Vill feminister hellre vara män?

Att det råder en könsmaktsordning i Sverige är feministerna eniga om. Den innebär att män har en bättre situation än kvinnor i samhället. Könsmaktsordningen skall upphöra och istället ska vi få ett jämställt samhälle. Det är feminismens mål, även om vägen dit är olika beroende på hur radikal man är.

Nu är det ju ganska svårt att förändra samhället. Det finns många olika åsikter om hur det ska förändras, som ofta är helt oförenliga. Inom ramen för demokrati kan man få igenom vissa lagar men i det stora hela går det väldigt långsamt.

Mer intressant är frågan om (kvinnliga) feminister hellre skulle vilja vara män, om de kunde välja. Om svaret är nej så är könsmaktsordningen förmodligen inte särskilt betungande. Det logiska svaret vore ja. Om män nu har det bättre, varför inte vilja ha det bättre?

Könsbyte är i och för sig ett snabbare sätt att förbättra sin situation men är för extremt för de flesta.

Jag vet inte om det gäller alla kvinnor. Men jag vill bestämt tro att så är fallet bland större delen av de kvinnliga poliserna. Åtminstone en hel del av dem jag träffat på i varje fall.

Nu fattar jag inte. Är poliser mer feministiska än andra?

F.ö. så är ju frågan intressant men blir omöjlig att svara på. Få kan ju identifiera sig med något man inte är eller har varit. Skulle alla svarta i Sydafrika hellre ha velat vara vita? Vill palestinier egentligen vara judar?

Citat:

Det var mer ett påstående riktat mot en yrkeskategori som jag ansåg stämma överens mot TS fråga. Sen huruvida dem kvinnor som är poliser är mer eller mindre feministiska vet jag ej, har dock inte påstått att dem skulle vara mer än andra. Men med största säkerhet så finns det ju kvinnliga poliser som dessutom är feminister. Därav ansåg jag mig kunna göra det uttalandet.

Jag tror nog att du vet precis vad jag menade. Men surnade till över att min åsikt kanske inte stämmer överens med din egen och var därav tvungen att anmärka.

Enligt vissa psykologiska teorier kan en stark feministisk känsla bero på ett olöst problem i barndomen - nämligen "penisavundet" som flickor antas drabbas av (eftersom pojken har något, medan kvinnan icke har det). Detta utvecklar då en avundsjuka som i vuxen ålder kan "vändas" (genom försvarsmekanismer) så att det istället blir som ett "penishat", dvs en stark kvinnlig tro och närmast förakt mot män, generellt sett alltså.

Ja.

Jo fast penisen är ett starkt hinder för att föda barn - det måste du gå med på...och jag tror att den avundsjukan hos män kan leda till kvinnoförakt etc...fast det är ju bara från mitt feministiska perspektiv så klart

I Fokus-artikeln i DN från i söndags, som jag tyvärr inte hittar någon länk till, intervjuas fem kvinnor i Afghanistan. Ett land med ett sådant kvinnoförtryck att det blir löjligt att tala om kvinnoförtryck i Sverige.

Kvinnorna berättade om sådant de inte kunde göra för att de var kvinnor, men även om trygghetsfördelar som de kan åtnjuta om de rättar sig i ledet. På frågan om de hellre skulle vilja vara män svarade alla nej.

Om man antar att många svenska kvinnliga feminister hellre vill vara män så är detta onekligen intressant. Om inte ens kvinnor i Afghanistan är missnöjda med sitt kön, hur kan då svenska kvinnor slösa bort sitt liv på att vara bittra på de minimala skillnaderna i behandling av könen som finns i Sverige?

Hahaha - du jag har träffat på män som sagt upp sig från jobbet därför att jobbarkompisen (också man) fått hundra kronor mer i månadslön!

Frågan är alltså varför kvinnor ska nöja sig med mindre än vad män gör?

Och vad menar du med "trygghetsfördelar om de rättar sig i ledet"?

Om man tar ett snitt av svenska mäns lön så är det högre än snittet av svenska kvinnors lön. Detta beror främst på att männen satsar på karriären medan kvinnor satsar på familjen. Att kräva samma snittlön för män och kvinnor är alltså att kräva att lönen ska sättas oberoende av vad man jobbar med och hur mycket man jobbar med. Med andra ord medborgarlön. Sådana tankar hör hemma i KPML(r) och kommer aldrig att bli verklighet i Sverige. Sverige är ett individualistiskt land, inte ett kollektivistiskt. Här behandlas vi som individer, inte som medlemmar av en grupp.

Om man nu i rättvisans namn skulle bestämma att kvinnor ska minsann ha samma snittlön som män, varför bara kvinnor och män? Om man skulle räkna ut en snittlön för t.ex. örebroare och västeråsare skulle båda grupperna knappast ha exakt samma snittlön. Varför skulle gruppen som har lägre lön acceptera denna diskriminering? Eller trettioåringar och sextioåringar? Svenskar och invandrare? Blonda och brunhåriga? Kvinnor med tre barn och barnlösa kvinnor? För fullständig "rättvisa" krävs ett kommunistiskt samhälle.

En av de intervjuade kvinnorna sa att hon fick mycket stöd från familjen när hon gifte sig med den utvalda mannen. Hade hon valt man själv hade hon letat för evigt och aldrig blivit gift och inte heller fått stöd från familjen. Trots allt finns i patriarkala länder en trygg gemenskap hos släkt och familj för kvinnor som accepterar att få friheten inskränkt.

Jäpp - jag är för medborgarlön!

OK!

Förvånar mig i och för sig inte, feminism och kommunism är ungefär samma sak.