Är det stolthet som stoppar oss från att "överge" det svenska språket?

Jag och en kompis var inne i på en bokhandel som ägs av en rätt udda typ, riktigt härlig typ dock, väldigt filosofiskt lagd och har mycket åsikter. Min kompis, 17, frågade efter en bok på engelska, vilket mannen reagerade starkt på och gav min kompis en rejäl utskällning. Han sade att min kompis förstörde litterära verk genom att läsa dem på engelska, då han därmed förlorade många nyanser, och hur det var en dum fluga bland unga att läsa böcker på andra språk som är för svåra för dem. Framför allt för att de övergav det svenska språket.

Att böckerna förlorar nyanser, som han så snyggt uttryckte sig, kan jag väl inte förneka. Visst, min kompis är otroligt avancerad i engelska för sin ålder, men fortfarande så skulle han inte förstå boken lika bra som om den var skriven på hans modersmål. Det jag reagerade på var hur han tyckte att unga överger det svenska språket, och hur det är något dåligt.

Jag har på senare börjat läsa det mesta på engelska, känner att jag slår två flugor i en smäll då, och i och med detta utvecklas jag ju faktiskt inte lika mycket inom det svenska språket som jag kunde gjort. I stället för att fördjupa mig i svenska så satsar jag på att lära mig båda språken bra. Självklart är det nyttigt med ett schyst svenskt ordförråd, men jag anser att om man inte ämnar att börja jobba med det svenska språket, på ett eller annat sätt, så har men mer användning av en stark engelska, i och med allt idag globaliseras. Och dessutom så breddar jag ju ändå mitt svenska vokabulär i och med att jag alltid pratar det.

Det jag vill komma till är att kanske är det bara stolthet som håller oss från att träna upp andra språk istället för svenskan, då det kulturella arvet ändå uppenbart kommer finnas kvar, eller vad säger ni?

Jag anser att man ska läsa boken i det språk den är skriven i. Då läser man de exakta ord som författaren skrivit och inte någon översättning som tar bort 50% av boken....

Till om vi är stolta för att överge det svenska språket så tror jag vi är mer öppen med att överge vårt modersmål än många andra länder..

Språk är egentligen det mest centrala i en kultur, något vi identifierar oss med och kan uttrycka oss själva i - både som individer och som folk. Jag förstår inte riktigt varför vi ska "överge" detta till något annat, och varför detta i sådana fall skulle underlätta? I ditt exempel tycks engelskan som det universella, men är bara på modet just nu. Precis som franskan, tyskan och latinet har varit innan.

Men, låt oss anta att vi övergav svenskan till fördel för engelskan. Då tror jag istället att varje land skulle utveckla ett eget språk, dialektalt och med egna ord. Vi människor vill ju alltid identifiera oss med något, och försvinner ett eget språk försvinner också en stark identitet.

Så jag tror inte att det är praktiskt att byta språk. Därmed viktigt att lära oss flera språk.


Edit: För att starkare koppla till ämnet så tror även jag att vi ska läsa boken på dess originalspråk. Eftersom engelskan utgör det största andraspråket för många av oss ska vi självklart försöka läsa det, för den största upplevelsen. Många uttryck och mycket slang är ofta omöjligt att översätta korrekt. Men det tror jag inte är något som skadar språket. Gustav III var ju en man som beundrade franskan, vilket han även läste franska böcker på - utan att för den delen införa reformer mot svenskan. (Han var ju snarare den som införde reformer för svenskan och kulturen, bland annat i och med Svenska akademien.

Jag håller med honom till en del, man förlorar viktiga nyanser när man läser översatta böcker..således läser jag svenska böcker på svenska och engelska böcker på engelska, det gäller ju andra hållet med. böcker från andra länder varierar, det som känns passande.

Ang språket i stort..inte tänkt på det innan.. antar det kommer fasas över mer och mer, den yngre generationen är ju nästan tvåspråkig redan. det som sker det sker, ser ingen mening att varken förbjuda eller manipulera.

jag tror snarare detta kan rädda det svenska språket. istället för att vi ska ta in mer och mer engelska ord i det svenska språket, kommer vi tala och skriva på engelska när det är lämpligt, och dito med det svenska. visst, om några hundra år kanske det svenska språket mest kan anses som en dialekt, men det känns ganska meningslöst att förfasas över nu.

Att jag valde engelskan var väl för att det var just det språket det handlade om i den specifika situationen, men det behöver inte nödvändigtvis just vara engelska.

Det är lite dit jag vill komma är att jag inte tycker det skulle vara mer värt att välja svenska över ett annat språk, då vi får svenskan automatiskt och har mer användning av tala flera språk flytande, än ett språk exceptionellt bra.

Att boken ska läsas på ursprungsspråket för bästa upplevelsens håller jag helhjärtat med om. Jag förstår ändå att mannen i bokhandeln har rätt då han säger att man tappar en del av skönheten, då man kanske inte förstår alla adjektiv och detaljer. Att boken skulle vara förstörd kan jag dock inte tänka mig, då en boks litterära värde förhoppningsvis sitter i lite mer än miljöbeskrivningarn.

Jag förstår inte riktigt vad du menar med stolthet. Svenska råkar vara mitt modersmål, Sverige råkar vara mitt hemland och den svenska kulturen har till stor del skapat min kulturella identitet. Jag har väldigt svårt att använda ordet stolt över huvudtaget. Vare sig jag vill det eller inte så är och förblir jag först och främst svensk, trots en hel del kontakter och erfarenheter från utlandet.

Den lite slitna klyschan att svensken överskattar (sin) engelska och underskattar (sin) svenska tycker jag är mer aktuell än någonsin. Och det är i egentligen ganska sorgligt. För att underskatta sitt modersmål är mer eller mindre som att kasta skit på sig själv. Och i värsta fall har vi snart folk som är halvspråkig på två språk.

Däremot finns det inget som emotsäger att man för den skull lär sig språk, något som inte minst är självklart i vårt lilla språkområde. Men att behärska ett främmande språk lika bra som ens modersmål är nog få förunnat trots allt. Det främmande språk jag behärskar bäst, eller känner mig mest hemma i, är franska och som jag talar och läser så gott som dagligen. Men det har också ett pris för min svenska har knappast förbättrats under den tid jag rört mig i den franska språkmylla och jag vore en riktig lögnare om jag påstod att jag klarar mig lika bra i alla situationer bland fransktalande som svensktalande (husköp, byte av värmepanna, deklarera, lämna in bilen på verkstaden, skriva in barn i skolan osv). I de flesta fall ligger jag i lä.
En del goda vänner här hemma talar en underbar svenska som är rik, nyanserad och mustig. Där ligger jag också i lä.

En engelsk vän jublade nyligen när jag nämnde att just många svenskar föredrar engelska före svenska. "Vad bra. Vi kommer att köpa hela landet. De kommer aldrig att klara det juridiska språket".

Handen på hjärtat: skulle du lika snabbt och ledigt skriva samma inlägg på engelska förresten?

Nej, så klart skulle jag inte lika lätt kunna skriva inlägget på engelska, men det menar jag inte heller. Det jag menar är att jag skulle kunna tänka mig att lära mig det, i stället för att lära mig skriva inlägget med ett mer korrekt och precist svenskt språk. Och menar att det är stoltheten som talar i de som säger att de är en dum idé (att prioritera ett annat språk över sitt egna), då det enligt mig ger mer att kunna flera språk bra än ett bättre.

Rent praktiskt borde det ju till och med vara bättre att tala engelska (eller kinesiska, spanska m.m) istället för svenska, då fler människor skulle förstå en. Som svensk så är det ju självklart inte så, då man har en annan relation till svenskan än att man bara talar det, ens samhälle gör det, en umgänges krets gör det o.s.v. Dock så skulle man ju, ur ett sterilt perspektiv, globalt ha mer användning av ett av de större språken än av svenskan.

Därav anser jag att man rättfärdigar att prioritera andra språk över svenskan, då man ändå kan leva i sitt samhälle hur bra som helst som det är, men däremot kanske inte i Japans.

Det här låter som självkolonisering.

Citatet är taget från boken Ju. Ifrågasätta självklarheter om svenskan, engelskan och alla andra språk i Sverige skriven av Olle Josephson.

Idag finns det friskolor där all undervisning sker på engelska. Visst blir de eleverna bättre än andra elever på engelska, men de blir sämre på alla andra ämnen.

Hur kommer du fram till den fantastiska slutsatsen? Är det omöjligt att lära ut andra ämnen än engelska på ett tillfredsställande sätt på andra språk än svenska?

Beror inte elevernas kunskapsnivå mer på undervisningen i sig än på vilket språk undervisningen sker?

Översättningar förlorar kanske en del nyanser, men vinner andra. En översättning är ett verk i egen rätt, ingen blåkopia av ett original och kan heller aldrig bli. De kulturspecifika referenser och konnotationer som ett språk är bärare av går inte alltid att översätta exakt – och kanske inte heller att förstå om man inte lever och är uppvuxen i den kulturella kontext där texten har kommit till. En professionell översättare har i alla fall blick för och kompetens att finna kompromisser och nöjaktiga ekvivalenter som leder läsaren någorlunda ”rätt”. Att en översättning sedan är en tolkning får man acceptera; den kan till och med bli ”bättre” än originalet.

Som farbror Sven påpekar har oviljan att överge svenskan inget med stolthet att göra. Språket är vår kanske starkaste identitetsbärare och att överge det vore att amputera sig själv på ett ganska traumatiskt sätt. I vårt postmoderna, likvida samhälle är kanske modersmålet en av få konstanter att luta sig mot när allt annat flyter. Modersmålet kör ner en påle i samhörighetens mylla, känslan av att tillhöra en gemenskap som sträcker sig långt bakåt i historien. Även om jag arbetar med engelska och franska dagligen kan inget av dessa språk ge mig samma förankring i varat som svenskan. Svenskan blir en bro över tiden, framför allt en kraft som skär genom det dödsångestladdade konsumtionssamhället, oupplösligt förknippat med engelskan. Att lära oss svenska ordentligt är antagligen den största tjänst vi kan göra oss själva, annars riskerar vi, som farbror Sven påpekar, att bli halvspråkiga halvfigurer med diffus identitet.

+1 : Om detta kompakta uttryck någonsin är motiverat så bör det vara här.