Stark känsla av ensamhet / utanförskap

Jag har en stark känsla av ensamhet / utanförskap och jag funderar dagligen på hur det vore att ta livet av mig. En dag kanske jag gör det, jag vet inte. Men just nu känns det som om jag fortfarande har krafter kvar att använda. Krafter att omsätta i något positivt men som allt för ofta istället blir något negativt som jag går runt och bär på.

Till att börja med har jag begränsat med ork att göra något överhuvudtaget. Jag kan påbörja saker, men ser sällan mening med att slutföra något i ett större perspektiv. Sätter jag igång med ett projekt som jag verkligen brinner för så brukar jag slutföra, men likt förjävligt så känns det kort och gott som om jag la ner bortkastad tid i slutändan.

Jag intresserar mig för helt andra saker nu än när jag var yngre. Vanliga saker som många andra är intresserade utav. Musik, idrott, tv-spel, film m.m. Nuförtiden är jag mest intresserad utav filosofi, medicin, rymden m.m. Nog för att det förmodligen är ganska naturligt eftersom man utvecklas som människa och ens intressen mattas av och behöver ersättas med nya. Men varför kan man inte ha kvar intressen som gör en intressant ur en social synvinkel? Inte för att de jag nämde är särskilt intressanta socialt. Men endel sysslor bidrar faktiskt till att man anammar ett socialt tänkande. Många filmer/serier innehåller ju ofta många återskapade livsöden där människor är inblandande. Att läsa om upptäckter i rymden och fysik. Det har iaf inte varit bravaderna på ISS som fått mig intresserad utav rymnden exempelvis. Och jag hade kanske inte planerat att åka upp till ISS och häva några öl med crewn där. Men visst det är fascinerande vad människan lyckas åstakomma med teknikens utveckling. Men det intressanta för mig har inte varit vad människor har upptäckt, utan förnimmelsen utav hur världen egentligen är uppbyggd och svar på frågor man själv har gått och grubblat på.

Nuförtiden kan jag t.om ha svårt att se på tv eftersom människor i dem påminner mig om något abstrakt likt seriefigurer utan ansikten typ. Jag kan inte relatera till någon i min närhet när jag exempelvis bekantar mig med en karaktär i en serie. Jag tappar helt enkelt intresset.

Jag försöker vistas bland folk så mycket jag kan. Men ofta blir man rätt besviken när man får hör att man uppfattas som konstig och trögtänkt. Grejen är att sånna enkla saker som andra får lära sig utav sociala samspel inte nått fram till mig eftersom jag varit ensam så pass länge. Mycket är ju kvar sen tidig ungdom givetvis, men sällan sätts på prov i verkligheten. Så är jag snabbtänkt i vissa områden t.ex i ren allmänbildning. Så kanske jag istället är trögtänkt i sociala samspel. Jag blir helt enkelt lite disträ. Jag har ganska dåligt självförtroende och tar inte så mycket plats. Men det är ju det jag måste träna på. Endel människor som är öppna och inte lika dömande på en gång brukar det vara lite lättare att skapa någon slags grogrund till relation med och då brukar allt kännas mycket bättre. Jag har ganska lätt för att inte ta åt mig utav saker som sägs om mig, men måste erkänna att det känns positivare när man kan föra ett vanligt samtal med någon istället för att man ska hålla på att fjanta sig och hålla på peaka/flörta med varandra och sen höra att man är trögtänkt. Jag kan bjuda på det och tar det inte särskilt seriöst, men när man behöver träna på att umgås med andra så är det kanske inte det man blir mest motiverad utav. Det slutar oftast att man hamnar helt enkelt på ruta ett och måste börja om. Jag vet att jag kan bli kvickare i sociala situationer bara jag får träna, men får jag inte ut några posivtiva känslor som gör att jag plocka upp minnen och så fortare så vete fan alltså...

Är folk bara allmänt skadeglade som en följd utav sin extrema sociala snabbtänkthet eller vad är det frågan om?

Känns som att du lider av en form av alienation, inte helt ovanligt faktiskt då jag antar att de flesta människor som är ensamma uppfattar densamma existentiella ångesten. Har dock inget konkret hjälp att komma med, förutom att du inte är ensam på Flashback om detta. Jag till exempel är i samma sits som jag inte kan ta mig ur...

Att ge sig ensam ut på en resa bort från gamla gängor och bort från folk man inte känner samhörighet eller har något gemensamt med är mitt råd, jag tänker göra så. Arbeta hårt för att uppnå någonting innan du avslutar allting, om du nu är inne på det.

Det är lätt att känna sig ensam och utsatt i livet. Men den känslan är bara en liten del av vad man kan uppleva i sin helhet. Det finns många saker som för mig att känna mig utanför, men jag tycker att andra upplevelser skapar en balans i slutändan.

Hej Rakii.

En tanke bara, då du känner att du befinner dig i samma situation som Ts med utanförskapskänslor.

Känner du dig utanför även här på FB? Har läst många av dina inlägg och du verkar vara "normalare" än de flesta i mina ögon; kan ej garantera att just det är någon tröst dock

Skämt åsido, det enda jag noterar är att du verkar mognare än dina jämnåriga; dina tankar och åsikter är mer än vettiga, för övrigt varken ett krav eller en nödvändighet för att uppnå personlig lycka i detta jordeliv. Jag inbillar mig att du inte känner dig utanför här; utan tvärtom, du känner dig uppskattad för dina kunskaper och åsikter. Har jag fel?

Så vad skiljer egentligen, varför finner du inte "ro" i att bara vara dig själv även "irl"? Efter 20 år i yrkeslivet har jag träffat på fler "foliehattar" än du kan räkna med knapp styrfart som reder sig hur fint som helst. Jag kan inte se varför inte du skulle upplevas som en tillgång i ett arbetslag, egenheter har all. Hur ser du på detta, vad är det jag "missar"?

Mvh,

LL

Det stora problemet, som jag ser det, är att när man väl gör något bra/positivt eller verkar må bra/positivt, eller bara ler eller skrattar, för den delen, jämför sig andra med en själv i slutändan och vill veta anledningen/tricket.

Vilken man aldrig kan förklara, och har i slutändan lurat eller "sänkt" andra. Every time I rise I see you falling. Dualism är ett moment 22, verkar det som.

ja du