2009-10-16, 00:42
#1
I Februari upplevde jag min första och hittils ända upplevelse på Benzo(om man inte räknar med imovane)
Vi var i Bangkok väntande i härdigt på bussen som skulle ta oss till Koh Pagnang. Min status rent välmående var, 3 kvällar springande tok packad längst med Koahsan Road, mycket buckets inblandade, Men redan första kvällen med i härdiga tjatande får jag Lonny att fixa weed hos någon tatuerare på en bakgata. Okay, vi spolar framåt där jag skulle berätta ifrån, Jag var helt förstörd iaf. och nu skulle vi sitta på en relativt trång buss hela natten.
Bakfylle ångest, Värme, Extremt många nya intryck. Jag kände mig fruktansvärt konstig iaf.
Blondie gav oss en karta som vi delade på 3 stycken. alltså 3 och en 1/3 del var. Och om jag ska vara ärlig så minns jag inte om det var 5 eller 10 mgs tabletter. Men redan efter bussen lämnat bangkoks yttre förorter så tog jag mig en. Inte långt senare så stannad bussen och alla fick gå av för att köpa käk på ett rast ställe...Både Jag, Lonny och Tengil kändes oss jävligt enkla och ja, min bakfylleångest var inte bortblåst men jag kunde rikta mig bort från den iaf. Det var sent på natten men jag satt på bussen och lyssna på lite musik och nöjt av min tillvaro som hade blivit betydligt bättre.
Vi hade anlätt i Suran Thani. Och jag tänkte att eftersom jag ändå är inne på benso spåret tar jag en till. Nu gick vi runt och chilla i den här lilla hamnbyn och fotade omgivningen(blev några riktigt nicea bilder på morgonqvisten må jag tillläga)
Dags att stiga på båten mot Koh Pagnang. Efter jag fotat från båten så bestämde jag mig för att försöka somna mot ett bord, jag hade varit vaken länge nu och den andra Veliumen hade börjat verka. Jag blev lite ivrig att somna och stoppade i mig min sista.
Och nu vart det ganska svart ett tag. Men iaf så vaknade jag nu. Men det här var inget vanligt uppvaknade, det var det unikaste på alla sätt och vis.
Det var ett loopande uppvaknande ungefär som min hjärna hade hakat upp sig. Jag visste att jag låg mot ett bord. Så det började kännas som jag föll ner under bordet. Jag ville vakna nu. Men det enda som hände var att jag föll ner för bordet igen. Känslan kan likna det när man får liknande "sömnryck" innan man somnar, den där fallande känslan. Hur som helst det här fallande från bordet gick nu snabbare och snabbare.
Tänk dig att du har en data simulation där en rödboll är i en svartrymd och precis när den når i botten och försvinner urbild så börjar den falla högst uppifrån den svartarymden igen och bara ökar fart hela tiden...Och jag bara föll snabbare och snabbare.
Plötsligt hör jag mig själv skrika som om jag verkligen faller ner från en klippa i en mardröm fast jag fallar nu IGENOM bordet, Igenom alla våningar på båten och när jag vaknar, vaknar jag precis när jag ska nå igenom botten på båten och ner i vattnet.
Jag vaknar burdust och förvirrat och känner mig helt förlamad i kroppen och kollar om någon hört mig skrikit, Jag har inte skrikti, Check. Men jag är orörlig och kan än sålänge knappt räta på mig. efter ett långt tag följer hela kroppen efter. Skönt. Synd att jag inte sov längre dock. Vi var ännu inte nära Koh Pangang.
Men Koh Pangang har en annan story om en fantastisk E/meth-knapp. Grådollar...
*Förlåt för eventuella stavfel orkar inte ladda ner iespell...och datorn är nyformaterad och saknar word. Sen är det sent på kvällen...
Vi var i Bangkok väntande i härdigt på bussen som skulle ta oss till Koh Pagnang. Min status rent välmående var, 3 kvällar springande tok packad längst med Koahsan Road, mycket buckets inblandade, Men redan första kvällen med i härdiga tjatande får jag Lonny att fixa weed hos någon tatuerare på en bakgata. Okay, vi spolar framåt där jag skulle berätta ifrån, Jag var helt förstörd iaf. och nu skulle vi sitta på en relativt trång buss hela natten.
Bakfylle ångest, Värme, Extremt många nya intryck. Jag kände mig fruktansvärt konstig iaf.
Blondie gav oss en karta som vi delade på 3 stycken. alltså 3 och en 1/3 del var. Och om jag ska vara ärlig så minns jag inte om det var 5 eller 10 mgs tabletter. Men redan efter bussen lämnat bangkoks yttre förorter så tog jag mig en. Inte långt senare så stannad bussen och alla fick gå av för att köpa käk på ett rast ställe...Både Jag, Lonny och Tengil kändes oss jävligt enkla och ja, min bakfylleångest var inte bortblåst men jag kunde rikta mig bort från den iaf. Det var sent på natten men jag satt på bussen och lyssna på lite musik och nöjt av min tillvaro som hade blivit betydligt bättre.
Vi hade anlätt i Suran Thani. Och jag tänkte att eftersom jag ändå är inne på benso spåret tar jag en till. Nu gick vi runt och chilla i den här lilla hamnbyn och fotade omgivningen(blev några riktigt nicea bilder på morgonqvisten må jag tillläga)
Dags att stiga på båten mot Koh Pagnang. Efter jag fotat från båten så bestämde jag mig för att försöka somna mot ett bord, jag hade varit vaken länge nu och den andra Veliumen hade börjat verka. Jag blev lite ivrig att somna och stoppade i mig min sista.
Och nu vart det ganska svart ett tag. Men iaf så vaknade jag nu. Men det här var inget vanligt uppvaknade, det var det unikaste på alla sätt och vis.
Det var ett loopande uppvaknande ungefär som min hjärna hade hakat upp sig. Jag visste att jag låg mot ett bord. Så det började kännas som jag föll ner under bordet. Jag ville vakna nu. Men det enda som hände var att jag föll ner för bordet igen. Känslan kan likna det när man får liknande "sömnryck" innan man somnar, den där fallande känslan. Hur som helst det här fallande från bordet gick nu snabbare och snabbare.
Tänk dig att du har en data simulation där en rödboll är i en svartrymd och precis när den når i botten och försvinner urbild så börjar den falla högst uppifrån den svartarymden igen och bara ökar fart hela tiden...Och jag bara föll snabbare och snabbare.
Plötsligt hör jag mig själv skrika som om jag verkligen faller ner från en klippa i en mardröm fast jag fallar nu IGENOM bordet, Igenom alla våningar på båten och när jag vaknar, vaknar jag precis när jag ska nå igenom botten på båten och ner i vattnet.
Jag vaknar burdust och förvirrat och känner mig helt förlamad i kroppen och kollar om någon hört mig skrikit, Jag har inte skrikti, Check. Men jag är orörlig och kan än sålänge knappt räta på mig. efter ett långt tag följer hela kroppen efter. Skönt. Synd att jag inte sov längre dock. Vi var ännu inte nära Koh Pangang.
Men Koh Pangang har en annan story om en fantastisk E/meth-knapp. Grådollar...
*Förlåt för eventuella stavfel orkar inte ladda ner iespell...och datorn är nyformaterad och saknar word. Sen är det sent på kvällen...
