Livets allvar

Tjena, gått och tänkt på en sak väldigt länge nu, kanske fel område
Varför tar folk så allvarligt på livet?
Jag förstår inte, jag är 20 år och har kompisar i min ålder, de oroar sig för framtiden, funderar och smider planer för framtiden. I dont get it...
Hur vanligt är detta fenomen att man stressar så? Har svårt att förstå varför,
Kan någon med lite djupare insikt i "Livets allvar" ge en fin förklaring?

Kanske är relationer & samlevnad en bättre forumdel, men det får mod avgöra.

Det bästa tror jag vore om du frågade dina vänner om detta.
Fast det kanske främst inte är just deras anledningar du är intresserad av..

Jag kan inte säga mycket mer än att livets allvar är vad man gör det.
Vissa hyser stora förhoppningar om framtiden, har starka ambitioner och önskningar om var de vill befinna sig - vilket kan göra vägen dit relativt oväsentlig så länge den leder rätt och utan dröjsmål. Kanske känner de, att de slösar bort sina liv för varje dag som går inte de nått sina mål?

Livet kan dock innebära samma allvar, även om du inte ser ditt mål i en bestämd framtid.. Livet kan vara ett slags projekt, vissa njuter av färdens gång med ingen eller mer eller mindre vikt vid resultatet.
Vi lägger alla vikt vid olika saker, har olika värderingar och ambitioner.
Livets allvar, beror nog på vad vi lägger vikt vid.

Vad tror du?

Håller med ovanstående talare.

Alla har vi olika inställningar till livet. Vissa tar dagen som den kommer andra planerar för framtiden. Inget av alternativen är mer rätt än det andra, det är bara två olika sätt att ta sig igenom det meningslösa livet.

Livets allvar blir nog som sagt vad man gör det till.

Jag har länge gått efter filosofin att jag kommer hamna dit vindarna bär mig.
"Det är inte lönt att planera för det blir så sällan som man själv tänkt sig".
Sen började jag tänka. Hur kommer mitt liv utstaka sig om jag aldrig har några konkreta mål? Om jag inte uppnår något, vad kommer jag då lämna kvar efter mig när jag är död, mer än en gravsten? Och om jag inte lämnar något efter mig varför ska jag då leva och finnas till, enbart av egoistiska själ kanske? Leva livet medans jag kan? Ha så kul som möjligt?

Sen har jag även börjat fundera över om jag har några skyldigheter gentemot mina föräldrar. Är jag skyldiga dom att skaffa barn och när ska man göra det?

Men jag kommer nog aldrig bli vuxengammal; gifta mig och skaffa barn långt innan jag fyller 30 osv.

Livet är inte särskilt allvarligt. Ta det bara lugnt och förvänta dig inte alltför mycket, då blir du bara besviken. Oavsett om man sliter som ett djur för ett jobb med bra lön eller om man slappar i soffan på bidrag hela livet så kommer vi alla nå samma slutmål - vi ska dö - och då spelar inget någon roll längre. Tror nog många överskattar sin egen existens, så jävla viktiga är vi egentligen inte. Titta på några stjärnbilder och inse hur mikroskopisk och obetydlig jorden faktiskt är, det kan ge en lite perspektiv. Många måste slappna av och fundera över vad de egentligen slänger bort sina korta liv på för leva, det gör vi bara en gång.

Tycker du har rätt tråkig syn på livet. Jag har satt som minsta mål att försöka ha så kul som möjligt på den tiden jag blivit tilldelad. Om du ligger nersupen i soffan som förtidspensionerad alkoholist tror jag du ångrar några av de valen du gjorde.

Även om den enskillda människans existens inte har någon större betydelse tycker jag ändå man har en viss skyldighet gentemot sig själv att göra det bästa utav situationen.

Varför blir vårat existensberättigande mindre i relation till universums storlek? Förstår inte det

Varför en tråkig syn? Varför tror du dig ha mer kul än mig? (det är nog tvärtom men..) Skulle snarare påstå att man ger sig själv chansen att njuta mer av livet genom att inte ta allt på så jävla stort allvar. Ta mig själv som exempel, hade för några år sedan ett helt vanlig jobb med bra lön. Hade en fin lägenhet och det var verkligen en stabil inkomstkälla, normalt hade man inte bara släppt det jobbet i svåra tider som dessa men jag gjorde det. Jag tröttnade på skiten och köpte första bästa biljett till beijing, sade upp allt jag hade här i sverige och drog dit och levde loppan i ett par år. Jag bara sa till mig själv "äsch, det löser sig sen när jag kommer hem, chilla" - och nu är jag tillbaka igen, med mina livs bästa år i bagaget samt redan en ny anställning - och jobbar ihop pengar för nästa resa. För mig är livet bara en enda lek som inte ska förstöras av en massa allvar för allvar, allvar leder bara till tuffa tider, ångest och besvikelser. Allt löser sig liksom.

Sedan förstår jag inte ditt tankesätt att man visar skyldighet mot sig själv genom att hitta ett bra jobb (som jag antar det är det du menar)? Varför ska det vara så jävla viktigt att slava under någon främling som ett redskap för att erhålla lite papper/ett betalningsmedel? Är det så du vill bruka din extremt begränsade och bräckliga existens här på jorden? Tja, kör på..

Finns så många förvirrade människor därute alltså, det är tragiskt, men det är väl inte konstigt med samhället vi lever i.

Sa aldrig att jag tror mej ha mer kul än dig, efter vad jag läst så tror jag du är den som upplevt mest. Detta p.g.a att jag själv aldrig haft några direkta ambitioner


Jag skrev inte att man har en skyldighet att skaffa jobb, jag sa att man har en skyldighet att ha kul i livet. Det är det minsta man kan begära av varje människa. Sen vad det innebär att ha kul är upp till var och en att bestämma. Tror dock inte att "ligga i soffan" faller inom ramen för kul.

Tror vi har missuppfattat varandra lite. Det jag menar är att om man inte har några konkreta mål med livet riskerar man kanske att aldrig få något uträttat.

Om du inte har några med mål i livet så vill du antagligen inte få något uträttat , Det är på denna nivå jag ser livet, inga mål alls, frågan är om det kommer ändras när man blir vuxen och kanske ångrat att man inte pluggat tillräckligt hårt för att nå dit man vill komma(vart fan nu det är) bara så förvirrad just nu. Ska man ta det på allvar, eller inte? Kommer man ändra sig senare "växa upp" som det heter och pengar blir mitt mått på lycka som den är för de flesta... Hur gamla är ni som svarat?