så som ni verkar ha fått. Har dock aldrig hänt mej vad jag kan minnas.

Trevliga berättelser. Intressant att du Lizz var så ung när det hände första gången. Hur har upplevelserna påverkat era liv?

Användarna Varangian och terrieterrie kan ta sin personliga dispyt via PM om de så önskar. Topic är den dock inte.
/Mod

Det ni beskriver är ett smakprov på allas vår sanna natur. Det som mystiker genom årtusenden beskrivit som 'upplysning'. Det är vad varje människa, utan att veta om det, strävar efter. Självbefrielse. Self-liberation. Self-realisation. Vad indiska mystiker kallar 'Moksha'.

Målet är att inse att 'jag' inte är separerat från allt annat, utan är ett med allt. Därefter är lidande ett minne blott.

Själv har jag också haft dessa 'sneak-peaks'. Första gången var under ett svamprus. Jag såg kroppen göra saker... tankar och känslor fanns där... jag iakttog allt utifrån, men ändå inuti. Jag var överallt... i varje människa, i varje gatsten, i varje lyktstolpe. Ett slags lugn frid fanns där hela tiden.

Denna upplevelse väckte mitt andliga sökande, och tog mig in på vägen mot självinsikt. Jag kommer inte sluta söka förrän jag funnit Moksha.

Flera gånger senare har liknande upplevelser skett under meditation. Helt plötsligt har 'jag' smetats ut och flytit ihop med allt runtomkring mig. 'Jag' är allt. 'Jag' är stilla frid. 'Jag är'.

"Happiness is your nature. It is not wrong to desire it. What is wrong is seeking it outside when it is inside."

"Therefore, if one knows one's Self which is of the nature of consciousness that knows everything, one knows everything."

-Sri Ramana Maharshi

Erfarenheten har gjort mig mer nyfiken och öppen, mindre tvivlande och sökande naturligtvis. Fungerat som en centralpunkt eller rot, en "plats" att återvända till. Tror inte att det gjort livet lättare, men mer uthärdligt och hoppfullt. På något sätt var det är det väl som om en yttre ram ram sprängdes men ersattes av en inre stabil plats. En tro på att man kommer någonstans ifrån och är på väg någonstans med livet som en tid däremellan.

Om det på något vis varit en börda så är det möjligtvis mest på senare år, som jag börjat se den kopplingen. Jag är för snäll och det funkar ju inte om man inte vill bli uppäten av tillvarons vargar. Jag tror alltså att jag är snäll och tolerant och tålmodig och allt det där. Men det är faktiskt ingen strategi jag skulle rekommendera - för mig har det inte funkat särskilt bra - ur min synvinkel. Godhetsklet läste jag någon uttala sig om. Det var träffande. Det där är svårt att få ordning på.