4-HO-MET - En flummare

Substans: 4-HO-MET

Tidigare erfarenheter:Cannabis

Dos: 25mg

Ålder: 19 Kön: Man Vikt: ~68kg

Tid: ~23:00-06.30 (7.5 timmar)

"Vill ha den?"
Jag tittar upp och ser pillret i hans hand. "Hur mycket är det i den"?
"25mg".

~23:00
Vi sitter sex personer vid ett bord, med en fantastisk utsikt och röker två spliffar av de 15g Jag och Madde köpt en liten stund innan.
Mitt under våran session tar Jonte upp en kapsel med 4-HO-MET i, och jag spanar fascinerad in den.

"Kanske är det bättre om du tar den, Madde"?
"Jag vet inte, jag är jäkligt sugen, men jag tror det är bättre om du tar den så kan jag se hur det är först".
"Kanske det...".

Vi pratar lite om vem som borde prova först, då det kom så spontant, och kom fram till att jag var nog bäst lämpad för det.
"Det är lugnt, du har ju oss med dig!" säger Jonte, och ger mig ett uppmuntrande leende. Jag tittar runt mig och ser att alla
tittar spänt på mig, och väntar på att jag ska svälja kapseln.

Jag lägger kapseln på min tunga och försöker svälja den, men den fastnar då jag nyss rökt, så jag bygger upp lite saliv och lyckas få ner den.
Jag känner känslan av "ingen återvändo", och tänkte "Det är som fritt fall, nu måste jag åka upp för att få komma ner och av igen".
"Hur gör vi nu då, vad är planen?", frågar jag, och tittar på Jonte.
"Vi drar hem till dig, Jag, Madde och Max håller koll på dig, de andra ska dra... Din stuga blir bra att flumma runt i, och du lär inte bli allt för skum förens tåget är framme ändå... I alla fall inte för skum".

Vi börjar bege oss mot tunnelbanan för att ta oss till tåget, och jag känner mig lite nervös.
Jag pratar med Max om att trippa, och han hade vid tillfället trippat runt 5~6 gånger, kommer inte ihåg hur många, men det kändes bra att ha med sig en med lite erfarenhet.

23:25

Vi står och väntar på nästa tunnelbana, och jag känner hur det pirrar i magen, och lite i fingertopparna - "Fan, vad härligt det pirrar, va, grabbar"?
"Haha, jo, visst! Pirrar gör det allt Vill du kanske lyssna på musik"? "Nä, det är inte rätt just nu", svarar jag.
"Jag förstår" svarar Max, och ler lite slugt. Tunnelbanan kommer och vi går ombord; pirret har börjat smyga sig ut i knäna, och längre och längre ut i alla kroppsdelar, riktigt skönt faktiskt.

23:35

I väntan på att tåget ska gå så märker jag att det inte är lika kallt ute längre, hur pirret har spridit sig till hela kroppen, och jag mår riktigt bra utav det.
Jag börjar känna mig ännu mera hög än innan; "Fan, jag är helt lost - jag känner mig ashög!".
"Ja, många känner så innan deras trip kickar igång, man känner sig verkligen ashög" svarar Max.
Tåget börjar åka och jag känner mig upprymd, som ett barn innan julafton ungefär.
Jag visste inte helt vad jag skulle förvänta mig, och jag kände att jag inte skulle kunna sova om jag försökte.

Tågresan... (23:45-00:20)
"Vill du lyssna på musik"? frågade Max. "Ja! Nu känns det rätt att lyssna!". Max ger mig sina hörlurar och sätter på Dark Side, som jag aldrig hade hört innan.

"Fan vad bra det låter... Vilket djup, och vilken bas!" tänker jag. "Max, fan vad BRA det här är! Känner du vibbarna"?
"Haha, ja, de är verkligen bra. Lyssna nu så kommer det att hända saker".

Jag känner hur pirret börjar sköljas över mig i vågor med musiken, och hur jag mår ungefär som musiken spelar, fast väldigt glatt.
Jag mår bättre och bättre och börjar dansa lite halvt där jag sitter, helt inne i musiken och tycker det är hur skönt som helst.
I takt med att jag gungar så åker min mössa längre och längre ner över mina ögon, och jag minns hur jag tänkte - och kände mig som - "Fan vilken skön lirare man är ändå".

Färger! Vad många FÄRGER jag ser! Min mössa är typ stickad, eller något, så det är massa små "hål" i den, och eftersom jag hade den framför ögonen så såg jag hela världen genom hundratals små hål - varje hål hade sin egen färg och jag blir fascinerad över hur snyggt det är.
"Det känns som att vara på gränsen till en orgasm, hela tiden. Att bara ligga och flyta i gränslandet, precis mellan orgasmens klimax och det innan - en perfekt gråzon!" utbrister jag.

De andra blir taggade och börjar prata ivrigt med mig, men jag har redan dragit ner mössan igen och är inne i min egen lilla musikvärld.

"Han som sitter där borta... Vad många liv han hade kunnat haft, jag kan ju se precis hur han lever idag". Jag sitter och tittar på en kille genom min mössa,
och varje hål i min mössa visar ett nytt scenario, ett nytt liv som han hade kunnat levt. Jag häpnas över att det finns oändligt många liv han hade kunnat levt, och jag kan se alla.
Jag vrider mitt huvud sakta diagonalt neråt och ryser till av glädje varje gång han kommer upp i en ny ruta, med ett nytt utséende.

"Vill du spela någonting?" frågar Max mig helt plöstligt. "Ja, gärna!".
Han ger mig sin mobil, och startar någon form av modern tetris, som för mig sprudlade av färg.
Max börjar förklara för mig hur man spelar, men jag känner att jag inte helt tar in allt han säger.
Spelet börjar och jag tycker det är otroligt kul och vackert.

Jag lyckas ta bort en rad ganska snabbt, men jag tycker det är jobbigt att jag alltid råkar komma åt knappen som gör att bitarna flyger ner direkt, och börjar undra om jag kommer att förlora.
"VEM KOM JUST IN?!" skriker jag, medan alla kollar runt mig och ser förvirrade ut.
"Det är bara dörren mellan vagnarna som är öppen" säger Jonte, och skrattar lite åt mig, de resterande passagerarna på tåget ser skrämda ut och jag ger mig åter in på att spela Tetris.

"Hm... Man kan lära sig mycket, om man bara vill, utav det mesta. För att vinna det här spelet måste jag spela på ett visst sätt, jag måste göra rätt - samma sak är det i livet, man måste göra rätt, börja underifrån och bygga en bas, sedan arbeta sig uppåt, annars fallerar allt" tänker jag, och börjar verkligen sjunka in i mitt tetris-spelande.

Jag utvecklar starkare känslor, och börjar tänka att om jag förlorar så kan jag ju alltid börja om.
"Börja om... Det går ju inte med livet! Då har man bara en chans, och då gäller det att ta vara på den... Eller har man oändligt många chanser? Knivigt".
Jag får känslan av att jag kommit fram till något riktigt stort, när jag slutligen förlorar på tetris och fäller ett par tårar.
"Gråter du?"
"Ja, men inte av sorg".
"Ibland blir man torr i ögonen, kan vara därför han släppte ett par tårar".
"Bigmaw, vad skulle hända om Pinocchio sa 'nu kommer min näsa att växa'"?
Jag ser ut ungefär såhär
"Hmm hmm... Vad skulle hända? Den kommer att växa om han ljuger, men växer den så ljög han inte, men om den inte växer så ljuger han..."
Jag känner mig ganska förlorad i frågan, men är insatt på att jag ska hitta ett svar på hans paradox - "I det moment han säger så, så ljuger han, därefter så växer näsan, men då är det ett nytt moment, så hans tidigare sentence kommer inte att beröras utav konsekvensen" säger jag självsäkert, "... eller? Det finns ju oändligt med möjligheter, vad som helst kan ju hända! Frågan är för stor"!

"Men, VEM var det nu som kom in då"?
För tredje gången så har jag nu frågat om vem som kommer in i vagnen, bara för att bli påmind om att dörren bara är öppen.
Jag upptäcker att jag har pratat väldigt högt hittills, och sätter mig upp för att kolla hur alla andra passagerare har reagerat.
De flesta tittar på mig med lite utav rädsla i deras ögon, men det som slår mig är hur långt tåget är, och hur böjt det är.
"Ahhhhh..." Tågets väggar böjdes väldigt mjukt ut, för att sedan böjas inåt igen följt av att jag hörde hur tåget drog ett andetag.
"Ahhhh..." "Grabbar, tåget andas! Det är något på GÅNG"!
"Ja, visst är det organiskt"? "Väldigt"!

Sätena ser ganska "fuzzy" ut, pälsiga, och jag är övertygad om att tåget är ett stort djur som vi rider i, egentligen.
Jag börjar snöa in mig på hur allting alltid, oavsett om de vill eller ej, åker framåt; tiden, livet, likväl som det här tåget.
"Är vi i dess mage, eller på dess rygg"? tänker jag, och tittar ut genom rutan. Allting far förbi fort, och jag slås över alla möjligheter vi har, alla dessa oändliga möjligheter vi har.
"Vi kan ju hoppa av vart vi vill, göra vad vi vill - vi bestämmer själva hur vårat liv ska formas"! säger jag, och de andra instämmer.
Varje hållplats är som en ny dimension för mig, de skulle lika gärna kunna vara det - jag visste att de bara var hållplatser, men skillnaden det skulle kunna ha i våra liv om vi hoppade av någon annanstans
upplevdes som astronomisk.

"Kanske kan man åka bakåt i tiden också, om man går bakåt i tåget"? tänker jag, och ställer mig upp för att pröva.
Precis när jag börjar gå mot dörren som varit öppen, så smälls den helt plötsligt igen med en väldans kraft.
"Juste, man KAN ju inte gå bakåt i livet! Klart den stängs", tänker jag, men känner ändå att jag hellre hade fått gå igenom den.

"Du, du kanske ska snacka lite mindre om oändligheten och livet, i alla fall lite lägre volym, folk har börjat stirra riktigt mycket på dig".

[FORTS FÖLJER]

Vad väljer vi nu, vad vill vi? - 00:20

Vi kommer fram till våran perrong, och jag står vid dörren redan innan vi ska gå av och hoppar lite upp och ner, och undrar vart den här dörren leder, vilka möjligheter den kan ge oss.
"Jag måste ändå av någon gång, jag kan ju inte stanna på tåget, man måste våga gå vidare".
När jag öppnar dörren och hoppar ut så fryser jag på punkt: vad stort och färgglatt allting var.
"Näää, inte kan vi gå ut här, va? Är det inte lite för stort, va? Nää, hahaha, det här klarar jag inte" skrattar jag fram, och tittar på de andra, men de vill inte stanna.
"Ska vi inte åka vidare med tåget då"? säger jag, och vänder mig om för att hoppa på, då dörrarna stängs igen.
"Du sa det ju själv, man kan inte backa", säger de och ler mot mig.

Vi går upp mot en bro över en stor tunnel, med massor av lampor, och jag ser hur livets energi flödar där. Jag känner hur strömmarna åker där, hur det verkligen sprudlar av energi
och jag blir helt upprymd och börjar ivrigt berätta om det för de andra.
Tyvärr såg ju inte de någon energi, men de var lika glada ändå (och rökta) och vi stod ett tag och tittade ner på allting som flödade.

När vi går vidare så hittar jag en yta med gräs, som lyser i silver, och jag känner direkt när jag går på det "här kan man backa"!
Jag springer runt på gräset, för att sedan backa tillbaka - jag springer baklänges utan att tänka på det och känner verkligen hur vinden får håret att flyga.

Längre fram ser jag några små "kullar" av jord och gräs, med asfaltsväg emellan, men jag fick det till en fin äng med gräs istället för asfalt, och jag börjar springa mot det.
Mitt i mitt spring så känner jag helt plötsligt, utan att tänka eller direkt lägga märke till det, att jag galloperar som en häst; jag känner vinden i manen, hur blodet pumpar
och är helt lyrisk att få springa öppet. "Bigmaw, vänta på oss!"

"Aha, jag var visst ingen häst, men vad skönt det var att leva lite som en häst, om än för en sekund", tänkte jag, och log brett medan jag gick emot dem.
Där vi var så fanns det fem stora träd, var och en med sina egna lampor i sig med lila, grön, orange, röd och någon till färg, och det såg helballt ut.
"Har ni sett? Grabbar... Tack, tack för att jag får vara här. Träden, färgen... från träden regnar det färg! Varje droppe har samma färg som trädet"! säger jag,
och ser gråtmild ut, de andra ler och pratar vidare medan de röker en till. Jag springer runt mellan träden i en form av extas och tar upp varje droppe som flyger, varje bit
färg som lyser och gräset som andas och svajjar.

Helt plötsligt får jag en känsla av att jag gjort något fel, jag måste rätta till det!
I en mindre form av panik springer jag runt och försöker hitta ledtrådar till vad jag gjort, tills jag kommer på det:
"jag måste till gräset och backa! Då kan jag göra om allt, då kan jag rädda henne"! skriker jag och springer iväg, innan de andra hunnit fatta vad som hänt.
När jag kommer fram till gräset tänker jag "Hur ska jag göra nu då? Hur aktiverar jag gräset så att jag kan backa? Vad var det jag skulle uträtta"?
Som i en bok så slår det mig, lika självklart som att äta när man är hungrig, jag behöver bara gå in i mitten av gräset så "känner" jag hur jag ska backa.

I mitten av gräset blir allting helt plötsligt tyst, och jag känner vilken väg jag ska "backa" och börjar backa tillbaka till de andra, då jag ser någon som springer runt ett hörn.
De andra gömmer sig för mig, för att de tyckte det kunde vara kul. "Ni kan komma fram nu, jag förstår... jag förstår..." säger jag medan de andra börjar smyga fram igen, besvikna
över att de inte kunde lura mig "jag förstår att ni gömmer er för att ge mig allt det HÄR! Åh, det är så underbart och vackert, jävlar"!

Madde, Max och Jonte blir glada i hågen över att jag inte brydde mig om att de försökt lura mig och kommer fram glatt och springer runt lite med mig.

Hemfärden och det stora huset... - 01:15

"Vi måste gå nu", säger någon av dem, och ser allvarlig ut. "Gå? GÅ?! Måste vi gå? Jag vill inte gå, jag vill inte"!
"Men vi måste det, vi vill hem, det är kallt ute och vi vill hem till värmen och din stuga".
"Lämna mig... Gör det! Lämna mig ute, ni vet vart nyckeln finns, så kommer jag hem sen, ok? Jag klarar mig, lämna mig bara" säger jag lite darrigt med en halvt manisk röst.
"Det går tyvärr inte, vi måste ha med dig" säger de, och börjar komma emot mig.
"Nej... NEJ! Kom inte hit, ta inte tag i mig"! Jag tycker inte alls om att de kommer emot mig och försöker låta riktigt farlig när jag säger åt dem att inte komma nära,
och backar ett steg bakåt för varje steg de tar emot mig.
"Inte ett steg närmare! Jag vill inte"! Jag inser plötsligt hur dumt jag beter mig, att jag bara är trippad och att det är klart de inte ska behöva frysa och vara hungriga.
"Ok, låt oss gå hem. Kom, så går vi" säger jag, och börjar gå.

"Men stanna inte då"! säger någon utav dem, och tittar lite uppgivet på mig.
"[i]Det är ju så vackert..." säger jag drömmande, och sugs likt en fluga mot ljus mot mina träd med färg "... nej juste, ni vill hem. Jag ska sluta".7
Jag hade svårt att lämna träden, och berättade i säkert flera minuter om vilken uppoffring jag gjorde för deras skull, och påpekade flera gånger vad jag gav upp för deras skull.

Vi kommer ut till en väg vid ett Statoil, och det är kullar lite här och var, och jag tänker att allting ser väldigt "shroomy" ut, lite hängande och böjt, och allting ser
ut som att det kan smälta vilken sekund som helst. Allting andas och är trött.
Det är så slående vackert att det inte går att beskriva med ord, allting ser lite målat ut, och "trippat". Det är galet.

"Försök att vara normal nu, vi vill inte väcka uppmärksamhet".
De andra påminner mig om att det finns människor vid statoil, och att det är nog bäst om jag är så tyst som möjligt, då jag glatt skuttat omkring innan och haft mig.
Jag håller med dem, och känner hur svårt det kommer att vara då jag knappt kunde behålla en tanke för mer än fem sekunder, men jag sa att jag skulle försöka ändå.
"Haha, titta, lampan orkar knappt stå upp" utbrister jag, och flabbar högt, medan de andra hyschar mig.

20 meter kvar... 15... "Vad lång tid det här tar... Ska det göra det, eller är det bara jag? Går jag för sakta kanske, bör jag speeda på?" tänker jag, och
säger sedan något mysiskt väldigt högt, vilket får de andra att påminna mig om att verka normal. "Ah, juste, normal...".
Väl framme vid statoil så står jag och tittar in och undrar varför man inte får komma in (nattlucka), då kassörskan helt plötsligt frågar mig: Vad vill DU ha?
Jag blir helt ställd, och darrar fram: "Vad JAG vill ha? Undrar du vad jag vill ha"?
"Ja, ska du ha en cola eller inte"?

Tystnad.
[FORTS FÖLJER]

Jag går fram till Max, som ger ett enoooormt starkt intryck av att veta svaret på allting, en vis gammal räv (för att han trippat förut), och jag lägger märke till att han är helt orange
när jag frågar "Ska jag ha en cola, eller inte"?
"Köp en cola om du har råd".

Hans svar känns så självklart, så vist, så perfekt - klart jag köper en cola om jag har råd, annars struntar jag bara i det!
Jag halvspringer fram till kassan och säger glatt: "En cola om jag har råd"!
"Okej... har du råd"?

"Vi tar hand om det här", säger någon utav dem, och går fram medan jag går iväg från kassan, ställd av att mitt svar inte var perfekt.

Colan har inhandlats, och deras mat har börjat ätas, när jag upptäcker hur alla bilar så att säga, förutom att de lyser, lutar lite hit och dit, och följer en med "blicken".
"har ni sätt vad den där bilen stirrar? Han är glad iaf, en snäll bil, inte lika ond som hon i kassan, hon hör och ser allt" säger jag, och försöker se mysiskt ut,
de andra tittar lite konfunderat på mig, och instämmer.

När vi går vidare kommer vi till en slags lång gång, med tak och träbjälkar på höger sida, och på vänster sida är det tegelstenar och stenskulpturer.
Vi går fram till en stor spiral/virvel som är på väggen, riktigt stor, och jag kan ser hur det är som små saker som bara flyter runt i den, in mot mitten.
Jag undrar om det är en karta över vårat stjärnsystem, och står och känner och tittar på den ett bra tag medan de andra gör sitt.
"Här är det vinter" utbrister jag, och visar en bit av väggen som är upplyst med en visst lampa, och för mig kändes det kallt där, och jag kunde se frost på väggen.
När vi går vidare så får varje upplyst del en egen årstid, med tillhörande färger och känslor - riktigt nice.

Där vi går vidare så upptäcker jag att asfalten känns som gummiplattorna man går på i lekparker ibland, och att det är massor med mönster i asfalten.
Mönstrena är överallt och glider ihop med träd och andra saker och skapar mera komplexa mönster, allting smälter ihop och är ett, allting tillhör samma stora cirkel.

"Allting är en målning, ser ni, där bortom husen? Horisonten, solen, träden - allt är målat"!
De andra tittar, och instämmer, då jag upptäcker att allting bakom oss, inom en viss radie, förvandlas till "målat" då vi går, och jag stannar upp för att titta.
Till min glada överraskning så kommer det "målade" emot mig, "Kolla, allting målas när vi går! Här kommer det! Oj, OJ! Mitt ben, hjälp, jag sitter fast".
Det är som om "det målade" sveper fram över världen, och allting som stannar kvar blir målat, och jag ser hur mitt ben sakta målas där jag står, och på så vis fastnar det,
tills de andra hugger tag i mig och drar loss mig. "Tack"!

Vi är påväg upp för en kulle, och väl på toppen så ser jag ett hus på min högra sida, som har två idendiska fönster som ser ut som ögon.
Jag upptäcker att jag har min mobil i fickan, och tar upp den; 01:53 står det, och jag förstår inte alls vad som menas med det, förutom att man kan läsa av tiden med det.
Texten är helt fuzzy, och knapparna "flyter" liksom, jag tänker att jag ska stänga av den, och börjar leta efter stänga-av-knappen...

"Bigmaw..."
"Va?" svarar jag, och tittar förvirrat runt, tills jag ser huset.
"Du går alltid förbi här, utan att hälsa... Tycker inte du att det är lite oartigt" frågade huset, utan att alls anklaga eller låta arg, han bara frågade.
"Jo... Jo, det är lite oartigt." svarade jag, och undrade vad som skulle komma härnäst.
"Kom och hälsa på mig. Kom, jag öppnar en stig"! utbrast huset, och en stig öppnades framför mig i gräset, som lös.

Synd nog så stoppade de andra mig när jag skulle hälsa på huset, det hade kunnat bli intressant.

Stugan, lampan, synthen och palmen ~02:00
Vi är inne i min stuga, och mina vita väggar pulserar i färger av blå, grön, turkos, orange m.fl. och allting är underbart.
Jag går runt och älskar allt, och förstår knappt hur underbart allting kan vara, jag visste knappt vad jag skulle göra av mig själv!

"Åhå, kolla på den där liraren" säger jag, och pekar på min palm. "Är han inte bara för skön"?
"Din palm är helt sjukt vacker, jag dör typ", säger Madde, och jag känner att någon i alla fall förstår hans skönhet.

"Jag vill aldrig komma ner, jag vill stanna här för alltid. Flumvärlden, jag hör hemma här"!
Det blir lite av mitt motto, och jag går runt och tänker på hur underbart det är i flumvärlden, då jag ser Maddes hår.
"Madde, ditt hår lyser i alla färger! Det byter färg varje sekund, varje slinga har en egen färg, jag har aldrig sett ett så snyggt hår"! Säger jag.
Madde blir väldigt glad för komplimangen, och säger något tillbaka.

Min palm andas verkligen, och likaså gör min byrå - ja, allting andas. Jag tar upp det stora skylt-fotot på mig från Studenten och tittar på den, den ser "ihålig" ut,
och andas den också; när jag skakar/viftar med den så åker bilden ut och in ur skylten.
Till min stora fasa så åldras helt plötsligt bilden och jag ser hur bilden på mig själv håller på att förrutna, så jag lägger ner den på golvet och tittar istället på de andra.
"Mwah, mwah, mwah"! säger Jonte, och gör ljudet till en pringlesburk/rör som han klämmer så att munnen rör sig. "Tycker du om honom"?
Jag tittar på honom och han ser ovanligt "pälsig" ut, och inne i röret så är sprickorna färgade i turkos.
"Märkligt djur" tänker jag, och leker med honom.

Min lampskärm ser väldigt skum ut, och jag känner att något är fel med "honom", och jag inser att han vill ju bli räddad ifrån glödlampans hetta.
"Jag måste rädda honom"! skriker jag halvt, och slänger mig upp för att försöka rädda honom.
Väl räddad så börjar jag och lampskärmen leka, och jag upptäcker hur ballt det känns när jag drar ihop och utvidgar honom, och håller på med det ett tag.

"Vill du smaka"? frågar de andra, och håller upp en spliff. Jag sitter som fixerad och stirrar på Jonte som röker spliffen; röken är grön, blå, turkos, och jag har aldrig sett vackrare rök.
Röken börjar gå i slowmotion tills den stannat helt, och jag går runt och kollar på den ur olika vinklar, tills den helt plötsligt speedar upp för att hinna ikapp.
Röken börjar nu göra häftiga spiraler och andra trix för mig, och jag bara njuter. Jag kan se varje skäggstrå på Jontes haka, och det ser fint ut, och jag slås över hur mycket bättre
man ser när man trippar. "Livet i HD" hade de sagt till mig, och de har rätt.

"Ta spliffen, ta den då"! säger de, och jag tar den i min hand.
Spliffen ser jätte fuzzy ut, och den hänger, lite som om den smälter, och den ser väldigt magisk ut.
"Det här måste vara det mest pömsiga djur jag någonsin stött på" tänker jag, och börjar känna på den.
"Låt den inte slockna då, rök den" säger de, och jag upptäcker att jag suttit och bara smekt den i säkert tio minuter, så jag tar ett bloss - när jag gör det ser jag hur glöden
"glöder" i alla färger, och röken jag blåser ut var rosa-aktig, det såg helt magiskt ut och jag kände verkligen att vi satt i en magisk värld och rökte magiska saker.
Skumt dock var att det kändes verkligen bara som rök som flög ner i mina lungor, jag kände verkligen hur det var rök som bara åker ner i ens lungor, det var en speciell upplevelse.

Jag tog upp en penna, och till min förvånelse bara smälte/slappnade den av och hängde lealöst i min hand. "Märkligt" tänker jag, och skrattade lite åt pennan.
Helt plötsligt ser jag att Madde sitter med min gitarr, och jag bestämmer mig för att ta den. När jag rör träet så skjuts "ripples" ut, som över vatten, och den ser allmänt
bara levande ut. Jag rör en sträng och den smälter direkt, och jag känner att om jag ville skulle jag kunna dra ut den väldigt långt.
Jag prövar spela på den, och jag tycker det låter hur bra som helst, verkligen asballt, då de andra helt plötsligt visar på att den är HELT ostämd, på alla strängar, och
då menar jag inte bara en halvton ner eller så, utan alla strängar var helt random, men i mina öron var det hela väldigt vackert.
Jag övergår då till min synth, och inte till min fördel så flyter alla tangenter isär, och synthen börjar leva.

En stund senare slår vi på Fantasia, som jag tjatat om i 30 min utan att de gjort något, och jag är som en hund som äntligen får sin favoritleksak när den dras igång.
"Har ni någonsin sätt någonting så vackert, någonsin? Inget kan vara vackrare, jag har aldrig hört eller sett något så vackert" sitter jag och upprepar,
medan de andra försöka titta.
"Sluta sno datorn"! säger de, och det visar sig att jag varit så inne i filmen att jag upprepade gånger tagit datorn för mig själv (bärbar) och tittat själv.

Filmen visar nu en del där blommor dansar med varandra och jag blir helt lyrisk, i exstas, och fäller en skvätt medan jag utropar hur gudomligt bra den här filmen är;
"Det är ett par blommor som dansar, vad är det som är så speciellt"?
"Måste det vara någonting mer än ett par blommor som dansar, för att det ska vara speciellt"?
Helt uppsluppen av filmen fortsätter det ungefär sådär ett tag, och jag mår verkligen helt sjukt jävla bra.

Resterande del av kvällen går ut på att dansa framför spegeln, kolla in alla "flum-drag" som de andra får i ansiktet, samt att utforska hur mycket alla olika saker smälter (speciellt sladdar),
tills 06:30 då jag verkligen landat och bara hade afterglow, varpå jag väckte de andra och vi rökte vidare.

Det finns så mycket mer att skriva, att berätta, överallt i storyn, men det är för mycket, så mycket av trippen är ju allting man känner och tänker.
En tripp går inte att beskriva med ord, bara till en viss grad, man måste uppleva det själv, ser själv hur mycket jag har missat: flowet, loopen och annat...
Det är så sjukt underbart, och helt klart värt att pröva - men respektera hallucinogener, de är otroligt starka.

Utvärdering:5/5, kunde inte haft en bättre första trip i princip, hur lite det än kanske framgår utav texten

Bra rapport! Tycker du beskrev sjukt bra, och jag måste ha garvat så jag grät i MINST 10 min om colan Är grymt sugen på att beställa själv nu, tyvärr är det tillfälligt slut men. Skitkul rapport iallfall! 5/5

Ja, fast glömde skriva om när jag skulle dricka den, satt med den i över en timme, för jag glömde hela tiden o dricka, började alltid smeka den och annat istället
Tack för svar

Hahah låter som att man skulle vart där, jag har inte kunnat låta bli att garva åt alltihop Du upplevde inget obehag alls under trippen?

Jo, glömde skriva det också, men som sagt, fotot på mig som åldrades var ganska obehagligt, men vi polade senare.
Sedan var det lite "synd" att min synth dog vid ett tillfälle under kvällen, men jag sörjde det inte mer än att "Jaha, nu kan man inte spela synth något mera".
Sedan, såklart, kände jag ett obehag när jag var tvungen att "backa", men det var också väldigt kort, ändå, och inget som direkt hade kunnat inducera en snetripp, rakt av bara.
Dock, min andra tripp, oj
Där snackar vi tripp, haha!

Låter riktigt bra det Får hoppas man själv har lika tur med denna otroliga substans. Ha det bra och knarka lugnt!

4-HO-MET visst äre omöjligt att snetrippa på de för ja snetrippa på svamp så jag är lite skeptisk mot hallucinogen men när ja läste de här så verkar de va hur vackert och roligt som helst för om de är omöjligt att snea på de så äre nåt jag vill prova

Det här va typ den bästa tripprapporten jag har läst på länge, väldigt bra förklarat 5/5

Självklart är det inte omöjligt att snea på 4-ho-met.. Vad får dig att tro det?

jag har hört av andra och jag har alldrig fått de bekräftat och jag är inte så på läst om 4-HO-MET så jag vet inte så mycket om de