Teater sämre än film?

Varför går man på teater? En anledning är väl att man känner sig kulturell, men film är väl ändå bättre på alla möjliga vis. Det är framförallt bättre skådespeleri, men också bättre sceneri, rekvisita, ljus, ljud och vad man än kan tänka sig.

Man kan ju tänka sig att dra en parallel till livemusik. Den är ju sämre på många sätt jämfört med studioinspelad. Det finns dock en annan känsla av kontakt med publiken och utrymme för improvisation, vilket ingendera finns i särskilt stora mängder i teater. Så: finns det någon bra andledning att se teater förutom vad jag nämnde i början?

Med tanke på att det man tittar på sker live (på riktigt och allt det där) är det nog ofta festligare att se band spela och uppleva känslan som finns än att lyssna på en tråkig platta.
När det gäller teater är det samma sak. Att jämföra film och teater med varandra anser iaf jag vara äpple != päron.

Bättre skådespel i film? Knappast. F.ö. inte alls jämförbart då det är två helt olika skådespelstekniker. Att teatern är överdriven, onaturlig eller konstlad är vanligt återkommande argument för att välja bort teatern. Men då har man inte hajat grejen med teatern. Teatern har ett eget språk som ser ut på just det viset: "övertydliga" gester, ofta öfverkllllllllllllllassvälarrrrrrrrrrrtikuleeeerad e fraser med emfas.

Själv tycker jag att just denna övertydlighet, denna artikulering, dessa yviga, vidlytiga rörelser och gester, om det är skickligt genomfört kan skapa en helt annan närvaro än vad filmen kan erbjuda. Din parallell med känslan man kan erfara av live-musik är faktiskt ganska relevant i sammanhanget. Precis så kan det vara tycker jag.

Den stora frågan är om man köper teaterns uttryckssätt och form eller ej. Gör man inte det är det klart att man inte tilltalas. Men jag tror också att det är en vanesak. Första gången man går på teater tycker man kanske det känns krystat, får socitets- eller snobbvibbar känner sig inte alls hemma i sammanhanget, osv. Det är väldigt synd att teatern fått en sådan stämpel även om den tyvärr till viss del stämmer. Många går på teatern inte för att berikas av upplevelsen i sig, utan det status den ger i umgängeskretsen.

Teaterns minutiösa artikulerande tror jag delvis bottnar i dess historia. Tittar du på gamla svenska pilsnerkavalkadfilmer märker du ju också att språket är betydligt mer teatraliskt än om du ser en film idag. Det beror antagligen på att man inte hade samma tekniska möjligheter då. Folk hörde inte vad som sades om det viskades eller mumlades, så då talade man ur skägget istället. När TV:n kom till Sverige var inramningen högtydlig och man talade på liknande vis. Sedan hade naturligtvis dåtidens seder, kutym och normer (moralism om man så vill) stor betydelse för hur man förde sig i TV, vilket också bidrog till att man gjorde skillnad på TV och IRL.
Detta har sedan hängt kvar och vidareutvecklats inom teatern, vad man sedan må tycka om den saken.

Teaterns övertydliga gestaltande har med avståndet till publik att göra och kan på plats kompenseras för liksom undertextningen på bio. Att filmen till synes överlag (för att inte säga 'i stort') numer börjat göra detsamma i närbild på jätteduk är … symptomatiskt.

Film är mot teater vad att uppleva någonting i verkligheten mot att titta på ett fotografi. Teater är oerhört mycket bättre än film, om det är en bra teater. Teater är verkligen riktigt maffigt, på ett sätt som film aldrig kan bli.

Problemet med teater är alla förbannade kultur-koftor som håller på med teater. Det gör att den mesta teater är riktigt kultur-muppig och avhandlar en massa äckliga pk-ämnen och "spännande" uttrycksformer osv.

Men får du en chans att se en klassisk pjäs av något slag, med bra skådisar och någorlunda budget, passa på.

Föredrar film över teater, men sämre är det inte. Det är mer nära, icke-editerat och VÄLDIGT bra i sina bästa stunder. Generalisering och fördomar går varmt här.

Dålig teater är helt avskyvärt. En dålig film kan ha ett visst underhållningsvärde. En dålig teaterpjäs har inte det. Jag tycker det är ett större spektra mellan en bra och dålig teaterpjäs än mellan en bra och dålig film. Det kan delvis bero på att det ställs större krav på skådespelarna på en scen än i en studio. Har man rejäl otur hamnar man på en pjäs som så pinsam så man hoppas på att ridån rasar och att resten av pjäsen ställs in. Numera går jag på teater väldigt sällan men under en period för några år sedan gick jag på teater nästan en gång i månaden, men det var också för att jag kunde få fribiljetter.

Det där är nog också sant. Men som sagt, undviker man kulturkofta-produktioner samt satsar på mer klassiskt med lite större budget och kända namn så brukar det vara maffigt. Jag har iofs inte sett så mycket teater, men det jag har sett har alltid varit större upplevelser än någon bio-film. Men man ska alltså gå på typ Shakespeare, inte Lars Norén. för att förtydliga det där om kultur-koftor alltså

Jag tycker i och för sig om Norén. Jag gillar när det är riktigt dramatiskt och nervigt som det är i hans pjäser. Det brukar ofta vara välgjort och han lyckas ofta dra till sig duktiga skådespelare. Synd att han har blivit förknippad med det misslyckade fängelseprojektet. Vad vi inte riktigt vet är att Norén har ett rätt stort anseende utomlands. Inom teaterkretsar är han ett rätt stort namn. Jag tycker däremot att man bör undvika lokala amatöruppsättningar. De spänner ofta bågen lite för hårt och ger sig kanske på lite väl svåra pjäser. Jag såg I väntan på Godot av ett amatörgäng för sex-sju år sedan och det var så att man höll på att kräkas.

Tja, fallet blir naturligtvis högre (längre) utan filmens skyddsnät av omtagningar & allsköns efterredigering.

Norén är cool. Synd med stämpeln inte bara av fångfiasko men i högre grad även pretentionens hundhuvud över sådan skarpsyn & -sinne. Nog skarp är han att leda fördomens tyngd i nytta men de slöa kanske skulle vinna på att vässas.

Jag såg också en amatöruppsättning av I väntan på Godot för ett antal år sedan, skillnaden var att detta gäng gjorde ett framförande som bräckte alla andra uppsättningar av pjäsen jag sett. Fantastiskt.

Teater framför film varje dag. De begränsningar som teaterformatet sätter blir i bästa fall intressanta och kreativa. Synd bara att biljettpriserna är som de är, 200 kr kan vara mycket för en redan trängd ekonomi.

Jag sysslar med amatör teater och kan säga att det finns både dåliga och bra uppsättningar inom det. En sak som amatörer ofta dock kan uppvisa är mer engagemang och energi i sinna framträdanden än vissa proffesionella. Då menar jag situationer när en större produktioner visats en längre tid kan skådespelare kännas oengagerande.
::förlåt för mitt lilla trollande::

Jag tycker verkligen om film, men riktigt bra teater slår film i alla aspekter tycker jag det berör mer och känns verkligare eftersom det händer på riktigt framför en.

Jag tycker nog tvärtemot Belzebubb och tycker Lars Norén är riktigt bra.
Jag föredrar också alltid en nydanande Unga Klara pjäs av Suzanne Osten framför en påkostad Shakespeare pjäs(där skådespelarna ofta kan vara trötta och oengagerade).

Jag kanske är en förbannad kulturkofta då. :P