2009-11-22, 16:03
#1
Edit: Kan någon mod flytta? Råkade posta fel, hemskt ledsen.
Dos: 75 mg metocin + två jollar.
Tidigare knark: LSD, svamp, 4-ho-met, LSA, röka, tjack, opiater & benzo.
Jag och en vän skulle trippa en fredagskväll och vi var väldigt förväntansfulla och glada inför trippen. Vi hade redan tagit metocin tidigare och andra hallucinogener, men vi hade aldrig provat att bomba det! Vi hade fastat i cirka 4 timmar innan det hela skulle ske och vi hade en tom lägenhet och en stor park att trippa i. Perfekt set & settings med andra ord. Trodde jag.
Vi fixade våra små bomber och svalde skiten varefter vi kokade lite te och kollade på family guy. Cirka en halvtimme senare bestämde vi oss för att klä på oss, köpa något litet munch i en närliggande livs och bege oss mot parken där vi skulle röka oss en feting med riktigt bra grönt i. Jag hade inte börjat trippa än, men min vän tyckte sig få den där annorlunda magkänslan och fnissade lite då och då. Jag blev givetvis både avundsjuk och kände en press på mig hela tiden.
Vi kom fram till parken efter en tio minuter och min vän konstaterade att hans färgseende också nu hade förstärkts. Jag började också känna det vid det här laget, i magen och benen framförallt. Det var nu hela konflikten med trippen började för mig. Vi skulle bestämma oss för en plats där vi kunde sätta oss och röka hövdingen och vi kom inte alls överens. Det var inte på något komiskt sätt, utan vi tjabbade med varandra likt ett gift par. Efter ett tag gav jag upp kampen och lät min vän bestämma istället.
Vi satte oss på en bänk till slut och tände upp fetingen. Jag var fortfarande tjurig över vår lilla catfight och kände mig svag och underlägsen för att jag inte stod upp för mig själv. När jollen väl passades till mig och jag började röka försvann dock dessa tankar och jag började trippa rätt rejält istället. Vi satt på bänken och rökte upp allting och under tiden hade jag väldigt trevliga visuella hallisar. Det jag minns framför allt var att jag såg mot trädkronorna lite längre bort och de liksom öppnade sig ungefär som när en "köttätande" blomma öppnar och stänger sig. Samtidigt såg grenarna och bladen ut som att de snirklade sig runt varandra på ett underbart sätt.
Polaren fick ett samtal från en viss bekant som behövde lite röka. Min vän förklarade vänligt för honom att vi var i parken och att han fick ta sig till oss om han vill ha en släng. Efter en stund såg vi att han cyklade mot oss och vi började skratta åt honom. Killen var rödsprängd på kinderna av kylan, andfådd och svettig samtidigt som han cyklade mot oss. Dessutom är han ganska mullig vilket förstärkte humorn i det hela. Vi gav han en gubbe och hoppades på att han skulle försvinna så fort som möjligt.
Istället började han fråga ut oss om trippen och vad vi såg vilket var väldigt irriterande. Han satte sig ner på bänken och den pinsamma tystnaden spred sig. Ändå försökte han fråga oss massa grejer vilket var jobbigt, men ingen av oss ville säga någonting. Killen var ändå en polare till oss, men när vi trippade kändes det bara som att han var ett störningsobjekt. Till slut sa han hejdå, satte sig på sin cykel och försvann. Nu började det även bli mörkt.
Vi bestämde oss då för att sätta oss på en annan bänk där man kan se ut över en liten sjö. När vi kom dit satte vi oss ned, tog fram lite dryck och godis och stirrade ut över sjön och resten av parken. Här poängterade min polare ut att allt gräs i parken bara kändes som ett stort hav men jag förstod inte riktigt vad han menade. På andra sidan sjön såg vi tre-fyra utländska killar som tydligen skulle grilla eftersom de hade både alkohol och en grill på g. De var ganska högljudda av sig och jag ville inte sitta kvar där speciellt länge.
Jag försökte förklara för min vän att jag inte ville sitta kvar där men han blev sur på mig och sa att han ville sitta kvar en stund till. Jag gav med mig som vanligt och de gamla tankarna kom upp igen. Till slut gick han med på att gå därifrån och vi gick bort mot en liten stig istället. Vi gick ett varv runt parken och denna upplevelsen var väldigt sagolik för mig. Lamporna som belyste stigen var så varma och fulla av energi. Vi träffade massor av "konstiga" människor, exempelvis en gammal dam som satt på en bänk och log mot oss och sa hej. Vi gick även rakt igenom en stor skara med fulla araber och somalier som jag trodde skulle råna och misshandla oss. Hörseln var totalt förändrad vid detta tillfälle, det kändes som att jag hade flera gånger bättre hörsel än vanligt. Samtidigt lät det som att allt ljud kom från ett rör, lite "robotliknande".
När vi hade gått klart varvet runt parken bestämde vi oss för att gå hem. Nu började själva snetrippen. Jag gick hela tiden cirka en meter bakom min vän och sa bara massor av meningslösa grejer. Jag kunde inte känns igenom min egna röst och det kändes fruktansvärt. Min vän sa åt mig att hålla käften till slut och då insåg jag att det nog bara var bäst om jag höll tyst. Nu snurrade tankarna i min hjärna fruktansvärt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Det kändes som att trippen aldrig skulle ta slut, trots att jag trippat på diverse hallucinogener många gånger förut och borde ha "övat bort" sådana tankar. Det var nu det sjukaste inträffade.
Det kändes som att jag var med i ett manus. Det kändes som att jag hade en roll och att min vän hade en roll. Han var självklart huvudrollen, och jag var bara hans korkade och stereotypiska anhängare. Jag kände mig så svag eftersom jag inte stod upp för mig själv och bara följde efter honom utan att våga säga att ord. Men jag kunde inte göra något åt det eftersom det var min roll. Även om jag ville säga något roligt eller smart kunde jag inte göra det. När jag inte trodde att det kunde bli värre hände något fruktansvärt. Det kändes som att jag långsamt lämnade min egna kropp via nacken/ryggen och att jag till slut befann mig i tredje person och såg hela spektaklet, som en åskådare på teatern till exempel.
Jag trodde att jag skulle svimma ett litet tag, men efter någon minut kom jag tillbaks i min egna kropp igen även fast "rollspelet" fortsatte. Min vän föreslog en annan väg hem som skulle gå snabbare och jag hade ju så klart inget mod i kroppen för att säga till att jag inte ville gå det hållet. Det var kolsvart ute och jag hörde människor ropa till varandra hela tiden. Jag ville inte gå det hållet, men vi gjorde det ändå. Efter en stund var jag bombsäker på att vi hade gått vilse eftersom jag inte hade någon aning om vart jag befann mig. Jag konfronterade min vän och sa att han hade fått oss att gå vilse varefter han idiotförklarade mig och visade precis vart vi var. Det fick mig att känna mig ännu sämre och ännu mer korkad.
Vi kom hem till slut. Jag satte mig i sängen och min polare satte sig framför datorn och kollade på trippiga bilder. Det kändes som att allt han sa var något negativt till mig. När han skulle sätta på musik trodde jag att han förolämpade hela min musiksamling och att all musik var dålig och/eller gammal. När han frågade mig vad jag ville göra kändes det som att jag fick en otroligt nedlåtande blick från honom, så jag svarade knappt. Jag satt bara i sängen och stirrade in i en vägg och var så deprimerad av att jag var så värdelös. Nu fick jag även för mig att jag kunde se vad som skulle hända i "manuset" lite längre fram. Jag var övertygad om att jag och min bästa polare skulle slåss över någonting. Jag satt alltså och väntade på att vi skulle slåss och blängde på honom för att vara beredd.
Han fattade dock ingenting av vad jag höll på med, vilket inte var så konstigt, och frågade om vi skulle röka lite mer gräs. Det gick jag med på efter någon minuts arg betänketid. Vi rullade en jäkel och gick ut. Det kan ju tilläggas att jag fortfarande inte pratade med min vän, bara om jag var tvungen att ge ett snabbt svar på någonting. När vi hade rökt klart gick vi hemåt igen och gräset gjorde åter igen att alla dumma tankar försvann. Jag färklarade för min vän exakt vad jag upplevt under kvällen och han förstod varför jag betett mig så konstigt, och jag fick även höra hans syn på mitt beteende under kvällens gång.
Resten av natten och morgonen (ingen sömn tyvärr) kollade vi på serier, drack kaffe och rökte några gånger till. Konstigt nog kunde ingen av oss prata speciellt mycket, utan vi satt mest tysta hela tiden. Dagen därpå kändes allt normalt igen vilket åtta timmars sömn löste.
Hoppas läsningen inte var dryg!
Dos: 75 mg metocin + två jollar.
Tidigare knark: LSD, svamp, 4-ho-met, LSA, röka, tjack, opiater & benzo.
Jag och en vän skulle trippa en fredagskväll och vi var väldigt förväntansfulla och glada inför trippen. Vi hade redan tagit metocin tidigare och andra hallucinogener, men vi hade aldrig provat att bomba det! Vi hade fastat i cirka 4 timmar innan det hela skulle ske och vi hade en tom lägenhet och en stor park att trippa i. Perfekt set & settings med andra ord. Trodde jag.
Vi fixade våra små bomber och svalde skiten varefter vi kokade lite te och kollade på family guy. Cirka en halvtimme senare bestämde vi oss för att klä på oss, köpa något litet munch i en närliggande livs och bege oss mot parken där vi skulle röka oss en feting med riktigt bra grönt i. Jag hade inte börjat trippa än, men min vän tyckte sig få den där annorlunda magkänslan och fnissade lite då och då. Jag blev givetvis både avundsjuk och kände en press på mig hela tiden.
Vi kom fram till parken efter en tio minuter och min vän konstaterade att hans färgseende också nu hade förstärkts. Jag började också känna det vid det här laget, i magen och benen framförallt. Det var nu hela konflikten med trippen började för mig. Vi skulle bestämma oss för en plats där vi kunde sätta oss och röka hövdingen och vi kom inte alls överens. Det var inte på något komiskt sätt, utan vi tjabbade med varandra likt ett gift par. Efter ett tag gav jag upp kampen och lät min vän bestämma istället.
Vi satte oss på en bänk till slut och tände upp fetingen. Jag var fortfarande tjurig över vår lilla catfight och kände mig svag och underlägsen för att jag inte stod upp för mig själv. När jollen väl passades till mig och jag började röka försvann dock dessa tankar och jag började trippa rätt rejält istället. Vi satt på bänken och rökte upp allting och under tiden hade jag väldigt trevliga visuella hallisar. Det jag minns framför allt var att jag såg mot trädkronorna lite längre bort och de liksom öppnade sig ungefär som när en "köttätande" blomma öppnar och stänger sig. Samtidigt såg grenarna och bladen ut som att de snirklade sig runt varandra på ett underbart sätt.
Polaren fick ett samtal från en viss bekant som behövde lite röka. Min vän förklarade vänligt för honom att vi var i parken och att han fick ta sig till oss om han vill ha en släng. Efter en stund såg vi att han cyklade mot oss och vi började skratta åt honom. Killen var rödsprängd på kinderna av kylan, andfådd och svettig samtidigt som han cyklade mot oss. Dessutom är han ganska mullig vilket förstärkte humorn i det hela. Vi gav han en gubbe och hoppades på att han skulle försvinna så fort som möjligt.
Istället började han fråga ut oss om trippen och vad vi såg vilket var väldigt irriterande. Han satte sig ner på bänken och den pinsamma tystnaden spred sig. Ändå försökte han fråga oss massa grejer vilket var jobbigt, men ingen av oss ville säga någonting. Killen var ändå en polare till oss, men när vi trippade kändes det bara som att han var ett störningsobjekt. Till slut sa han hejdå, satte sig på sin cykel och försvann. Nu började det även bli mörkt.
Vi bestämde oss då för att sätta oss på en annan bänk där man kan se ut över en liten sjö. När vi kom dit satte vi oss ned, tog fram lite dryck och godis och stirrade ut över sjön och resten av parken. Här poängterade min polare ut att allt gräs i parken bara kändes som ett stort hav men jag förstod inte riktigt vad han menade. På andra sidan sjön såg vi tre-fyra utländska killar som tydligen skulle grilla eftersom de hade både alkohol och en grill på g. De var ganska högljudda av sig och jag ville inte sitta kvar där speciellt länge.
Jag försökte förklara för min vän att jag inte ville sitta kvar där men han blev sur på mig och sa att han ville sitta kvar en stund till. Jag gav med mig som vanligt och de gamla tankarna kom upp igen. Till slut gick han med på att gå därifrån och vi gick bort mot en liten stig istället. Vi gick ett varv runt parken och denna upplevelsen var väldigt sagolik för mig. Lamporna som belyste stigen var så varma och fulla av energi. Vi träffade massor av "konstiga" människor, exempelvis en gammal dam som satt på en bänk och log mot oss och sa hej. Vi gick även rakt igenom en stor skara med fulla araber och somalier som jag trodde skulle råna och misshandla oss. Hörseln var totalt förändrad vid detta tillfälle, det kändes som att jag hade flera gånger bättre hörsel än vanligt. Samtidigt lät det som att allt ljud kom från ett rör, lite "robotliknande".
När vi hade gått klart varvet runt parken bestämde vi oss för att gå hem. Nu började själva snetrippen. Jag gick hela tiden cirka en meter bakom min vän och sa bara massor av meningslösa grejer. Jag kunde inte känns igenom min egna röst och det kändes fruktansvärt. Min vän sa åt mig att hålla käften till slut och då insåg jag att det nog bara var bäst om jag höll tyst. Nu snurrade tankarna i min hjärna fruktansvärt snabbt och jag förstod inte riktigt vad som höll på att hända. Det kändes som att trippen aldrig skulle ta slut, trots att jag trippat på diverse hallucinogener många gånger förut och borde ha "övat bort" sådana tankar. Det var nu det sjukaste inträffade.
Det kändes som att jag var med i ett manus. Det kändes som att jag hade en roll och att min vän hade en roll. Han var självklart huvudrollen, och jag var bara hans korkade och stereotypiska anhängare. Jag kände mig så svag eftersom jag inte stod upp för mig själv och bara följde efter honom utan att våga säga att ord. Men jag kunde inte göra något åt det eftersom det var min roll. Även om jag ville säga något roligt eller smart kunde jag inte göra det. När jag inte trodde att det kunde bli värre hände något fruktansvärt. Det kändes som att jag långsamt lämnade min egna kropp via nacken/ryggen och att jag till slut befann mig i tredje person och såg hela spektaklet, som en åskådare på teatern till exempel.
Jag trodde att jag skulle svimma ett litet tag, men efter någon minut kom jag tillbaks i min egna kropp igen även fast "rollspelet" fortsatte. Min vän föreslog en annan väg hem som skulle gå snabbare och jag hade ju så klart inget mod i kroppen för att säga till att jag inte ville gå det hållet. Det var kolsvart ute och jag hörde människor ropa till varandra hela tiden. Jag ville inte gå det hållet, men vi gjorde det ändå. Efter en stund var jag bombsäker på att vi hade gått vilse eftersom jag inte hade någon aning om vart jag befann mig. Jag konfronterade min vän och sa att han hade fått oss att gå vilse varefter han idiotförklarade mig och visade precis vart vi var. Det fick mig att känna mig ännu sämre och ännu mer korkad.
Vi kom hem till slut. Jag satte mig i sängen och min polare satte sig framför datorn och kollade på trippiga bilder. Det kändes som att allt han sa var något negativt till mig. När han skulle sätta på musik trodde jag att han förolämpade hela min musiksamling och att all musik var dålig och/eller gammal. När han frågade mig vad jag ville göra kändes det som att jag fick en otroligt nedlåtande blick från honom, så jag svarade knappt. Jag satt bara i sängen och stirrade in i en vägg och var så deprimerad av att jag var så värdelös. Nu fick jag även för mig att jag kunde se vad som skulle hända i "manuset" lite längre fram. Jag var övertygad om att jag och min bästa polare skulle slåss över någonting. Jag satt alltså och väntade på att vi skulle slåss och blängde på honom för att vara beredd.
Han fattade dock ingenting av vad jag höll på med, vilket inte var så konstigt, och frågade om vi skulle röka lite mer gräs. Det gick jag med på efter någon minuts arg betänketid. Vi rullade en jäkel och gick ut. Det kan ju tilläggas att jag fortfarande inte pratade med min vän, bara om jag var tvungen att ge ett snabbt svar på någonting. När vi hade rökt klart gick vi hemåt igen och gräset gjorde åter igen att alla dumma tankar försvann. Jag färklarade för min vän exakt vad jag upplevt under kvällen och han förstod varför jag betett mig så konstigt, och jag fick även höra hans syn på mitt beteende under kvällens gång.
Resten av natten och morgonen (ingen sömn tyvärr) kollade vi på serier, drack kaffe och rökte några gånger till. Konstigt nog kunde ingen av oss prata speciellt mycket, utan vi satt mest tysta hela tiden. Dagen därpå kändes allt normalt igen vilket åtta timmars sömn löste.
Hoppas läsningen inte var dryg!
__________________
Senast redigerad av Narcissistisk 2009-11-22 kl. 16:05. Anledning: Felpostad
Senast redigerad av Narcissistisk 2009-11-22 kl. 16:05. Anledning: Felpostad
