Mitt lån - Min lön.

... Ord som slutar på någon av följande ändelser brukar tillhöra neutrum:
-eri, -gram, -skop, -tek, -ment, -mang

exempelord: ... fragment ...

Det förvånar mig ständigt hur lite insikt folk har i deras eget modersmål... Självklart är det som du säger: ett-ord tar "mitt", en-ord tar "min". Har du verkligen aldrig tänkt på det förut?

... Fast hade nog snarare räknat med att någon skulle påpeka att "fängelse" faktiskt är ett neutrumord, trots att det slutar på "-else".

Att folk saknar teoretiska/systematiska kunskaper om sitt eget modersmål och vanligen inte reflekterar över dess regler är nog mer regel än undantag. Knappast något att förvånas över.

Det är alltid bra att gardera sig med ord som »brukar« och »oftast«. Vad gäller ord på -ment så är cement ett undantag. Gamla Nordisk Familjebok skrev tydligen »ett cement« men i Svensk ordbok är »cementen« huvudform och »cementet« även-form. Detta är en ändring jämfört med NEO som angav båda genus som likvärdiga, visserligen i ordningen »cementen« eller »cementet«.

Och visst känns det tryggare att passera en bro som är byggd med utral cement än med neutral. Tyckte jag ända tills jag ser att självaste Betonginstitutet skriver »ett cement«.

Som Heidenstam skrev apropå Zetterwalls restauration av Uppsala domkyrka: Dum Deus perdere vult, cementat.

Där tror du ordentligt fel. Det är helt uppenbart att det går utför med allmänbildningen nuförtiden. Har du inte fått lära dig i skolan att svenska språket har fyra genus, (han, hon, den, det) till skillnad från t.ex engelskan (he, she, it) eller tyskans (der, die das) (ja, jag vet, det borde stått er, sie, es om man skulle översatt, men det hade inte blivit lika tydligt). Dom heter Maskulinum, Femininum, Neutrum och Reale, du kan googla eller kolla på wikipedia. För substantiv av neutrum-typ lön blir det "min", för lov, som är reale, blir det "mitt". Börjar man plugga språk, som man vanligtvis gör redan i småskolan, så blir det till att lära sig vilket genus varje enskilt substantiv har, medan om man har det aktuella språket som modersmål så tänker man ofta inte på det utan det sitter i ryggmärgen. Du skrev till exempel inte "mitt löv svarar nog på ditt fråga" utan att ens fundera på vilket genus "fråga" är. Det är också därför man om man har svenska som modersmål kan tycka att invandrare och andra utlänningar kan uttrycka sig lustigt när dom missar genus, tänk på den gamla sketchen med bland annat Roffe Bengtson; [i]"Jak er ert nya svenskt lerer. Vad er det som kruper på market? Det er et ormet"[/j]. Grammatiken och genusen var kanske korrekta på personens eget språk, så egentligen tycker inte jag att det är så värst roligt.

I engelskan är det, från vad jag förstår, språkhistoriskt "an" som är den obestämda artikeln men n:et försvinner framför vokal: "a house", "a green apple".

Först får jag be om ursäkt för min okunskap, men får skylla på att det var alltför länge sedan jag gick i skolan. Skillnaden mellan "a" och "an" i engelskan har dock inte med ifall substantivet börjar på en vokal eller inte, utan på ifal ldet efterföljande ordet, antinget substantivet självt eller t.ex adjektivet, börjar på ett vokalljud, dvs ifall inledande bokstaven är stum så är det nästa bokstav man tittar på. N:et kommer dit för att meningen ska bli lättare att uttala liksom.