2009-10-20, 13:20
#1
Mitt första LSD-intag förändrade hela min världsbild.
Den förändrade även min hjärnas sätt att ta sig till i drogers närvaro.
Hädanefter "tvingas" jag leva med att trippa, varje gång jag leker med något starkare än vanligt brunt.
Substans: Marijuana
Tripplängd: Okänd
Det har blivit något av en klyscha, det där med mina små trippar. Det handlar mest om stillbilden, som visar att hjärnan har tagit en reklampaus. Efter någon sekund kommer pappa och stänger av televisionen, ber mig gå in till mitt rum för att leka en stund, medan han skall göra vuxengrejer. Det vill säga, ta en rök och en whiskey till AC/DC´s skräniga toner. Väl inne på mitt rum händer det saker. Jag kan så väl höra vad mina bikermice from mars tänker och jag blir en aning rädd. Efter hotet om total dominering av mitt rum, tycks jag höra ett skrik utanför, vilket får mig att blunda.
Just denna historia, samt den om att jag sakta sänks ner i en grav, medan gud stänger av min hjärna del för del, sektion för sektion. Ända tills skriket av min mamma väcker mig, för att sedan ge mig tillstånd att försvinna från världen ett tag. Men bara om jag lovar att inte leka där ute på gatan
Det är nu jag kommer dit. Dit jag längtat till, mitt klåsper. Först kommer där en otrolig känsla av färger och ofrivilliga kroppsrörelser (Det verkar som om jag skulle ha en speciell ritual varje gång jag är på väg bort mot mitt klåsper). Kroppen finns inte längre, jag flyter iväg i virvlar av energi. Långt borta ser jag ett jättefint grattulationskort. Vad det står, är olika för varje gång, men ni kan tänka er något i stil med "Grattis *mitt namn*, din hjärna har nu blivit till klister".
Jag fnissar en aning för mig själv och simmar vidare. Efter en stund så förstår jag inte riktigt varför det är så tyst, vart är musiken? Det gör mig nästan lite ledsen. Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag är nu. Finns inte musiken? Är musik någonting som jag trodde på, men som inte existerar? Jag öppnar ögonen och tittar på min bror som sitter mitt emot mig. Han frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår som jag borde göra, i en värld utan musik, samtidigt som en stilla tår trillar från mitt öga. Han skrattar åt mig och sätter i gång en skiva.
Vad det är kan jag inte svara på, för det är så otroligt vackert! Jag gråter en skvätt till, min bror slänger åt mig en snickers och tycker att jag skall ta mig samman. Jag önskar honom en trevlig resa, varav han undrande frågar vad jag menar. Vi har ju trots allt bara rökt lite gräs. Jag ser inte längre åt hans håll. Jag har fastnat för att televisionen. Den har visat samma bild i en evighet nu. Ständigt denna återkommande bild. Plötsligt är pappa där igen och stänger av burken för mig. Jag tänker att, nu ska jag gå på toaletten. Väl där inne tittar jag på mina dinglande ben och tänker på att världen har en sådan vacker bakgrundsmusik. Jag blundar och nynnar tyst för mig själv. Jag är tillbaka i klåspret.
Den del av min hjärna som tar emot substanserna ifrån alla de vackra tingester jag stoppar i mig verkar ha ett viss mönster, en viss historia den vill berätta för mig. Jag vet inte riktigt vad det är den vill säga, men det är vackert. Det roligaste jag vet är när den bestämt sig för att ge mig ett annat liv. På en annan planet. Eller är det en annan verklighetsuppfattning? När jag väl simmat en stund där inne i klåspret vill jag ut och få lite luft. Lite nya sinnesintryck från verkligheten. Jag simmar mot den där pricken som blir allt ljusare framför mig.
Det är nu folk som åskådar mig börjar bli lite skraja, eftersom jag hela tiden viftar med armar och slår i luften och ropar efter något som jag inte kan uppnå.
Jag ser ju öppningen, men kommer inte riktigt fram. det tar alldeles för lång tid för mig! När allting verkar som mest hopplöst så skjutsas jag iväg som av en raket. Rätt ut i verkligheten. Det är en väldigt lustig känsla när man väl blivit uttryckt ur klåsprets vidöppna vagina. Man känner sig nästan lite kletig och andfådd.
Men vad är nu detta? Vart är alla? Där sitter en katt och leker med en chokladbit. Hade det varit den första gången jag insåg att jag faktiskt var en katt och att den andra katten mitt emot var min bror, så hade jag nog blivit lite rädd. Och det blev jag. Rädsla hos en LSD-tripp är inte särskillt roligt, har jag hört. Men för mig är den perfekt. Det är som en avtryckare som skjuter bort det där konstiga, som låter mig träda in i klåspret igen, simma runt lite och titta på fina färger och lyssna på vackra ljud. Helt plötsligt inser jag att jag faktiskt bara rökt lite gräs. Jag får för mig att det är omöjligt att trippa på bara vanligt röka. Plötsligt är jag kanske död, ändå. Men vad gör egentligen det? Allting är ju så väldigt fint. Mamma kommer säkert och hälsar på mig, jag kan att vänta.
När jag väl accepterat att jag är död så vaknar jag upp. Brorsan ligger och sover i soffan bredvid. Televisionen är avstängd och det är ganska så mörkt ute. Jag bestämmer mig därmed för att sätta på burken, leta upp en bra film och försöka sova.
Denna tripp, som alla andra, har samma mönster. Allting sker i exakt samma ordning. Det enda som är olika är detaljerna. Är det någon som kan ge mig ett bra svar på varför det är så?
Den förändrade även min hjärnas sätt att ta sig till i drogers närvaro.
Hädanefter "tvingas" jag leva med att trippa, varje gång jag leker med något starkare än vanligt brunt.
Substans: Marijuana
Tripplängd: Okänd
Det har blivit något av en klyscha, det där med mina små trippar. Det handlar mest om stillbilden, som visar att hjärnan har tagit en reklampaus. Efter någon sekund kommer pappa och stänger av televisionen, ber mig gå in till mitt rum för att leka en stund, medan han skall göra vuxengrejer. Det vill säga, ta en rök och en whiskey till AC/DC´s skräniga toner. Väl inne på mitt rum händer det saker. Jag kan så väl höra vad mina bikermice from mars tänker och jag blir en aning rädd. Efter hotet om total dominering av mitt rum, tycks jag höra ett skrik utanför, vilket får mig att blunda.
Just denna historia, samt den om att jag sakta sänks ner i en grav, medan gud stänger av min hjärna del för del, sektion för sektion. Ända tills skriket av min mamma väcker mig, för att sedan ge mig tillstånd att försvinna från världen ett tag. Men bara om jag lovar att inte leka där ute på gatan
Det är nu jag kommer dit. Dit jag längtat till, mitt klåsper. Först kommer där en otrolig känsla av färger och ofrivilliga kroppsrörelser (Det verkar som om jag skulle ha en speciell ritual varje gång jag är på väg bort mot mitt klåsper). Kroppen finns inte längre, jag flyter iväg i virvlar av energi. Långt borta ser jag ett jättefint grattulationskort. Vad det står, är olika för varje gång, men ni kan tänka er något i stil med "Grattis *mitt namn*, din hjärna har nu blivit till klister".
Jag fnissar en aning för mig själv och simmar vidare. Efter en stund så förstår jag inte riktigt varför det är så tyst, vart är musiken? Det gör mig nästan lite ledsen. Jag har nog aldrig varit så ledsen som jag är nu. Finns inte musiken? Är musik någonting som jag trodde på, men som inte existerar? Jag öppnar ögonen och tittar på min bror som sitter mitt emot mig. Han frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår som jag borde göra, i en värld utan musik, samtidigt som en stilla tår trillar från mitt öga. Han skrattar åt mig och sätter i gång en skiva.
Vad det är kan jag inte svara på, för det är så otroligt vackert! Jag gråter en skvätt till, min bror slänger åt mig en snickers och tycker att jag skall ta mig samman. Jag önskar honom en trevlig resa, varav han undrande frågar vad jag menar. Vi har ju trots allt bara rökt lite gräs. Jag ser inte längre åt hans håll. Jag har fastnat för att televisionen. Den har visat samma bild i en evighet nu. Ständigt denna återkommande bild. Plötsligt är pappa där igen och stänger av burken för mig. Jag tänker att, nu ska jag gå på toaletten. Väl där inne tittar jag på mina dinglande ben och tänker på att världen har en sådan vacker bakgrundsmusik. Jag blundar och nynnar tyst för mig själv. Jag är tillbaka i klåspret.
Den del av min hjärna som tar emot substanserna ifrån alla de vackra tingester jag stoppar i mig verkar ha ett viss mönster, en viss historia den vill berätta för mig. Jag vet inte riktigt vad det är den vill säga, men det är vackert. Det roligaste jag vet är när den bestämt sig för att ge mig ett annat liv. På en annan planet. Eller är det en annan verklighetsuppfattning? När jag väl simmat en stund där inne i klåspret vill jag ut och få lite luft. Lite nya sinnesintryck från verkligheten. Jag simmar mot den där pricken som blir allt ljusare framför mig.
Det är nu folk som åskådar mig börjar bli lite skraja, eftersom jag hela tiden viftar med armar och slår i luften och ropar efter något som jag inte kan uppnå.
Jag ser ju öppningen, men kommer inte riktigt fram. det tar alldeles för lång tid för mig! När allting verkar som mest hopplöst så skjutsas jag iväg som av en raket. Rätt ut i verkligheten. Det är en väldigt lustig känsla när man väl blivit uttryckt ur klåsprets vidöppna vagina. Man känner sig nästan lite kletig och andfådd.
Men vad är nu detta? Vart är alla? Där sitter en katt och leker med en chokladbit. Hade det varit den första gången jag insåg att jag faktiskt var en katt och att den andra katten mitt emot var min bror, så hade jag nog blivit lite rädd. Och det blev jag. Rädsla hos en LSD-tripp är inte särskillt roligt, har jag hört. Men för mig är den perfekt. Det är som en avtryckare som skjuter bort det där konstiga, som låter mig träda in i klåspret igen, simma runt lite och titta på fina färger och lyssna på vackra ljud. Helt plötsligt inser jag att jag faktiskt bara rökt lite gräs. Jag får för mig att det är omöjligt att trippa på bara vanligt röka. Plötsligt är jag kanske död, ändå. Men vad gör egentligen det? Allting är ju så väldigt fint. Mamma kommer säkert och hälsar på mig, jag kan att vänta.
När jag väl accepterat att jag är död så vaknar jag upp. Brorsan ligger och sover i soffan bredvid. Televisionen är avstängd och det är ganska så mörkt ute. Jag bestämmer mig därmed för att sätta på burken, leta upp en bra film och försöka sova.
Denna tripp, som alla andra, har samma mönster. Allting sker i exakt samma ordning. Det enda som är olika är detaljerna. Är det någon som kan ge mig ett bra svar på varför det är så?
