Att vara ambassadör för sig själv, hur viktigt är det?

Hej allihoppa, här kommer jag. Jag har under de senaste månaderna umgåtts med en del nya människor och lagt märke till en del beteenden jag stör mig på.

Det handlar om hur information och egenskaper presenteras för andra människor och framförallt för kvinnor.

Om jag exempelvis gjort en resa i Afrika så tänker jag att det som är det mest intressanta för andra människor att höra om är hur det ser ut, hur saker funkar, roliga anekdoter osv. De frågorna som oftast ställs är av en helt annan natur; vad har du för perspektiv på sitt resande, hur motiverar man att vara ensam under perioder, kan man resa i dikaturer och samtidigt vara demokratiskt lagd, är det rätt eller fel att åka runt i Afrika istället för att hyra en stuga i Smögen under sommaren, kan man känna empati för de unga tjejer som inte lyckats spara upp pengar för att åka till Afrika?. Ofta efterföljs de här debatterna med att någon annan berättar om hur denne skulle ha betett sig.

Givetvis är dessa frågor ett slags test av hur väl jag pallar trycket, har jag tilläckligt bra självförtroende osv.

Och visst är det väl både spännande och viktigt att testa gränser, men frågan är om det överhuvudtaget finns några värden som egentligen är beständiga eller ens intressanta om de inte presenteras rätt sätt eller består alla möjliga och omöjliga tester?

Om jag exempelvis spelar bas i ett band, spelar det då någon roll om det är hårdrock eller indiepop som kommer ut ur högtalarna, eller är det mer intressant vad jag har för förhållningssätt till att spela bas, mitt sätt att försvara min favoritmusik på, hur pass mycket självförtroende jag utstrålar när jag berättar om det? Jag tycker det är lite kul att tänka på en passiv tjej som går på konsert med sin kille och diggar oavsett vad det är för musik, så länge killen verkligen har bevisat för henne att det är den enda rätta musikstilen att lyssna på.

Jag identifierar nämligen mig själv i hög grad med en del hobbies och intressen (kanske de två ovannämnda), och jag märker att jag ofta får frågor som dessa av främst män, men ibland också kvinnor. Ibland är det så att jag i sociala sammankomster inte orkar löpa linan ut och förklara hela vägen varför jag gör någonting, hur jag förhåller mig till saker. Ibland är det kanske en mental konstruktion som är svår att förklara och ibland vet jag att en vanlig svenne ändå inte kommer förstå varför. Jag märker ibland att jag bygger upp åsikter genom att läsa böcker och saker på nätet, men när dessa väl ska testas och vädras i verkligheten står de i en väldig opposition till andra människor. Jag pallar liksom inte sitta med någon idiot som tror enbart är ute efter att testa mig, och inte kan eller vill göra något speciellt med sitt liv eller sig själv. Det stör mig att många människor ändå tycks värdera "idiotens" åsikter lika mycket som mina. Kanske lyckas han argumenta tufft och hårt för sin sak, och då har vi ju båda lika rätt.

Just jag uppfattas, som ni säkert förstår, därför som en väldigt lugn och eftertänksam person. Är det kanske så att jag under mitt vuxna liv lyckats slarva bort den sociala gnistan som människor respekterar?

Så tjejer, om en kille var självsäker och tuff när han pratade om sig själv, skulle det överhuvudtaget någon roll om han samlar öletiketter eller läser 1700-talsliteratur, spelar innebandy eller symfonisk rock, är duktig på att slåss eller obducera lik?

det här kanske ses som en av dom dumma frågorna. men åkte du till afrika mest för att kunna skryta om det för tjejer?

Jag fattar ingenting. Vad undrar du?

Det är klart man skall ifrågasätta människor, det är ju grunden till all intelligens.

Word. Jag förstod ingenting av de här, menar du att de viktiga är hur man presenterar sig och inte vad man presenterar?

Till exempel att det är bättre att vara en stolt och passionerad hårfrisör som verkligen basunerar ut hur bra och härligt de är att vara frisör, än en läkare som inte vet riktigt varför han är läkare eller om de ens är ett så bra jobb egentligen. Är de så du menar?

Jag upplever att många har mycket tråkigare intressen än mig men att de är bättre på att argumentera för dem och få dem att framstå som jättehäftiga. Ännu värre är det med folk som går lama utbildningar och får dem att framstå som jättecoola och jättesvåra....

Man kanske kan dra paralleller till reklam/marknadsföring och film/tv.

Jag tex är inte intresserad av matlagning eller restaurangbranschen men jag gillar att se på hells kitchen för det är kul när gordon blir ursinnig. Det viktiga är inte vad programmet handlar om utan hur det är upplagt.

Ok, jag får förtydliga mig lite.


Ja ungefär! Alltså, skulle läkarens jobb kunna vara intressant och relevant ändå, skulle man kunna se kvaliteter i att han kanske gått igenom en svår utbildning osv? Eller är det så att de flesta av oss kan bli attraherade och fascinerade av vad som helst, bara det framställs som tufft och spännande?

Anledningen till att jag frågar är att jag under mina första vuxna år upplevt mig otillräcklig, att jag inte lyckats prestara tillräckligt osv. Numera är jag rätt nöjd med mig själv, men det fascinerar mig att jag ändå framstår som något slags B-lag (i vissa sociala sfärer), trots att jag ofta presterat "bättre" än de flesta andra, men inte lyckas formulera det ordentligt.

Fattar inte heller någonting...

Men om du menar det jag tror att du menar; att det är viktigare hur man är och hur man ser på saker och presenterar saker än vad man gör så tycker jag det, ja.

Alltså, jag lyssnar hellre på en passionerad, intresseväckande, målande och humoristisk berättelse om en sommarstugevistelse i Dalarna än på en faktarik, långsam och småtråkig berättelse om två månaders hjälparbete i Afrika. Klart att det senare egentligen är mer spännande, men en spännande resa gör inte automatiskt en människa till en spännande person. En spännande person, däremot, kan finna äventyr och livsglädje i de mest triviala sammanhang och kan konsten att inspirera andra och förgylla vardagen.

Nu är jag visserligen kille, men, som jag upplever det, nej.

Alltså, klart jag förstår att någon som bara sitter och redogör torrt som en autist är tråkigare än en levnadsglad och rolig människa, det tycker ju alla. Jag tycker också att Gordon Ramsey är kul, även om jag skiter i hur någon sköter köket.

När jag pratar om mig själv visar jag exempelvis ofta upp min personlighet och mitt sätt att tolka saker och ting jag gör i olika sammanhang. Vad jag undrar över är om det finns några egentliga egenskaper som är intressanta, utöver sociala färdigheter, status och så vidare?

Ja det är klart att det finns en massa intressanta egenskaper. Men vilka dessa intressanta egenskaper är beror ju på vad motparten är intresserad av! De som gillar bilar tycker kanske att bilmekaniker är extra intressanta, de som gillar språk tycker att folk som talar många språk är mer spännande än andra men skiter fullständigt om de kan något om bilar.

Detta torde vara relativt obvious?

Däremot så kan en socialt begåvad människa underhålla andra med historier om saker som de i vanliga fall inte hade varit lika intresserade av, eftersom de kan konsten att belysa och plocka fram de intressanta aspekterna och fånga publiken. Generellt sett skulle jag också vilja påstå att det är attraktivt med människor som kan saker och gör saker. Hur socialt begåvad någon än är, så lyser det så småningom igenom ifall personen i fråga aldrig gör någonting eller egentligen inte kan nått särskilt utan bara snackar en massa. Då blir publiken uttråkad och känner sig smått lurad och lämnar föreställningen.

Jo jag har analyserat de här fenomenet ganska länge, och irriterat mig över att människor som presterar sämre/är dummare/gör mindre ändå har mer självförtroende än mig och får sina upplevelser att låta som värsta grejerna när de inte alls är på de viset. Jag tror de handlar mycket om självkänsla, om man gör det man verkligen vill göra och verkligen kan stå upp för sig själv så spelar de ju faktiskt inte roll vad man gör - man är stolt och bra ändå. Men vissa med lägre självkänsla överkompenserar lite på de här området med att tala om hur jäääävla grymt just deras liv är, när de uppenbart inte är det. Nuförtiden får jag inga komplex för de, det spelar ingen roll och jag bryr mig inte. Om någon vill prata med mig om min utbildning till exempel så gör jag gärna de, men jag känner inte att jag måste reklama mig själv hela tiden.

Jag föredrar detta, för jag ser igenom när någon försöker motivera sin egen "coolhet"