Ska jag glömma (tillfälligt) omöjlig kärlek?

Jag och en kille jag känner är väldigt bra kompisar, vi är nära, gullar/fånar oss, flirtar, har kontakt nästan varje dag och påminner mycket om ett riktigt par. Men vi bor för långt ifrån varandra, kan inte ses och därför kan vi inte kalla oss ett par på riktigt, vi har inte ens träffat varandra irl än. Vi vill, men kan inte vara tillsammans. Vilket i sig är väldigt ledsamt och frustrerande. Tidigast vi kan ses är om minst 1,5 år (eller så fort någon av oss vinner en stor lottovinst och då kan ta sig till den andra, åtminstone tillfälligt) och jag vet inte om jag orkar vänta så länge, vi har redan känt varandra i ett år och gillat varandra såhär nästan lika länge.

Jag vill ha en pojkvän, NU. Har inte tidigare haft något riktigt förhållande (är 21), längtar efter att ha det. Allra helst med honom, som det känns nu. Men om det inte går, får jag väl hitta någon annan?

Hur kommer man över den här kärleken? Jag kan inte ens erkänna att jag är riktigt kär, mår sämre då . Går det att vänta den tiden innan vi kan ses, hålla kvar känslorna och inte bry mig om att hitta någon annan under tiden, eller ”hålla det latent”? Han ser det som mycket möjligt att flytta till mig, men kan inte ännu pga studier (som blivit försenade tack vare dumma regler, till råga på allt ).

Träffar jag någon annan kille vill jag ju vara ärlig och rättvis mot honom, inte se honom som något jag roar mig med/använder mig av medan jag väntar på att få den andre. Blir jag ihop med någon annan så vill jag ändå få vara kompis med killen, vi är så nära och jag har väldigt få nära vänner, jag behöver honom. Det skulle förstås vara lite knepigt att bara vara kompisar, vi har diskuterat det mycket, haft små pauser men vi dras tillbaka till varandra, börjar flirta igen etc. Dock, om jag blev ihop med någon annan som jag gillade riktigt mycket, skulle det gå att övergå till just bara kompisar, så känns det. Skulle inte kunna vara otrogen.

Kan också nämna att killen ifråga träffade och blev ihop med sitt ex på samma sätt, via internet, distans där också. Så han vet vad han pratar om när han säger att vi inte kan vara ihop på riktigt just nu, att han inte vill göra samma sak igen, eftersom distansen var (den viktigaste) orsaken till att de gjorde slut.

Era funderingar över situationen?

wtf?

skäms, tjejer ska inte ragga på nätet för dom behöver inte. Glöm.

hej

Varför kan ni inte träffas? Bor ni olika länder? Inom Sverige går det ju att lifta, gå, cykla, åka moped eller inlines etc. Vill man träffas inom landet så går det alltid - tro mig jag vet. 140 mil hindrade inte mig när jag var en fattig student

Han bor på andra sidan jordklotet. Jag skulle gå/simma dit om jag orkade och det inte tog några år. Alla med distansförhållanden inom Sverige kan inte klaga :P no offence...

Att jobba ihop 10 lax kan ju inte ta alltför lång tid. Det är väl bara att du börjar spara undan en tusenlapp av studiebidraget varje månad och säljer lite jox på blocket så har du snart pengar till åtminstone en enkelbiljett.

Ingen fara. Men ibland startas det trådar om folk som känt varandra på nätet i Sverige men inte kunnat träffas. Då är det rädsla som hindrar.

Men bor han i ett annat land är det ju så klart annorlunda. Däremot har jag dejtat mycket på nätet och verkligheten är inte samma sak som på nätet. Killar som är underbara via nät och telefon behöver inte tända mig ett dugg öga mot öga. Eller så kan vi inte prata med varandra på samma sätt öga mot öga.

Varför kan ni inte träffas? Har du ingen möjlighet att ta något extrajobb etc så du kan lägga undan pengar?

Jag har velat att det ska lösa sig själv på något vis, drömmer gör man, att man inte behöver offra något eller jobba mycket för det.

Jag pluggar, egentligen ingen tid till extrajobb, har svårt att se att jag skulle spara ihop mer än 10k, för att åka och träffa honom, tillfälligt. Det är så mycket man satsar.
Vi har alltid sett det som att det är han som kommer hit, det är en tidsfråga, för det är här han vill bo, ha barn som får växa upp här etc. Om jag får pengarna som krävs för resa dit och tillbaka, är ändå inte problemet löst, eftersom jag inte kommer stanna där. Jag undrar inte hur jag ska få tag i pengar, jag undrar mer vad jag ska göra av mina känslor

Jo mycket mer behövs inte. Sen kan han ju alltid gå hem.

Eller så gör han här till hemma. (= på dig själv, du)