Versaillesfördraget/freden

Hej!
Jag gör ett skolarbete och hittar verkligen inte vad jag söker Så jag gör ett nytt ämne Jag kan inte fatta varför tyskland skrev under eftersom frankrike var ensamt mot dem?
Jag blir oerhört tacksam för all info ni har

Tyskland var tvunget att acceptera det fulla ansvaret för att ha startat kriget, och betala ett stort krigsskadestånd till en del länder i Ententen, framförallt till Frankrike och Belgien.

Allt enligt http://sv.wikipedia.org/wiki/Versaillesf%C3%B6rdraget

Ne.se borde väl också göra susen - förutsätter att din skola har ett konto där som du kan använda.

Tyskland svalts ut.
Männen var i krig, många män förlorade, jordbruket fortfarande relativt manuellt. När de inte kunde få in förnödenheter genom blockad så fick de helt enkelt ge upp. Utan att för den skull besegrats direkt på slagfältet.

Frankrike var inte ensamt heller. Du bör nog ta reda på vilka länder som stod på vilken sida under vilken tid och vad det har för inverkan.

Dolkstötslegenden kan du söka runt efter.

Det beror ju på hur man ser det, om det är varför man skrev på det och vägen dit, eller följderna av det i praktiken efteråt fram till tredje riket.

1 Bakgrund
Den amerikanske forskaren David Fromkin, uttrycker sig inledningsvis så här i sin bok ”Europas sista sommar” om upphovet till första världskriget. [Ref 2-1]

”Härleds ursprunget till något av de stora explosiva politiska problemen under 1900-talet, eller de som vi står inför på 2000-talet, är det påfallande ofta som spåren leder till världskriget 1914-1918. Faktum är att första världskriget ledde till det andra världskriget, men det hade inte behövt bli så om fredsförhandlarna varit kloka att inse effekten av sina villkor ställda på förlorarna. Det andra världskriget ledde till det kalla kriget, men det hade inte heller behövt bli så om stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike tidigt hade förstått omfattningen av Stalins erövrarplaner och i tid hejdat honom”.

Det finns anledning att ”koppla samman” historien, skiftet mellan 1910- och 1920-talen dvs slutet av första världskriget, centralmakternas sammanbrott, efterföljande freder med nybildande stater och nya stridigheter som ledde till nästa katastrof.

Den tyska revolutionen i nov 1918 var den omedelbara följden av krigsnederlaget. Befolkningen hade i över fyra år levt i fasansfullt elände och burit lidanden av övermänskliga slag. Antal stupade var bortemot 2 miljoner, skadade och invalider uppgavs runt 4,2 miljoner. Alla män (pojkar) från 17 år sändes efter kort utbildning till fronten. Äldre män som inte klarade att bära gevär användes i handräckningstjänst. Kvinnor och unga flickor sysselsattes i ammunitions eller vapenfabriker. Ett helt folk, män, kvinnor, barn och åldringar var med i kriget antingen i kriget i fält eller i fabriker. Under tiden levde folk allt torftigare ju längre kriget led.

Som ersättning för mat användes alltmer värdelösa surrogat. Katter och hundar försvann, det påstods att de sprungit bort men i verkligheten försvann de i hungriga människors magar. Ett slags ransoneringskuponger gav rätt till varor som inte fanns. Många väntade dag och natt förgäves utanför köandes men tvangs återvända utsvultna till sina ouppvärmda bostäder.

Allt högre kom ropen: ”fred till varje pris” och de blev allt hörbarare från kretsar där det minst var väntat, från den rika borgarklassen, de högre ämbetsmännen och icke minst från officerarna. Stämningen bland soldaterna hade svängt om mot fred. Att officerare också ropade efter fred var ett revolutionärt stormvarsel.

Jan Olof Ohlsson skildrar Tysklands sammanbrott i sina böcker om första världskriget. [Ref 2-2 och 2-3] Från generalerna Ludendorff och Hindenburg kom ständigt nya pålagor, folket skulle bara härda ut en kort tid till så fanns segern där! Arméledningen hade trots bakslagen obegripligt förklarat sin tro på seger med: ”vi kommer nog på samförstånd på vårt sätt med motståndaren” Egentligen hade generalerna därmed förklarat att de var stridsodugliga. Följden blev inom kort att Tyskland viljelöst fick finna sig i vad som dikterades av de allierade.

Bland de allierade (ententen) fanns tron på seger, de märkte att Tyskland dagligen blev allt kraftlösare, medan ententen alltjämt kunde tillföra vapen, ammunition, livsmedel, kläder m fl. Slutligen blev amerikanarna tungan som fick vågen att väga över till ententens förmån.

Offensiven kallad ”Mickael”, efter Tysklands skyddshelgon, var det sista kort som generalerna kunde spela ut för att vända kriget. Medan Ludendorff och Hindenburg förespeglade tyska folket en nära förestående seger, inkom från högkvarteret i Spa 28 sept 1918 till kanslersämbetet i Berlin meddelandet: ”Det är nödvändigt att skaffa vapenstillestånd och fred genom en appell till den amerikanske presidenten Wilson”.

Två möten i omedelbar följd kom att äga rum den 29:e sept vid Hotel Britannique i Spa. Vid det första mötet kl 09.00 deltog utrikesminister Paul von Hintze, Erich Ludendorff, Paul von Hindeburg och överste Heye. Paul von Hintze var föredragande och avrapporterade katastrofen; Bulgarien hade fallit ifrån, Österrike-Ungern stod nära sammanbrott och Turkiet utgjorde enbart en belastning och nöden tilltog i Tyskland inför den fjärde krigsvintern. Ludendorff krävde omedelbart vapenstillestånd.

Omedelbart därpå följande möte kl 11.00 informeras om Tysklands förtvivlade läge i närvaro av krigsledarna. Vare sig kejsaren Wilhelm II eller utrikesministern hade dessförinnan haft klart för sig om läget. På eftermiddagen anslöt rikskanslern von Hertling och blev givetvis lika bestört som övriga tidigare oinformerade i församlingen. Senare under samma dag begärde von Hertling om avsked från sin post som rikskansler vilket beviljades.

Nu gällde det att omedelbart finna en ny rikskansler och skicka ett meddelande till Tysklands allierade. Men kejsaren hade ännu inte fattat, eller vägrade att förstå, hur allvarligt läget var. Efter diskussion om efterträdare som kansler kom namnet prins Max vov Baden upp som kandidat (Kejsarens kusin) och tillträdde som kansler 30:e sept. Kejsaren kallade på Paul von Hintze och gav besked:

- ”Det här med revolution i Tyskland verkar inte så överhängande. Så det här med ny regering och vapenstillestånd får vänta”.

Paul von Hintze hade formulerat ett dokument i form av utkast till förklaring om kejserligt löfte om parlamentarisk författning. Dokumentet var vagt formulerat och tänkt som underlag för ytterligare diskussioner bl a med innebörden att kejsaren ville att tyska folket skulle ta mer aktiv del av Tysklands angelägenheter. Kejsaren var på avmarsch från sammankomsterna men von Hintze följde efter och viftade med dokumentet. Vid dörren vände kejsaren och undertecknade utan ett ord detta vaga utkast. Dokumentet innebar att Tysklands folk utan någon som helst vidare diskussion eller debatt fick en ny författning och en konstitutionell monarki. Men detta dokument blev enbart historisk kuriosa.

På kvällen den 29:e sept skickade Paul von Hintze ett telegram till utrikesdepartementet i Berlin med instruktion att underrätta sina kapitulationsberedda allierade: Österrike-Ungern och Turkiet om att Tyskland hade för avsikt att ta kontakt med USA för att sluta vapenstillestånd baserat på amerikanske presidenten Woodrow Wilson 14 punkter. I och med detta telegram annonserade Tyskland att landet inte kunde hålla ut längre och det budskapet gick inte att undanhålla för världen.

Dagen därpå, den 30:e sept, meddelande Erich Ludendorff officerarna vid det stora högkvarteret om att nederlaget stod nära. Redan nu var Ludendorff i full färd att skylla ifrån sig och talade om den sjunkande moralen i armén. Ludendorff började fortsättningsvis tala om dunkla krafter som han påstod låg bakom alla hans motgångar. Han bortsåg från egna tillkortakommanden som var orsaken till Mikael offensivens misslyckande.

Ludendorff fortsatte sitt anförande: ”Så mycket måste ni kunna lita på mig att ni inte tror att jag säger ja till en fred vilken som helst. Vinner vi genom vapenstilleståndet bara lite andrum, eller blir motståndarna lite för fräcka, eller dyker det upp andra möjligheter att genom kamp på kniven förbättra vårt läge, ja då skall vi slåss till det yttersta”.

Ludendorff talade här tydligt att: om möjligheterna fanns, skulle han försöka lura fienden. I hela sitt återstående liv skulle Ludendorff tala om dolkstöten med upphov från Wilsons 14 punkter. Fem år senare skulle Hitler nappa tag i ”dolkstöten” och driva den vidare i sin propaganda.

= = =slut del 1 av 8= = =

2 Förhandlingsordning
Förhandlingsordningarna som följde innebar först vapenstillestånd (11 nov 1918) och senare om förhandlingar i Versailles och som undertecknades av en tysk delegation i juni 1919.

1- Först kom trevare om vapenstillestånd (förhandling) av Tyskland riktat till USA kring Wilson 14-punkter. De första tyska signalerna kom 5:e okt 1918. Detta kände till en början de allierade i Europa inte till.

2 - Sedan när Tyskland hade accepterat Wilson 14-punkter som utgångspunkt för fortsatta förhandlingar, då lämnade USA över till den allierade militärledningen som skulle bestämma militära villkor för själva vapenstilleståndet. Den tyska delegationen under ledning av kansler Matthias Erzberger undertecknade den 11:e nov 1918 stilleståndsavtalet i en järnvägsvagn i Compiégne-skogen i norra Frankrike.

3 - Därefter följde segarmakternas förhandlingar Versailles mellan dec 1918 och juni 1919. Häri fick förlorarna ej delta och här bestämdes att ytterligare skadeståndsanspråk mot Tyskland (och dess allierade Österrike-Ungern) skulle äga rum vid tidpunkt som skulle bestämmas senare. Tysklands kansler Gustav Bauer och Herman Müller undertecknade fredavtalet för tysklands räkning den 28:e juni i Versailles.

4 - Slutligen skulle skadeståndförhandlingar fastställas av en särskild kommission, senast 1:a maj 1921.

Den tyska noten med begäran om vapenstillestånd skickades till Wilson den 5:e okt och svar kom den 9:e okt. Wilson krävde utrymning av Belgien och av besatta områden i Frankrike. Tyskland gick med på detta i en ny not. En ny not kom en vecka senare som krav på att det oinskränkta U-båtskriget omedelbart skulle upphöra.

Ludendorff kallades till Berlin den 17:e okt för att besvara riksdagsmännens frågor. Nu gav han besked om USA krav på U-båtskrigets slut skulle avvisas och istället borde få fortsätta. Ludendorff sa vidare tvärt emot sina tidigare uppgifter att han ej längre var rädd för ett tyskt sammanbrott! De förvånade riksdagsledamöterna påminde Ludendorff att det enbart var 14 dagar sedan han gav ett motsatt besked. Det visade sig att armén och generalerna förde en egen dagspolitik oberoende av rikets ledning.

Det var sålunda Max von Baden som inledningsvis kom att föra utväxlingar av noter med USA. Den 24:e okt kom ett nytt meddelande från Wilson som ställde krav för att göra det omöjligt för Tyskland att föra kriget vidare efter ett vapenstillestånd. Wilson meddelade vidare att inga underhandlingar kunde föras med kejsaren och att villkoren för stilleståndet måste bestämmas av befälhavarna för de stridande allierade arméerna. Kejsaren måste abdikera innan vapenstillestånd kunde uppnås.

3 Tyska krigsmaktens sammanbrott
Vi parkerar de dramatiska händelserna som föregick kejsarens abdikering här så länge och låter Philippe Schedeman (socialdemokrat och första rikskanslern i Weimarrepubliken) skildra början till slutet med myteriet i marinen som påskyndade krigsmaktens sammanbrott. [Ref 2-4]. Matroserna i de två tyska örlogshamnarna gjorde myteri som kom som orsak efter permissionsförbud. Matroserna har fått vetskap om att de och hela flottan skulle offras av prestigeskäl i en fullständigt hopplös sista strid mot den engelska flottan. Fastän vapenstilleståndsförhandlingarna pågick hade sjöofficerarna tänkt att sig ut i ett sista stort ärorikt sjöslag och gå under med man och allt. Men manskapet på slagskeppen ville annorlunda och uppgav att:

”om engelsmännen angriper oss vill vi försvara våra kuster till det yttersta, men vi vill inte själva angripa. Längre än till Helgoland segla vi inte ut, i så fall släcka vi elden under pannorna”.

Myteriet i Kiel gav signaler som spreds i hela riket. I kuststäderna inträffade dagligen sammandrabbningar mellan matroser och officerare vilka begärde infanteri från Berlin för att slå ner myteriet. Riksdagsmannen Gustav Noske, marinens talesman i riksdagen, for till Kiel för att möta upprorsmännen. Noske återrapporterade till rikskabinettet den 5-6 nov att följande krav hade rests: ”kejsarens ögonblickliga abdikering, amnesti, vapenstillestånd och fred”. Från hamnarna i Kiel och Wilhelmshafen lämnade skaror av matroser skeppen och man for helt enkelt hem. Matrosernas förhållanden hade varit vedervärdiga, de hade gjort sin värnplikt från åren 1911 till 1914. Kriget höll dem kvar på fartygen ytterligare fyra år. Matroserna hade fått nog av sju år och eländigt trånga fartygsförläggningar.

Armén slogs fortfarande men pressades tillbaka. Rykten från matrosernas myteri spreds till revolter, demonstrationer och upplopp som rapporterades varje timme från hela landet. Arméns soldater tog sina gevär, eller slängde dem på vägen, och gick helt enkelt ”hem”, precis som matroserna, och arméerna började upplösas. Den tyska armén hade lidit ett militärt nederlag och för att undvika ett fullständigt nederlag med invaderade arméer som följd, tvangs Tysklands ledning att söka vapenstillestånd. Som ett av flera ultimatum vid vapenstilleståndet 1918-11-11 kom allierades krav på bortdragning av alla tyska trupper från fransk och belgisk mark. Så gick det till när den tyska krigsmakten marscherade ”hem” och demobiliserade sig själv.

Många soldater och matroser som ”for hem” kom att dras in den revolutionära kommunistiska rörelse som leddes av agitatorerna Rosa Luxemburg tillsammans med Karl Liebknecht som gjorde sitt bästa för att störta den bräckliga regeringen och ersätta den med en diktatur efter sovjetiskt mönster.

4 Kejsaren Wilhelm II abdikering och republikens utropande
Rikskansler, friherre Paul von Hertling kom att ersättas med en kusin till kejsaren, prins Max von Baden som mot sin vilja fick ta upp förhandlingar med Wilson, dvs förutsättningarna för vapenstillestånd och även den grannlaga uppgiften att tvinga kejsaren att abdikera. Men von Baden tvekade. De socialdemokratiska riksdagsmännen framlade den 7:e nov ett ultimatum med huvudkrav att: ”Kejsaren skall träda tillbaka och kronprinsens avsägelse skall vara verkställd innan kl 12.00 den 8:e nov”. Om det kravet inte uppställdes skulle den socialdemokratiska gruppen utträda ur regeringen Men timmarna gick och kejsaren höll tyst. På morgonen den 9:e nov lade statssekreterare Philippe Scheideman ner sitt ämbete. Men tidigt samma morgon den 9:e nov hade kejsaren Wilhelm II abdikerat från ett Tyskland utan politisk ledning, från generalerna, från armén och från alltsammans.

Tillsammans med kejsaren, som även var kung i Preussen, störtade samtliga stora som små troner i de tyska småstaterna. Flera av de störtade furstarna flydde utomlands men andra stanna kvar i landet. En av de kvickaste och törstigare av de krönta var kung August av Sachsen rymde fältet med följande bevingade ord: ”Sköt nu om er lort själva”!

Kurt Eisner, hette en kafférevolutionär som störtade bayerska monarkin i München. Kungen gav sig i väg i sin bil och anbefallde sina ämbetsmän att stanna kvar och tjäna den revolutionära regimen. Den 21:a feb 1919 mördades Eisner i München. Skottet utlöste kaos och flera lantdagsledamoter dödades. I München fungerade en tid rådsdiktatur under läraren Ernst Niekisch. Tre ryska kommunister tog makten i Bayern och att de alla var judar kom senare att spela stor roll; Eugéne Leviné, Max Levin och Tobias Axelrod. Den socialdemokratiska regeringen i Berlin bad armén om hjälp att krossa revolutionärerna.

= = = Slut del 2 av 8= = =

Den 9:e nov 1918 är Berlin i uppror och massorna hetsade av bolsjevik ledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mot politikerna. Max von Baden överlät rikskanslersposten till socialdemokraten Freidrich Ebert med följande korta ord: ”Herr Ebert, ni har den största organisationen och största inflytandet i Tyskland, vill ni ta över ämbetet som rikskansler”. Freidrich Ebert övertog ämbetet i samförstånd och behöll det – för en dag!

Riksdagens promenadhall liknade morgonen den 9:e nov ett militärläger. Den stora hallen var fylld med soldater och gevär var upplagda i pyramider. Från gården hördes hästar trampa och gnägga. I hallen fanns tusentals människor som ville göra sig hörda.

Och så här skildrar Philippe Scheidemann, tyska republikens första kansler efter valet 1919, det dramatiska händelseförloppet när den tyska republiken utropades. Tillsammans med kanslern (för en dag) Freidrich Ebert befann sig de båda i riksdagens matsal. En folkmassa på ett hundratal människor trängde sig fram och ropade till Scheidemann: ”Följ genast med, du skall komma ut och tala”. Scheidemann gjorde en avvärjande gest. Men folkmassan gav sig inte. ”Du måste tala omedelbart om olyckan skall kunna undvikas” – Liebknechkt talar nu från slottets balkong”. Det visade sig att Karl Liebknecht var i färd att utropa proletariatets diktatur efter sovjetisk modell.

Philippe Schiedemann öppnade ett fönster i riksdagshuset och höll sitt berömda tal till folkmassan utanför.

”Arbetare och soldater! Det olyckliga kriget är slut. Mördandet är förbi. Följderna av kriget, nöd och elände, kommer att hänga över oss i många år ännu. Kejsaren har avtågat. De verkliga inre fienderna vilka intill denna dag har nekar folket jämlikhet och vilka burit skulden för Tysklands sammanbrott har nu gjort sig osynliga och håller sig tysta. Prins Max von Baden har överlämnat sitt ämbete till Freidrich Ebert. Den nya regeringen som kommer att bestå av socialdemokrater bör inte bli störd i sitt arbete för freden, i sina strävanden för att skaffa bröd och arbete. Ingenting får hända som kan bringa skam över arbetarregeringen. Monarkin har brutit samman. Leve det nya, leve den tyska folkrepubliken”!

Efter Schiedemanns tal satte sig folkmassan i rörelse bort mot slottet. Där hade de församlade massorna hitintills lyssnat på Liebknecht. Men leveropen som kunde höras från alla gator gällde Schiedemanns tal och den tyska republik han precis utropat. Knappt en enda människa hörde längre på vad Liebknecht sade från sin balkong. Han hade i ett alltför långt tal trasslat in sig i teorier och hade försuttit sina möjligheter. Men än hade Liebknecht inte gett upp hoppet på en diktatur av sovjetisk modell.

5 Folkkommissariernas regering och revolutionen som kom av sig
Kejsarriket hade fallit samman genom krigen och en ny regering måste bildas. Socialdemokratin hade den dominerande partiorganisationen men de var inte eniga. De som kallades ”oavhängiga” hade utträtt ur partiet men i den falangen fanns också högerorienterade. Spartakuspartiet följde Liebknecht´s sovjetiska fana. Därtill fanns några små kommunistiska partier av olika slag.

Socialdemokraterna ville bilda regering med de oavhängiga och föreslog en riksstyrelse med sex folkkommissarier, tre socialdemokrater och tre oavhängiga. Inom kort ställde socialdemokraterna upp sina tre medlemmar: Freidrich Ebert, Otto Landsberg och Philippe Schiedemann. De oavhängiga tvekade eftersom deras ledare Hugo Haase ännu ej befann sig i Berlin. Detta kom straxt att nyttjas av Leibknechth som plötsligt befann sig i de oavhängigas skara och dikterade för sin egen och sina kamraters villkor för en regering följande: ”All verkställande-, lagstiftande-, och jurisdiktionsmakt skulle överlämnas till soldat- och arbetarråden”.

När Haase återvänt till Berlin uppnåddes enighet och de oavhängiga valde till folkkommissarier: Hugo Haase, Barth och Dittman. Efter ett möte på kvällen den 10:e nov i närvaro av c:a 6.000 arbetare och soldater godkändes folkkommissariernas regering med tre medlemmar för varje parti. Liebknechth hölls åt sidan. Folkkommissariernas regering skulle verka fram tills ett allmänt val kunde hållas vilket kom att ske 19:e jan 1919. Men nu tog kommunister med Karl Liebknecht Spartakusparti upp en väpnad kamp mot folkkommissariernas regering. Den spartakistiska tidningen ”Rote Fahne” rasade mot den tillfälliga regeringen på det mest hysteriska sätt. Varje dag gjordes framstötar mot den tillfälliga regeringen. Hus erövrades än här och än där. En natt erövrades Berlins hela tidningskvarter, ”övertogs” enligt ryskt mönster och redaktörerna spärrades in. Svåra strider böljade fram och åter och på båda sidor fanns stupade.

Den 6:e jan 1919 hade Liebknecht upprättat en revolutionskommitté och avsatte på ett papper folkkommissarierna regering. Med 300 beväpnade man infann han sig med ett dekret på krigsministeriet med följande lydelse:

”Regeringen Eberth-Schediemann har gjort sig omöjlig. Den förklaras härmed avsatt av undertecknad revolutionskommitté, vilken representerar de revolutionära socialistiska arbetarna och soldaterna. Undertecknade revolutionskommitté har tills vidare övertagit regeringen. Kamrater! Slut upp kring revolutionskommittén arbete”

Berlin 6 januari 1919 – för revolutionskommittén
Undertecknat: Ledebour – Liebknecht – Scholze

Men den man som tog emot skrivelsen på ministeriet hade huvudet på skaft och skickade tillbaka dekretet med anmärkningen att det inte var korrekt underskrivet som det skulle. De överraskade revolutionärerna drog sig molokna tillbaka med sina beväpnade kamrater och revolutionen kom av sig.

Spartakisterna hade förklarat storstrejk - i en vecka hade Berlin varit utan ljus, det rådde svår nöd på livsmedel, transporter och järnvägen stod stilla. Fredrich Ebert ombad försvarsminister Gustav Noske slå till och sju spartakister greps med vapen och arkebuserades. Det slog ned modet på spartakisterna och någon dag senare hade tagit Gustav Noske hand om situationen i Berlin och storstrejken avblåstes.

Precis innan valet till nationalförsamlingen blev agitatorerna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg mördade natten till den 15 januari 1919 i Berlin. I högsta grad hade dessa revolutionärer gjort allt vad de kunde för att sprida oro i landet och störta folkkommissariernas tillfälliga regering. Oklart är vad som hände. De hade på natten blivit arresterade i en privat bostad av officerare och soldater för att transporteras till fängelse. På vägen till fängelset blev Liebknecht skjuten och Luxemburg ihjälsagen med gevärskolvar.

= = =Slut del 3 av 8= = =

6 Weimarrepubliken - Nationalförsamlingen och valet 19 jan 1919
Folkkommissarierna hade sänkt rösträttsåldern till 20 år för män och kvinnor. En kongress hölls i Berlin 16-21 dec 1918, som så många gånger störts av kommunister på gatan, fastställdes dagen för valet till 19 jan 1919 för c:a 35 miljoner röstberättigade. Valet utföll så att:
 Socialdemokraterna fick 11,446,000 röster som gav 163 mandat.
 Oavhängiga socialister fick 2.314.000 röster som gav 22 mandat.
 Katolska Centern fick 6.021.000 röster vilket gav 68 mandat.
 Demokraterna fick 5.601.000 röster vilket gav 75 mandat
 Tyska folkpartiet fick 3.199.000 röster vilket gav 21 mandat.
 Tysknationella folkpartiet fick 3.199.000 röster vilket gav 42 mandat.

Därtill kom 10 mandat för olika småpartier, tillsammans 421 delegerade i nationalförsamlingen. Spartakistparti (kommunisterna) ställde ej upp i valet.

Observera att diskrepans råder i tillgänglig litteratur om antal uppnådda mandat för partier som deltog i riksdagsvalen. Vi talar inte om delstatsvalen i detta inlägg.

 President – Socialdemokraten Fredrich Ebert (1871-1925)
 Rikskansler - Philipp Schediemann (1865-1939)
 Utrikesminister - Ulrich von Brockdorff-Rantzau (1869-1928)
 Riksvärnsminister - Gustav Noske (1868-1946)
 Konstitutionens Författare - Hugo Preuss (1860-1925)
 Katolska Centern - Matthias Erzberger (1875-1921)

Folke Schimansky skildrar Weimarrepubliken från ett kulturellt perspektiv och säger följande: [Ref 2-5] ”För en tid fick Weimar en politisk betydelse som en nationell symbol. Beslutet att flytta nationalförsamlingen till Weimar hade fattats av den provisoriska regeringen, folkkommissarierna. Skälet ställdes av säkerhetskrav, nämligen att lämna det oroliga Berlin, där kommunister och reaktionära ännu slogs om makten. Församlingen behövde arbetsro och ej störas av ideliga skottlossningar som krossade riksdagens fönster. Weimar var inte det enda alternativet. Man hade också funderat på städer som Jena eller Nürnberg men Weimar var lämpligast med tanke på lokaler som församlingen och regeringsapparaten behövde.

Beslutet påverkades också av att Weimar i alla tider stått för konstens och litteraturens Tyskland. Man ansåg att det passade samman med den nya demokratiska republik som valts. Nu kom församlingen att endast stanna till augusti 1919 i Weimar och i fortsättningen regerades Weimarrepubliken från Berlin. Under den sk Kappkuppen i jan 1920 tvangs församlingen att lämna Berlin men denna gång för Stuttgart.

7 Weimar republiken – en olyckligt konstruerad författning
Parlamentet antog författningen med 262 ja-röster mot 75 nej-röster den 31 juli och som trädde i kraft den 11 augusti 1919. En konstitution där statsmakten utgick från folket hade Tyskland aldrig tidigare ägt.

Enligt författningen skulle en parlamentarisk styrelse skapas med den lagstiftande makten hos riksdagen som valdes i proportionella val med ett mandat för var 60.000 väljare (647 mandat år 1933). Problemet var att en mängd småpartier med enbart 100.000 väljare kunde få ett par representanter i parlamentet. Svagheten med författningen blev en rad koalitionsregeringar med olika idéer som tvangs samarbeta. Vid sin sida hade riksdagen ett riksråd som bestod av representanter för delstaternas regeringar med som aldrig kom att spela någon större roll. En annan svaghet var ett ”svagt” parlament och en stark presidentmakt.

Riksrådet kunde lägga in sitt veto mot lagförslag, men kunde överröstas av 2/3 majoritet i riksdagen. Den utövande makten tillkom presidenten och en av denne tillsatt regering under rikskanslerns ledning. Presidenten valdes genom direkta val av folket för en period av 7 år. Presidenten hade enligt författningen rätt att utfärda nödförordningar som dock omedelbart måste delges riksdagen. Denna rätt att utfärda nödförordningar kom att spela stor roll vid Weimarrepubliken fall när Hitler grep makten år 1933. Ej minde än nio riksdagsval utlystes från jan 1919 till mars 1933.

8 Versailles och fredsfördraget av den 28 juni 1919
När de allierade var klara med fredbestämmelserna uppmanades de tyska delegaterna att infinna sig. De anlände den 20 april till Versailles men fick först den 7:e maj företräde då de allierade försenats genom oenigheter i fredsfördraget. Delegationen leddes av utrikesminister Ulrich von Brockdorff-Rantau med ministrarna Otto Landsberg och Giessbert. Konferensen hälsade dem och George Clemenceau höll ett kort tal riktat till: ”Mina herrar från det tyska kejsardömet”. (Mycket väl visste Clemenceau att kejsaren abdikerat). Därpå lades fördraget fram på 400 sidor fram för den tyska delegationen och därmed skulle förhandlingarna vara avslutade.

Men utrikesminister von Brockdorff-Rantau höll sittandes ett skarpt tal i vilket han erkände Tysklands vanmakt och protesterade att allierade slagit fast i fördraget att Tyskland ensam bar skuld till kriget. Brockdorff-Rantau fortsatte: ”Ett sådant erkännande skulle vara lögn i min mun. Kanske har oförlåtliga förbrytelser skett under kriget men de hundratusentals civila som dött efter den 11 november 1918 på grund av de allierades hungerblockad, after att våra motståndare vunnit kriget och säkrat sin seger, har mördats med kallt blod”.

Det var dödstyst i salen när Brockdorff-Rantau slutade och mötet upplöstes. Den tyska delegationen satte sig ner för att läsa fördraget. En våg av förbittring blev följden när fördraget offentliggjordes i Tyskland. Särskilt upprörda blev människor för att fördraget avvek avsevärt från Wilson 14 punkter. Omröstning om antagande av det från Versailles överbringade fredfördraget ägde rum den 21 juli i Weimar varvid majoriteten röstade ja med 237 röster mot 138 röster dagen före fristens för underteckning utgick.

Utrikesminister Brockdorff-Rantau vägrade att fara till Versailles och underteckna fördraget. Scheidemann höll i sitt tal de ödesdigra orden: ”Må den hand förtvina som tvingas underteckna detta dokument” varpå den första Weimarministären omedelbart avgick.

Det blev Gustav Bauer som kansler i den nya ministären med Herman Müller som fick fara till Versailles och för Tysklands räkning underteckna fördraget den 28 juni 1919.

Här avslutar vi historien om Weimarrepubliken vars representanter undertecknade fredsfördraget i juni 1919 i Versailles. De tyska representanterna hade sålunda inte fått delta i förhandlingar. De måste underteckna dokumentet, eljest hade de allierade ryckt in i landet och ockuperat Tyskland.

= = = Slut del 4 av 8= = =

9 Fredstraktaten
De förlorande staterna tvangs underteckna fördrag av segrarmakterna. Vi talar här endast kort om effekterna av Versailles fördraget.

1. Treaty of Versailles with Germany, jun 28, 1919.
2. Treaty of Saint-Germain with Austria, sept 10, 1919
3. Treaty of Neuilly with Bulgaria, nov 27, 1919
4. Treaty of Trianon with Hungary, jun 4, 1920
5. Treaty of Sévres with Turkey, aug 20, 1920

Ej mindre än 440 paragrafer (Actions) i 15 undersektioner fanns upptecknade i Treaty of Versailles som tyska delegationen undertecknade den 28:e jun 1919. Traktaten innebar i korthet följande:

Länk till 440 paragrafer: <http://www.firstworldwar.com/source/versailles.htm>

9.1 Tyska landavträdelser
 Elsass-Lothringen (1870-71 år krig) återlämnas till Frankrike.
 En remsa av Slesvig överförs till Danmark (efter 1864 års krig).
 En landremsa överlämnas till Belgien.
 Delar av Schlesien, Posen & Västpreussen samt Danzig övertogs av Polen.
 Alla tyska kolonier i Afrika och Oceanien övertogs av England & Frankrike.
 Saar-området ställdes under 15 år av fransk förvaltning.
 Tyskland förlorade 10% av sin tidigare landyta och 12,5% av befolkningen fann sig boende utanför landets gränser.
 Marin & flygvapen förbjöds och armén begränsades till 100.000 man. År 1927 betraktades avväpningen av Tyskland officiellt avslutad av segrarmakterna.

Tysklands krigsskadestånd här nedan utgör endast några exempel tagna i mängden av Actions

9.2 Tysklands handelflotta övertogs - alla fartyg över 1.600 ton, hälften av fartygen mellan 1.000 och 1.600 ton, en fjärdedel av antal trålare och fiskebåtar beslagtogs av de allierade. Tyskland skulle årligen bygga ett tonnage på 200.000 ton för allierades räkning.

9.3 Exploatering av kol & malm - 5000 lokomotiv & 100.000 tyska järnvägsvagnar övertogs av allierade. 43 milj ton kol årligen skulle överbringas från Tyskland till allierade.

9.4 Transport & tariffsystem - I fem år skulle Elsass-Lothringen ha rätten att utan tullavgifter exportera till Tyskland. Under tre år skulle Polen & Luxemburg ha samma privilegium. Motsvarande rätt fanns ej i omvända riktningen.

9.5 De exakta skadeståndsbeloppen - skulle fastsällas senare av en särskild kommission, senast 1:a maj 1921, men Tyskland skulle erlägga ett förskott på 100 miljoner milj guldmark vara 20 milj omedelbart skulle betalas..

Nationalekonomen John Keynes - var en av de tillkallade experterna i den brittiska delegationen vid fredsförhandlingarna 1919. Medan konferensen pågick påbörjade Keynes en svidande kritik av förhandlingarna vilken utgavs i bokform med titeln ”Fredens ekonomiska följder” som blev en bästsäljare. [Ref 2-6] Keynes varnade för de vanvettiga skadeståndskraven mot det besegrade Tyskland som skulle bidra att göra landet bankrutt vilket kunde betyda att det centrala Europa kunde försänkas i fattigdom, hämndkänslor, bitterhet och lägga bränsle på elden till nästa krig. Och det var precis vad som hände och den man som var på väg, hette Adolf Hitler.

Nya gränsdragningar i Europa innebar ytterligare 11.000 kilometer gränser som klöv genomfartsleder, järnvägar och flodtransporter. Allmänt antogs att gränsövergångarna skulle bli en ny inkomstkälla och berika statskassorna via tullar. Resultatet blev att handeln avstannade allt mer eftersom den blev olönsam genom passage genom fler tullgränser.

Alla svenska partier - kom att betrakta det demokratiskt valda Tyskland med sympati. De svenska vänsterpartiernas sympati med en ny syn på Tyskland hade ej enbart med regimförändringen att göra utan också enligt flertalet att landet också behandlats alltför hårt i 1919 års Versailles fred. Kritiken kom att gå ut över Frankrike och kom därefter i många år att stå lågt i anseende i Sverige. Storbritannien ansågs inte i lika hög grad vara ansvariga för resultatet av Versailles och det föll i ögonen att Storbritannien önskade försoning med Tyskland. Försoning och utjämning mellan världskrigets krigförande var ett mål för Sverige jämväl för övriga neutrala stater: Danmark, Norge, Holland, Schweiz, och Spanien. De neutralas syn på internationella problem låg ofta i linje med Storbritanniens vilket bidrog att detta land blev ledande i Europa i det nya läget.

Men såväl i Nordöstra Frankrike som i Flandern, Belgien var landskap, byar och städer ohyggligt förödda. Någon form av ersättning för restaurering och återuppbyggnad ansåg vara rimligt.

= = =Slut del 5 av 8= ==

10 Freden som inte blev någon fred
Nicolaus Rockberger skildrar i boken ”Det nya Europa”, turbulens och nya krig som följde efter första världskriget [Ref 2-7] ”Det stora kriget var slut och segern hade vunnits av de allierade. USA president Woodrow Wilson paroller om fred utan segrare och hans 14 punkter var snart glömda. Segrarmakterna medgav folkomröstningar om nationell tillhörighet i flera omtvistade områden. Resultaten blev i många fall olyckligt. Tidigare grannar och nybildade stater försökte roffa åt sig så mycket som möjligt av tidigare Habsburgs och Hoenzollerns välde. Sovjetiska revolutionärer spred med våld den röda läran som ledde till oroligheter och nya krig”.

”Det tyskspråkiga fd Österrike förbjöds förena sig med Tyskland. Tyrolarna i västliga fd Österrike uttalade i folkomröstning sin önskan att bli anslutna till Schweiz, vilket dock Schweiz sade nej till. Över 4 milj tysktalande österrikare förvägrades ingå i den nya österrikiska republiken, de tvangs i stället bli minoriteter i Tjeckoslovakien, Italien och Jugoslavien. Detta stämde ju inte alls med Wilsson löften om folkens autonomi och självbestämmanderätt”.

Det måste ha varit helt aningslösa och historiskt okunniga statsmän som trodde att man kunde skapa artificiella statsbildningar tvärs över historiska, kulturella, religiösa och till och med alfabetiska gränser – som exempelvis de som funnits utmed floderna; Donau, Drina och Sava sedan romarrikets delning år 395. Det hade inte varit några större problem att dra rättvisa gränser – om segrarmakterna hade haft den viljan.

10.1 Det polsk-ryska kriget 1918-1920
De nya krigen och oroligheter som följde skildrar Jörgensen & Hildebrand i en bok från 1939 [Ref 2-8]. När världskriget utbröt var Polen delat av Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland. Polen som genom Josef Pilsudski,(1867-1935) som överbefälhavare hade tappert kämpat på tyskarnas sida mot ryssarna i spetsen för sina polska legioner. Alla krigförande hade utlovat ett fritt Polen om de blev understödda. I nov 1916 gav centralmakterna en proklamation om självständigt Polen för att en polsk hjälphär skulle kunna bildas. Den nya ryska regeringen erkände 30 mars 1917 Polens oberoende och segrarmakterna kände sig oförhindrade att göra det samma.

Den 7:e nov 1918 utropades Polens självständighet. Josef Pilsudski som suttit i tyskt fängelse frigavs och valdes 14 nov 1917 till Polens riksföreståndare. De allierade gav Polen fria händer men dess förhållanden till Rysslands, Tjeckoslovakien och Ukraina var oklart. Med franska vapen och krediter i ryggen kom Pilsudski med enorma territoriella anspråk. Grundtanken för Pilsudskis utrikespolitik var att återupprätta de polska gränserna från 1772, grovt längs Dvina och Dnepr och göra Polen till den ledande makten med udden riktad mot bolsjevikerna.

Såväl president Wilsson som frankrikes Clemenceau ställde sig mycket vällvilliga till de polska kraven under det att Storbritanniens Lloyd Georg tvingade fram prutningar. I april 1919 invaderade Pilsudski Litauen och ockuperade Villnius. I maj gick han in i Galizien som proklamerats som en västukrainsk republik vilket blev inledningen till polsk-ukrainska kriget. Men Pilsudski hade gripit efter för mycket varför de allierades högsta råd i dec 1919 ville fastställa Polens östra gräns längs floden Bug, som efter den brittiske utrikesministern kom att kallas ”Curzonlinjen”. Mellan Polen och Ryssland överenskoms om gränsen mot Ukraina i en fredsöverkommelse 1921.

Den röda armén, under ledning av general Michail Tuchatjevskij var på marsch mot Polen med två arméer och fem divisioner kavalleri, allt som allt möjligen 200.000 man. Den franske generalen Weygand hade åtagit sig att organisera den polska armén hade tre arméer möjligen 120.000 man. Diplomatiska förpostfäktningar övergick 25:e april 1920 i en offensiv av polska styrkor. Strider böljade fram och åter och det såg ut att gå illa för polackerna när ryssarna i augusti 1920 stod utanför Warszawa. Genom en taktisk manöver av Pilsudski vändes läget den 16-25 augusti 1920 och den ryska armén flydde i panik. I februari 1921 fastställdes de nya polsk-ryska gränserna i Riga. Tidigare Preussen delades av med den sk ”polska korridoren” i två hälfter så att östra delen ej hade landförbindelse med västra Preussen och Tyskland.

Efter Pilsudskis död 1935 styrdes Polen huvudsakligen av en militärjunta med marskalk Smigly-Rydz i spetsen. Polens militära framgångar hade vare sig Hitler eller Stalin glömt när de 20 år senare undertecknade Molotov-Ribbentrop pakten.

10.2 Tjeckoslovakien tillkomst
Tjecker och slovakier utgjorde huvuddelen av befolkningen i landet mellan Böhmerwald & Sudeterna som under 1000-talet införlivades som ett län i det tysk-romerska riket. Det tyska inflytandet kom genom inflyttning att påverka gränsområdena. Landsområdet som kallades Böhmen att lyda under Habsburgska väldet ända fram till oktober 1918. Ententen började godta de tjeckiska kraven på en egen stat.

En provisorisk tjeckisk & slovakisk regering med tjecken Tamás Masaryk och slovaken Stefánik utropades i Paris 1918 och erkändes av de allierade utan att folkrättsligt på något sätt fylla kraven på en suverän stat. Masaryk fick genom USA erkännande för en tjeckisk statsbildning. I slutet av oktober 1918 proklamerades på nytt den tjeckisk staten, denna gång i Prag. Enligt franskt mönster skapades en centralstyrd stat. Tjeckoslovakiens utrikespolitik leddes hela mellankrigstiden av minister Eduardo Benes´. År 1920 bildades den sk ”lilla ententen” ett förbund med Jugoslavien & Rumänien och med Frankrike 1924. Tjeckoslovakien led av inneboende svagheter;

1. Landet hade inte tillkommit av egen kraft utan enbart på grund av segrarmakterna
2. Det var endast tjecker & slovaker som definierades som ”statsbärande folk”, 7,4 milj respektive 2,3 miljoner.
3. Alla övriga räknades som ”minoriteter” totalt 35% av befolkningen
4. Tyskarna var fler, 3,3 miljoner dvs fler än slovakerna
5.
= == Slut del 6 av 8== =

10.3 Finland bröt sig loss från Ryssland
Genom freden i Fredrikshamn 1809 fastslogs Finlands skilsmässa från Sverige. Finland blev förenat i en ”personalunion” med det ryska kejsarriket. Kejsar Alexander I infriade i stort sett tidigare löften till Finland, tidigare erövrade landskap återförenades med moderlandet och självstyren upprättades. Men friheten blev kort, under efterträdaren Nikolaus I satte en motreaktion in. Under 1880-talet senare hälft fick Finlands på allvar känna av det ryska herraväldet. Det som kallades ”panslavismen”, som skulle omfatta alla slaviska stater utanför Ryssland, skulle påtvinga dem rysk kultur och förvaltning. Den ryska politiken drabbade Finland med full kraft i början av 1880-talet. Då följde ett hänsynslöst förtryck från de ryska myndigheterna parallellt med motstående kamp för en nationell finsk kultur och egenart. Det ryska nederlaget mot Japan 1904-05 medförde ett kort andrum. Det var dock första världskriget och Rysslands sammanbrott som gjorde det möjligt att Finland kunde frigöra sig i dec 1917.

På nyåret 1918 kom det till öppna strider mellan de borgerliga, som hade majoritet i lantdagen, och röda garden som fick stöd av kvarblivna ryska trupper. Efter hårda strider segrade ”de vita” med hjälp av tyska trupper och ett 1000-tal svenska frivilliga. Den vita armén tågade in i Helsingfors den 16 maj 1918 under Mannerheims befäl. Finlands politik under mellankrigstiden hade fokus på landets utsatta läge samt befolkningen uppdelning i två i språkligt hänseende skilda folkgrupper. Närheten till Sovjetryssland gjorde att stor kraft ägnades det finska försvaret därtill kom att inställningen till kommunismen blev långt mer avståndstagande än i övriga norden.

Vid presidentvalet den 25 juli 1919 blev professor Ståhlberg statsöverhuvud. Med ryssland rådde officiellt krig men freden slöts i Doprat 14 okt 1920. Senare blev det åter tvister eftersom Sovjet inte gav Östkarelen den i fredstraktatet utlovade automin. Kommunismen i Finland höll sig vid liv även om ”de vita” hade segrat. År 1923 häktades de kommunistiska riksdagsledamöterna och anklagades för högförräderi för sina förbindelser med sovjetunionen

Varför ryssarna måste kastas ut ur Finland om det talar Martti Ahti i sin bok ”akivisterna och Andersson” [ref 2-9] då han i en episod berättar om den finske kommendanten Karl (Kai) Donner med befäl över det finska gränslandet och Ryssland.

”Som kommendant var Donner satt att bevaka en gräns som skilde två världar åt. Gränslandet var för honom totalt främmande. Han hade vistats i Finland och rest omkring i Ryssland, men hade ingen aning om att delar av Finland till det yttre var fullständigt lika som Ryssland. Människorna talade gärna ryska, husen liknade de ryska, skyltarna var på ryska. Han häpnade och vart förbannad. Donner lägger märke till korruptionen, försunkningen som följd av det ryska inflytandet. Han upprörs av mutorna, smugglingen, prostitutionen och över gränslandets moraliska förfall. Ortens polismästare bor på krogen. De två läkarna i trakten är ständigt berusade och drabbas allt som oftast av dilierumattacker. Just därför måste ryssarna kastas ut ur Finland.

10.4 Baltstaterna bröt sig loss från Ryssland
Baltstaterna följde Finlands frigörelse från Ryssland i spåren. När Ryssland förlorat kriget mot Japan växte ett uppror i Lettland en allmän folkresning. Bortemot 100.000 demonstranter krävde att tsardömet skulle störtas och att en demokratisk republik skulle upprättas. Revolutionsförsöket slogs ner av soldater med många döda och avrättade. Många deporterades till Sibirien och andra tvangs i landsflykt. Såväl Estland som Litauen drabbades hårt med många människoliv som följd. Av baltstaterna blev Lettland mer förstört än något annat land. Var fjärde lett stupade eller tvangs lämna sitt hemland.

Men Rysslands och Tysklands sammanbrott gav förutsättningar för baltisk självständighet. Baltiska befrielsestyrkor lyckades i världskrigets slutskede uppnå nationellt självbestämmande med hjälp från västmakterna, frivilliga från Finland, Sverige och Danmark. Litauen blev själständigt 16 feb 1918, Estlands den 24 feb och Lettland den 18 nov samma år. Baltstaterna upptogs i Nationernas Förbund i sept 1921.

10.5 Freden i Brest-Litovsk den 3 mars 1918 innebar att Ryssland avstod från Estland, Lettland, Litauen och Polen och erkände Finland och Ukraina som självständiga stater. Fredfördraget i Riga 18 mars 1921 innebar att gränsen mot Polen reglerades.

10.6 Fredsfördraget i Bukarest den 7 maj 1918 innebar att Bessarabien tillföll Rumänien.

10.7 Balkanstaterna - Jugoslavien
Att redogöra för Balkan dess komplicerade historia, territorier, härskare och diktatorer efter första världskrigets slut, blir som slutresultat synnerligen omfångsrikt vilket givetvis inte är möjligt i detta sammanhang. Kejsar Karl (1887-1922), som efterträdde Frans Josef (1830-1916) som Österrike-Ungerns kejsare, ville avsluta kriget. När kejsar Karl abdikerade den 11 nov 1918 var riket upplösning redan i full gång. Kroater och slovener hade förklarat sig oavhängiga i okt men förklarade i nov 1918 att de var för en sammanslutning med Serbien. Av den lilla staten där kriget började uppstod ett nytt rike, dock till en början obestämt till omfång men betydligt större än förut. Som Serbiens regent valdes 1 dec 1918 kung Alexander. Även Montevideo anslöt sig vilket skedde i april 1919.

Rumänien hade den 7e maj 1918 slutit fred med centralmakterna i Bukarest och då måst göra landavträdelser. Men straxt före vapenstilleståndet 11 nov 1918 förklarade Rumänien krig mot centralmakterna och befann sig automatiskt på de allierades sida som segrare och fick delta i fredsförhandlingarna och erhöll en betydande del av det kollapsade Österrike-Ungern.

Serbien, Kroatien, Slovenien och Montenegro fick först namnet Serbernas, kroaternas och slovenernas konungarike, vilket 1929 ändrades till Jugoslavien. År 1921 hade Jugoslavien c:a 14 miljoner innevånare varav c:a 510.000 tyskar, 470.000 ungrare, 440.000 albaner, 230.000 rumäner, varför alla möjligheter fanns för kommande inre strider.

Straxt kom motsättningarna och tydligast var den serbisk-kroatiska konflikten. Kroaterna hade med slovenerna förklarat att de var för den enade staten men ville bilda nationella enheter inom denna. Budskapen gav upphov till förvirringar. En montenegrinsk deputerad den 20 juni 1928 som ansåg sig förolämpad av kroatiska medlemmar, i talarstolen, ryckte upp en pistol ur fickan och sköt ner fyra kroater. Händelserna som följde blev ett omfattande politiskt kaos och kung Alexander genomförde då en statkupp.

Kung Alexander avskaffade 1921 års författning och övertog all makt. Parlamentet (skuptjinan) upplöstes och regeringen togs över av general Peter Zikovic´. Censur infördes och politiska och religiösa partier upplöstes likaså kommunala styrelser. Den nya ordningen var tillsvidare parterna nöjda med.

Förbindelserna med Frankrike hade spelat en avgörande roll för kung Alexander. Detta skulle understrykas med ett besök i Frankrike dit kungen anlände till Marseille den 9 okt 1934. Under färden genom Marseille hoppade en macedonisk lönnmördare fram och sköt kungen och franske utrikesministern Léon Barthou varvid båda avled. Spåren från mördaren ledde till flera kroatiska medlemmar med tillhåll i Ungern.

Vi stannar här 1934 i Jugoslaviens våldsamma historia och påminner oss om den etniskt betingade explosion som följde i spåren av kommunismens fall år 1989-1990.

= = =Slut del 7 av 8= = =

11 Syntes
Det fanns en stark strävan hos segrarmakterna åren 1918-1920, att genom omröstningar i det krigshärjade Europa, lösa etnisk betingade befolkningsfrågor genom att helt enkelt flytta förutvarande gränser eller genom att infoga folk med andra etniska grupper inom nybildade eller förutvarande nationalstater. I andra sammanhang förvägrades folkomröstningar. Resultaten blev i många fall olyckliga och ledde till nya tvister som gav upphov till krig.

Åttio år senare har EU en diktatorisk strävan att skapa ett mångkulturellt rike i den tron att krig och förödelse uteblir genom omfattande blandning av vitt skilda etniska grupper, som förnöjda skall ”leva tillsammans”, inom Europas nationalstater. Samtidigt finns en övertro att ”kulturberikning” automatiskt inställer sig genom ”människors möten”. Efter mer än 30 års experiment har resultatet blivit ”mångenklaver” med etniskt åtskilda folkgrupper som inte har så mycket (vill ha) med varandra att göra. Med stor sannolikhet kommer mångenklaverna att ge upphov till framtida och våldsamma stridigheter med utradering av svagare kulturer som följd. I Sverige finns ett 30-tal enklaver, Frankrike har bortemot 300 enklaver.

12 Referenser

Ref 2-1 ”Europas sista sommar”, David Fromkin, W & W 2004, ISBN 91-46-21026-1

Ref 2-2 ”Den okände soldaten”, Jan Olof Olson, Bonniers.

Ref 2-3 ”Rivna fanor”, Jan Olof Olsson 1975, Bonniers förlag ISBN 91-0-039-385-1.

Ref 2-4 ”Första Världskriget”, Världskrigets förlag år 1939 band 11, uppsatsen ”Revolutionen efter Tysklands sammanbrott” av Philipp Scheideman.

Ref 2-5 ”Historien om Weimar”, Folke Schimansky, Rabén & Prisma 1998, ISBN 91 518 3106-6.

Ref 2-6 ”Fredens ekonomiska följder”, John M. Keynes, Bonniers, 1920

Ref 2-7 ”Det nya Europa – Centraleuropeisk och baltisk historia och politik”, Nicolaus Rockberger, SNS 2004, ISBN 91-7150-947-x

Ref 2-8 ”Världen sedan 1914”, Jörgensen – Hildebrand, Natur och kultur 1939.

Ref 2-9 ”Aktivisterna och Andersson”, Martti Ahti, Schilts Helsingfors, ISBN 951-50-0460-8

Förslag till litteratur anskaffning
1- ”Det nya Europa – Centraleuropeisk och baltisk historia och politik”, Nicolaus Rockberger, SNS 2004, ISBN 91-7150-947-x

2 – ”En historia om Balkan – Jugoslaviens uppgång och fall”, Sanimir Resic, Historiska Media 2006, ISBN 91-85057-75-4.

3 – ”Det första världskriget”, John Keegan, Natur och Kultur 1998, ISBN 91-27-07841-8.

4 – ”Första världskriget” , i sex volymer utgivna år 2008 av Svenskt militärhistoriskt Bibliotek.

12 Versionshantering
Inlägg 25 nov 2009, antal tecken c:a 48.000 tecken inklusive mellanslag.

Förändringar – korrektioner - kan komma att loggas här

= = =Slut del 8 av 8 och sista= ==