Marginalnytta och arbetsvärde

Anser ni att marginalnytteteorin motbevisar eller utvecklar de klassiska ekonomernas arbetsvärdeteori? Rent generellt verkar man ju mena att arbetsvärdeteorin är motbevisad av marginalnytteteorin; men jag förstår inte riktigt varför? Enligt arbetsvärdeteorin är en varas "naturliga pris" det arbete som krävs för att framställa varan (inklusive tidigare arbete, kapital, och det arbete som krävs för att omvandra naturresurser till kapital eller varor); varefter man lägger till andra kostnader, t.ex. avgifter på jord (vad är den svenska termen för economic rent, "jordränta"?), skatter, eventuell ränta på kapital som inte ägs av producenten, osv. Övergår man från en fullständig konkurrensmarknad till t.ex. monopolistisk konkurrens eller monopol, måste man även räkna in detta i varans slutgiltiga pris, som då kommer att avvika från det "naturliga priset".
I neoklassisk ekonomi menar man ju i princip samma sak; på fullständiga konkurrensmarknader motsvarar produktionskostnaderna priset och man gör ekonomisk nollvinst, och för andra typer av marknader skiljer sig AR från MR och vi får ett pris högre än kostnaderna. Förklarar inte marginalnytteteorin bara vad arbetsvärdeteorin redan framhöll, på ett "nytt" sätt? Jag förstår inte riktigt var de hamnar i konflikt; marginalnytta uttrycktes inte explicit av de klassiska ekonomerna, men tycks väl ändå implicit ha förutsatts existera, trots att de inte direkt förklarade den?

Så som jag ser det kan marginalnytteteorin förklara både varför vissa varor säljs till deras "reproduceringskostnad" och varför vissa varor säljs för det värdet som en individ eller "marknaden" sätter på en viss sak. Alltså den förklarar varför alla varor kan ha ett visst värde med samma grundantaganden. Kostnadsteorin (vilket var vad de flesta klassiska ekonomer hade som pristeori, inte att det skulle komma enbart från arbetets "värde") förklarar långsiktiga priser för de flesta varor i ekonomin, men de klassiska ekonomerna var tvungna att skilja den teorin från att förklara andra varor. Således var marginalnytteteorin en förbättring av kostnadsteorin.

Nu kanske du med arbetsvärdelära menar samma sak som kostnadsteorin, det verkar så. Som jag har förstått arbetsvärdeläran, såsom den utformats av Marx och hur vissa tolkar Ricardo (det råder inte enighet om hur den senare skall tolkas om jag förstått saken rätt), så skall alla varors pris kunna förklaras med allt arbete som är inlagt i varan, då arbetet har ett intrinsikalt värde som följer varan. Ungefär som att de ville förklara alla priser inte efter nytta utan efter någon sorts ultimat kostnad (kostnaden för arbete). Så det du kallar arbetsvärdelära kallar jag kostnadslära/-teori.

Ja, kostnadsteori eller arbetsvärdeteori går väl egentligen att använda som synonymer. Anledningen att man kallar det arbetsvärdeteori är ju pga att man menar att arbete är grunden för allt värde, och alla kostnader är olika former av arbete (eller "parasitära" kostnader, som inte tillför något till produkten, t.ex. jordränta eller skatter). Som Adam Smith skrev: "The real price of every thing, what every thing really costs to the man who wants to acquire it, is the toil and trouble of acquiring it." Men, vi kan utgå från att kalla det kostnadsteori istället.

Arbetsvärde-/kostnadsteorin brukar ju däremot inte mena att arbete är något slags "objektivt" värdemått; arbetets värde avgörs ju i sig av arbetets upplevda "kostnad". Dvs någon som värderar sin arbetsinsats till 100 kommer att kräva ett pris på minst 100 för att utföra arbetet, medan någon som värderar sin arbetsinsats till 50 bara kommer att kräva 50. Samma mängd kvalitativt arbete i samma typ av produkt kommer ändå på lång sikt att kosta lika mycket, givet fullständig konkurrens, allt eftersom konkurrensen hittar ett jämviktsläge. Detta är ju i stort sett marginalnytta; om än inte uttryckt explicit som marginalnytta - och det är ju också precis vad neoklassiker menar händer givet fullständig konkurrens.

Det arbetsvärdeteorin gör för att skilja på olika typer av varor är väl dock inte någon större skillnad från vad neoklassiker gör för att skilja på olika typer av varor? Du har naturligtvis helt rätt i att en enstaka "monopolvara" (t.ex. en Picassotavla) inte kan förklaras genom att använda kostnad/arbetsvärde; men neoklassiker skiljer ju också på att använda priser som härstammar från kostnader för att förklara kontinuerlig produktion, och priser som inte härstammar från produktionskostnader för att förklara t.ex. Picassotavlor. För neoklassikerna faller visserligen alla priser under förklaring genom marginalnytta; men det är ju fortfarande samma egentliga uppdelning av olika pristeorier för olika typer av varor.

Vad jag fortfarande inte förstår är däremot hur marginalnytta skulle motbevisa arbetsvädeteorin, hellre än utveckla den?

Det är inte kostnadsteorin de säger sig ha vederlagt utan just arbetsvärdeläran som jag försökte ge en kortfattad beskrivning av. Alltså läran där man antar att det finns en ultimat, eller kanske grundläggande eller principiell, kostnad som är gemensam för alla varor (arbetets kostnad) och att denna bestämmer priset för alla dessa varor. Det förra, som Adam Smith uttrycker, håller alla neoklassiker med om (tror jag), typ som i att "Jag måste betala honom för att han skall vilja sälja till mig".


Mja, skulle vilja skriva om det för att det ska passa med neoklassisk analys. Arbetare antas inte värdera sin arbetsinsats som sådan utan endast nyttan av att inte kunna njuta av ledighet (valet att arbete modelleras som ett val mellan vinsten av att konsumera varor och vinsten av att konsumera "leisure").

Annars håller jag med om att marginalnytteteorin kan ses som en utveckling och förbättring av kostnadsteorin (kanske en förklaring av, eftersom kostnadsteorin i sig egentligen inte förklarar priser), istället för en vederläggelse av den.

Men det är ju i princip samma lika. Arbetsvärdeteorin är en kostnadsteori, som menar att alla kostnader som höjer en varas värde har sitt ursprung i arbete.


Fast det är inte vad Smith säger. Han säger att en varas naturliga pris är "the toil and trouble of acquiring it"; dvs arbetet. "Jag måste betala honom för att han ska vilja sälja till mig" är ju en no-brainer som visserligen är sant (precis som "om han vill ha 50 kronor för den säljer han den normalt inte för 1 krona") men det förklarar inte direkt varför varor får sina priser, och varför de hamnar på jämviktsnivåer.


Ja, absolut; fritid är arbetets alternativkostnad. Arbetaren värderar däremot också sin arbetsinsats och vad den innebär; t.ex. föredrar han att jobba som fotograf hellre än butiksbiträde trots att arbetena ger precis samma lön, då han föredrar att fotografera framför att jobba i butik. Detta kommer i sin tur leda till att vissa arbeten inte attraherar lika mycket folk som andra.


Hur förklarar inte kostnadsteorin priser?


Okej. Utifrån vad jag vet är jag beredd att hålla med; men det finns kanske nån som sitter inne på dödsstöten

Det här är väl ändå en sammanblandning av orsak och verkan. Produktionskostnaderna måste ju anpassa sig efter värdet på varan, snarare än tvärtom.

Ifall en vara är väldigt värdefull så kan de som är inblandade i produktionen begära mer i betalning ända tills kostnaderna har nått jämviktsläget. Men varan i sig var ju precis lika värdefull redan innan denna process. Det är alltså en varas värde som avgör vad de slutgiltiga produktionskostnaderna blir.

It is not that pearls fetch a high price because men have dived for them; but on the contrary, men dive for them because they fetch a high price.

Tja, kanske från ett perspektiv. Men iom att arbetsvärdeläran säger att det finns en sorts gemensam nämnare och som är grunden för (nästan) alla priser, så är den väsenskild från kostnadsteorin som bara säger att priset på varor kommer, i slutändan, vara samma som dess kostnader.


Hm..sant. Kollade inte vad du skrev utan tog från minnet, vilket visade sig vara fel.


Jo, den säger i princip såhär: För att få dessa varor till marknaden krävs att man betalar dess olika producenter för mödan att få dit den, och konkurrens mellan producenterna leder till att de måste sälja den (pratar bara om reproducerbara varor här, såklart) för kostnaden att få dit den. Och om priset är annorlunda än kostnaderna sker förändringar och tillrättningar i marknaden...osv. Men detta förklarar inte varför vissa kostnader har sitt pris, det bara är något sorts naturligt pris som inte riktigt har någon grund. (När sedan denna grund försöks läggas i arbetes intrinsikala värde uppstår bara problem.)

Det är ju precis vad neoklassikerna också säger, när det råder fullständig konkurrens. Sedan tillför man olika "störningar" för att förklara varför priset i andra fall avviker från produktionskostnaden (och man får ekonomisk vinst); precis som arbetsvärdeteorin menar att man ska göra.

Du missar ju skillnaden! Marginalnytteteorin förklarar kostnaderna, vilket kostnadsteorin inte gör.

Arbetsvärdeteorin förklarar också kostnaderna. Enkelt uttryckt: http://en.wikipedia.org/wiki/Labour_...labour_process
En explicit beskrivning av marginalnytta är naturligtvis en bra utveckling av arbetsvärdeteorin, i min mening; men som man märker på de klassiska ekonomerna tog de ofta med marginalnytta i "beräkningarna", om än implicit och kanske inte ens fullt medvetet (då de tog det som "självklart" att man t.ex. inte värderar en tredje glass lika mycket som en första, eller tjänar lika mycket på att producera den sexhundrafemtonde plogen som de tio första om den aktuella marknaden är en by med 100 personer).

Det där är arbetsvärdeteorin, inte kostnadsteorin (om du inte har märkt det så har jag försökt skilja de två). Och som jag sa innan så är den den förra som rätteligen anses motbevisad av dagens nationalekonomer. Detta för att den inte kan förklara dagens priser med arbetsvärde, det finns ingen logisk koppling mellan de två. Detta är det generella problemet bakom Marx problem med att utifrån sitt teoretiska arbete om arbetsvärde, förklara hur deras förhållande (i hans system) överensstämmer med verklighetens faktiska priser.

Fast empiriska undersökningar har ju visat att arbetsvärdeteorin kan approximera marknadspriser utan transformering, varför t.ex. Dave Zachariah menar att transformationsproblemet inte är något hinder annat än i det rent teoretiska (om man t.ex. ska räkna ut en exakt utsugningskvot, vilket många menar aldrig direkt är någon poäng). Ser du på t.ex. Anwar Sheikhs eller Dave Zachariahs forskning, så överrensstämmer ju arbetsvärdeteorin med empirin om man bara ignorerar transformationen.
Jag förstår fortfarande inte hur man skulle ha motbevisat den.