Hur behandla sorgen över bortgången hund

Min 11-åriga fyrfotade vän blev akut dålig förra veckan och jag beslöt att avliva henne.
Hon har den senaste månaden blivit dålig och vi hade bokat tid för utredning, men hon blev allt för sjuk innan dess.
Gråtit oceaner de första dagarna, min man har varit iväg på jobb så det har varit så fruktansvärt ensamt. Nu är han iväg igen och ensamheten är så påtaglig igen...
Tänker mycket på att jag kanske tog beslutet för fort, kanske hade hon blivit bättre.
Jag har alltid tänkt att hon skall finnas kvar i flera år till!
Så snäll och enkel, hon älskade alla och alla älskade henne. Om man bara kunde få en dag med hennes gosighet, doft och kärlek! :,(

Det här är normalt. Vi ska alla gå bort och detta har människan hanterat utmärkt i hundra tusen år. I den moderna tiden så tror man inte människan ska klara av att hantera sina egna känslor och tankar. Ett helt nytt yrkesskrå har uppenbarat sig; psykologen.

Det krävs styrka att låta någon man verkligen älskar gå vidare utan smärta.
Du kommer aldrig glömma den tid ni haft tillsammans,försök fokusera på de glada minnen du har.

Jag är 5 år inne i egen sorg och kommer aldrig komma över det men jag har bilder och filmer som påminner att vi levde livet till den dagen kom

Jag vet att livet går vidare, har också så mycket fint att se fram emot. Det är just alla vardagssaker som direkt blir så påtagliga (och tråkiga).
Nu får man gå ut på promenader ensam, ingen liten som blir glad när man kommer hem, som sitter intill när man lagar mat, som kryper tätt intill på kvällen...

Det blir bättre men även om tiden går så vill man ju inte heller glömma eller förtränga sin gamla hund. En ersättare gör att man får en ny individ att fokusera på men jag håller inte med dem som säger att det bara är att skaffa en ny så är allt bra och glömt. Har varit med om att tvingas ta det här beslutet med några hundar. Det blir inte enklare för det, och frågan är om inte nuvarande jycke får bli den sista.