Tonarter

Jag:
Menar du att man kan säga att tillexempel C är en oskuldsfull tonart och att F# är en ond tonart och att G smakar glass?
Det är ju först i harmoniernas relation till varandra som de får dessa egenskaper. Intervallet C-F# är ju lika ondskefullt som intervallet D-G#

Han:
Då är det tydligare ja. Men jag uppfattade det inte som att det var ENDAST i samma stycke. Filmmusik brukar bygga på olika teman för olika karaktärer och då kan man höra vem temat gäller därför att den går i X#m...

Jag:
Javisst, men återigen, att man kan göra det beror ju på att man har andra tonarter att jämföra med.

Han:
G smakar glass i relation till de andra, ja, därför att du redan vet hur de andra känns (eller låter). Det måste inte komma i samma stycke för att märkas. Men det är mångt mycket tydligare då, javisst! Och det ÄR svårt att höra olika tonarter om man inte är en absolutist (eller vad man kan kallas).

Jag:
Men om jag sätter mig ner i berwaldhallen för att lyssna på Händels messias och orketern är lite full i fan och väljer att börja i G i stället för F just den kvällen (eller vilken tornart den nu går i ) så lär varken jag eller någon annan märka det, förutom de få personerna som har absolut gehör som bara kommer att konstatera att de har val G i stället för F i kväll. HÅller du med?

Han:
Nej.
Ska du gå på Händels Messias i Berwaldhalle så kommer du att lyssna på den innan, och det har de flesta andra där också gjort, så det blir mycket enkelt för er att genomskåda den sluga orkestern. (Det var förrästen basunisten som kom med förslaget).