2009-12-01, 12:47
#1
_ . . : : ] [_ _ _P R O L O G_ _ _] [ : : . . _
Nu har det gått över tre år sedan jag registrerade mig på Flashback Forum och detta är min tusende post.
Jag hoppas och tror att jag kunnat hjälpa till en del, men även bjudit på ett och annat skratt.
Många nya avatarer, men även en del nya ansikten har jag bekantat mig med.
Givetvis vill jag fira detta på något sätt och vad vore bättre än att jag med ord delar med mig av min vecka jag precis upplevt?
Jag hoppas och tror att jag kunnat hjälpa till en del, men även bjudit på ett och annat skratt.
Många nya avatarer, men även en del nya ansikten har jag bekantat mig med.
Givetvis vill jag fira detta på något sätt och vad vore bättre än att jag med ord delar med mig av min vecka jag precis upplevt?
_ . . : : ] [_ _ _D A G _ # 1 _ - _ I N _ T H E _ B E G I N N I N G _ - _H I G H _ H O P E S_ _ _] [ : : . . _
Dag #1, förmiddag, solen tittar stundvis fram och trots att det är kallt och blåser en del kan jag inte annat än att vara uppspelt, så uppspelt att jag inte kunnat sova på hela natten. Nåja, i ärlighetens namn hade jag inte ens försökt sova, men jag visste att det var lönlöst ändå, jag visste ju vad måndagen hade att erbjuda; Mephedrone, my chemical romance. Jag skulle tillsammans med några få väldigt nära vänner ut på intravenös räkpicknick. Detta var länge sedan sist nu och det skulle bli ett kärt återseende.
Denna gången hade vi nyttjat en för oss ny källa som lovade guld och gröna skogar - precis som alla andra. Det var dock något märkligt jag hade på känn, jag hade magkänslan att "den här gången är det bara helt rätt".
Strax efter 10 på förmiddagen vibrerar mobiltelefonen så där irriterande som bara en mobiltelefon kan. Givetvis var det en av de vänner jag skulle till. Hon var på väg hem från postens utlämningsställe där våra besynnerligt doftande skaldjur tidigare på morgon hade anlänt. Jag kände så väl igen röstläget och kunde lätt identifiera mig i hennes tillstånd - total och obarmhärtig abstinens.
Det var så att man kunde höra hennes fånigt stora leende och de tre utropstecknena efter vad som fick duga som hälsningsfras:
- "Det är dags att vakna nu!!!"
Jag var ju redan både vaken och påklädd så efter några korta meningar utbytts gör jag vad jag kan för att se mänsklig ut. I med lite vax i håret och rufsa till, på med lite täckstift för att ta bort de värsta fornlämningarna i ansiktet efter sedvanlig morgontvagning och på med ett par droppar för mycket av en av favoritparfymerna.
Även jag började bli absig nu. Magen jämrade sig likt en hundvalp innanför ytterdörren till en lägenhet vars inneboende precis åkt och handlat, handflatorna glänste som en barbiedocka doppad i högblank golvpolish och hjärnan vara bara allmänt trasig. Det gick helt enkelt inte att sluta tänka på nålen som skulle in i min cephalic och väl där inne tillsammans med applicerat tryck på pumpens kolv skänka mig den enorma njutning enbart en intravenöst administrerad dos mephedrone kan.
Det blev en väldigt rask promenad med huvudet fullt med rusande, diffusa tankar medelsvensson skulle bli groggy av. Jag log med hela ansiktet. Inget kunde förstöra den här dagen! Ringer upp samma vän som tidigare efter en stund för att höra om hon vill komma och möta mig halvvägs och göra sällskap. Det vill hon, men kan inte.
Hon hade föga förvånande provsmakat skaldjuren så fort hon kommit hem, en ganska mycket mindre dos en vanligt och trots detta fått sådan effekt och blivit så kickad att hon enligt egen uppgift inte kunde visa sig utomhus! Abstinensen verkligen ger allt och fullkomligt tar över min kropp. Jag går inte längre, det är abstinensen som gör det. ca 1km hemifrån kommer jag på; jag glömde vågen hemma. Strunt i den, det vore konstigt om det inte fanns en på plats hos mina vänner och även om det inte skulle finnas någon skulle vi väl bara lösa upp påsarna en efter en och dosera med hjälp av mängd lösning.
Dag #1, grå måndagsförmiddag, solen tittar egnetligen inte fram ofta alls och trots att det faktiskt är svinkallt och blåser halv kuling kan jag inte annat än likt ett barn på julaftonsmorgonen vara fruktansvärt uppspelt.
_ . . : : ] [_ _ _D A G _ # 1 _ - _P Å _ P L A T S _ - _ F Ö R S T A _ D O S E N_ _ _] [ : : . . _
Jag anländer till lägenheten vi ska vistas i under dagen. Av ren artighet hivar jag ur mig ett "Allt bra?" och får som förväntat bara ett darrande, flämtande och hest skratt från Tomas som svar. Toppen, det här kommer bli underbart!
Upp med ett nytt, obrutet set ur fickan, dags att lösa pulver i sällskap av den vän - vi kan kalle henne Erika - jag pratat i telefon med tidigare! 150mg på en och en halv meter vatten hamnar - som vanligt förvånansvärt fort - i min 3ml-pump och snabbt som attan sitter där också en ny, sylvass 25g kanyl applicerad.
Med abstinenstremor riktar jag kanylen mot min cephalis, strax utanför mitten av vänstra underarmen. Jag vet så väl hur djupt (eller snarare grunt) min cephalis ligger så det är nästan reflexmässigt jag tar lite sats med kanylen och snabbt och smidigt skickar in den i venen. Jag hinner inte ens märka sticket förrän en droppe mörkrött, venöst blod kryper upp i kanylens delvis transparenta kappa.
Jag rätar upp sprutan i linje med venen, trycker in den de sista millimetrarna av kanylen och drar svar för att bekräfta att jag inte utan att märka det råkat punktera venen. Det mörkröda, venösa blodet forsar in genom kanylen och slingrar sig likt en orm utmed pumpens innervägg för att till slut slå i kolven och blandas med lösningen.
Hjärtat pumpar på som om det ville explodera; äntligen är stunden kommen! Jag pressar relativt fort och bestämt in kolven i pumpen och lösningen tvingas villkorslöst in i min ven. Jag hinner bara få kolven att gå i botten och precis dra ut nålen innan jag känner den halsbränneliknande smaken ånga upp i svalget och gommen. Jag sätter mig ned på golvet och lutar mig mot kylskåpet. Jag vet vad som är på gång nu så det är lika bra för att inte riskera att göra sig illa på något sätt.
Allt blir tyst och stilla, jag vet att jag hör och ser precis som vanligt egentligen, men nu går det inte att reflektera över det, hela världen stannar upp.
Cirka två sekunder har nu förflutit sedan jag dragit ut nålen. Lika plötsligt som den uppstått försvinner smaken i munnen och i samma ögonblick känner jag rushen slå på helt sinnessjukt skönt och kraftigt. Hjärtat snabbar på. Jag lutar huvudet bakåt, sluter ögonen och njuter i fulla drag. Detta är något av det skönaste man kan uppleva. Det utklassar sex, känslan av lycka och att leva i värfärd och "första kyssen" med hästlängder. Lite sorgligt, men sant, men vad bryr jag mig om det? Jag sitter lutad mot min väns kylskåp och stönar och flåsar om vartannat av välbehag.
Erika fnissar finurligt och frågar om jag mår bra och det är med nöd och näppe jag förmår att knyta näven och sträcka tummen upp i luften.
Efter sisådär 20-25 sekunder när det allra yttersta av kicken lagt sig öppnar jag ögonen. Erika tittar på mig, helt i extas och ler med hela ansiktet; - "VISST VAR DET BRA!???!?"
Det var det... Sjukt bra... Det var med största sannolikhet den skönaste kicken jag någonsin upplevt... Jag slöt ögonen igen och nickade långsamt och försiktigt som svar på Erikas fråga. Naturligtvis började vi diskutera kicken, hur vi båda uppfattade den och vad vi tyckte hade förändrats sedan sist vi "mephade".
_ . . : : ] [_ _ _D A G _ # 1 _ F O R T S . _ & _ D A G _ # 2 _ - _ V Ä N T A T _ O C H _ O V Ä N T A T _ B E S Ö K_ _ _] [ : : . . _
Med några inslag av galenskap och mer eller mindre idiotiska påhitt fortskred timmarna på liknande, underbara sätt tills framåt sen eftermiddag då jag lite av en slump skulle träffa en person jag tidigare aldrig träffat mer än pratat lite flyktigt med över nätat - vi kan kalla honom Andreas. Även han hade en mängd mephedrone och ville gärna vara med och rejsa med oss och ytterligare en sedan tidigare väldigt nära vän (Marie) anslöt sig till oss under kvällen. The more the merrier, inte sant? Även BigFatCone och vår gemensamme tredje flatmate ("Niklas") tittade över och vi hade verkligen kanonkul och jättetrevligt!
Andreas visade sig vara en riktigt reko person och kommer åter figurera senare i denna maratonrapport.
Timmarna fortlöpte och dag blev till natt varpå Andreas valde att gå hemåt. Natt blev på nytt till dag och dag blev återigen till natt. Här tog allt pulver slut och vi beslutade oss för att avsluta vårt maraton. Skamligt nog hade vi totalt petat i oss över 16 gram på ca 40 timmar. Sist ut ur lägenheten - naturligtvis förutom de som bor där - var jag och Marie som gjorde sällskap hem i nattmörkret, vi bor ju trots allt så nära varandra.
_ . . : : ] [_ _ _D A G _ # 3 _ - _ S Ö M N P R O B L E M _ O C H _ A B S T I N E N S_ _ _] [ : : . . _
När jag kom hem var det inte mycket mera än att äta och tvärdäcka kvar... Eller det trodde jag iaf tills jag ätit. Att somna kom aldrig på tal, det fanns helt enkelt inte på världskartan. Till slut lyckas jag dock somna framåt lunchtid, dag #3, men hinner inte sova många timmar förrän jag väcks till abstinens av dörrklockans plingande då mörkret nyligen slagit på.
Det är Marie som tittar över igen. Alltid trevligt!
Tydligen är jag ensam om att ha dessa abstinensbesvär bland oss fyra vilket givetvis ska utnyttjas i underhållningssyfte. Niklas väser "tjack" och "meph" i mitt öra när vi alla sitter samlade på balkongen och röker cigaretter för glatta livet. Marie skrattar så härligt som bara hon kan så jag kan ju till slut inte hålla mig för skratt jag heller, trots att jag egentligen är tvärsur och känner för att vrida livet ur någon. Inte för att jag någonsin skulle göra en medmänniska något ont, aldrig, men den abstinens jag upplever efter några dagars hårt bruk av mephedrone är inte av denna värld!
Kvällen fortlöper sakta men säkert och jag minns ärligt talat inte hur den slutade, men vaknar gör jag igen, det ska gudarna veta...
__________________
Senast redigerad av Solus 2009-12-01 kl. 12:49.
Senast redigerad av Solus 2009-12-01 kl. 12:49.
