cancerångest

Börja med att beställa en ny tid till läkaren och be honom ta ett cellprov på knölen. Då kommer han med största sannolikhet berätta för dig att du har absolut ingenting att vara orolig för.

Efter det så börjar det stora arbetet för dig och jag rekommenderar verkligen att söka professionell hjälp. Jag tror inte att du där du befinner dig just nu har verktygen att bryta dina tankemönster och du kommer falla tillbaka till att hitta något nytt ställe och någon ny sjukdom du kommer oroa dig för.

Jag har slösat bort 15 år av mitt liv i onödan för att jag inte sökte hjälp och för att ingen i min närhet släpade med mig till psyk trots att jag blev sämre och sämre.

Det började för mig ganska precis som för dig. Jag upptäckte en knöl under hakan och gick till doktorn. Jag fick en remiss till Radiumhemmet där han skrev, "malignitet?", utan att förklara något.
Jag gick i första ring i gymnasiet och höll på med idrott på elitnivå och kände mig kärnfrisk och urstark.

Jag gick hem och slog upp ordet malignitet och läste, dödlig tumör!!!
Fullkomlig panik. För att göra en lång historia kort så visade det sig att det var en infekterad lymfkörtel och det var helt ofarligt.
Problemet var bara att det trots friskbeskedet blev en felkoppling i min hjärna. Om jag kunde känna mig så frisk och stark men samtidigt fysiskt dö inombords så kunde jag ju aldrig vara säker på att jag var frisk och att det inte bara var en tidsfråga innan hjärntumören, leukemin eller den dödliga sjukdom som jag hade låg och grodde för att sen slå till med full kraft då det redan var för sent för bot. När det var som värst vågade jag inte somna för rädslan att inte vakna igen. Hälsoångesten fick snart också sällskap av panikångest.

Det här var 1988 och det var först för tre år sen när en läkare äntligen förstod att det var något annat än fysisk ohälsa som jag hamnade på Ångestprogrammet på KS. Det är utan jämförelse den viktigaste händelsen i mitt liv och idag anser jag mig vara 95% frisk men det viktigaste är att om jag tappar modet och glömmer bort mig så har jag verktyg att jobba mig tillbaka till "normalstatus".

Jag antar att det jag vill säga med den här utläggningen är att du inte ska göra misstaget att låta det gå för långt som jag gjorde. Speciellt inte nu när det har blivit mer accepterat att hälsoångest ska tas på allvar och du ska inte acceptera att bli avfärdad av din läkare.

Sen tycker jag att du verkligen helt ska strunta i att försöka ställa diagnoser på internet för allt från magont, snuva, trötthet, huvudvärk och i princip varenda symptom kan kopplas till cancer om man väljer att tolka det på fel sätt.

Lycka till och jag tycker att du ska be din läkare åtminstone titta över möjligheten att skicka en remiss till Ångestprogrammet.

Nu är det ju troligen inte cancer som är ditt problem, utan hypokondri vad det verkar.

Men ändå - från en som haft just lymfkörtelcancer - nästa gång du besöker din vårdcentral, be dem ta blodprov så att de kan bedöma dina värden. Ser de bra ut så är det inte cancer.

Det finns ett problem här, jag vill inte skrämma upp dig, men i mitt fall var jag på vårdcentralen kanske tre gången för en ihållande hosta. Doktorerna lyssnade på fram- och baksida, ställde inga frågor, skrev ut hostmedicin och skickade hem mig. Hade de frågat om aptit- och viktminskning eller trötthetskänslor eller nattliga svettningar, så kanske det hade lett till provtagning/röntgen och jag hade kunnat få min behandling tre månader tidigare. Hostan visade sig vara en tumör som klämde på luftstrupen.

Så även om dina problem mer sitter i skallen så händer det att läkare efter läkare missar allvarliga sjukdomar. Be om blodprovstagning, så kanske du kan släppa cancergrejen för ett tag.

Nä, som jag ser det så är det hypokondri oavsett om jag har cancer eller ej. Eller det är i vart fall allra minst hypokondriska tendenser.

Jag var ju från början orolig för tarmcancer, jag har haft väldiga tarmbesvär under många år men jag har inte velat söka vård förrns nu i september och då drogs 8 rör blod. Jag vet inte i detalj vilka tester han beställde. Jag berättade redan då om min lymfkörtel men då trodde jag det berodde på en visdomstand och jag trodde körteln hade gått tillbaka men det hade den nog inte.
Efter det har han och en läkare til känt på den lymfkörtel med omnejd jag har oroat mej för och dom har avfärdat den. Jag har hela tiden uttryckt oro för cancer så jag utgår från att min behandlande läkare redan har gjort bedömningen av blodprovet att jag inte har cancer. Men så får man höra att det inte är helt säkert att det syns.

Jag har lite mentala bekymmer med bland annat ångestproblematik. I förra sommaren dog min katt. Det var en tuff period som ledde till en diagnos som var positiv men som visade sej vara fel. Katten dog i cancer och det fynd som ledde till felaktiga diagnosen var bara ett symtom på cancern.
Sedan flyttade en ny katt in till mej, hon hade dålig mage med blod i avföringen, jag hade svår ångest en bra stund efter att hon blivit frisk. Under tiden hon var risig i magen, för trots blodet så var det inget farligt eller allvarligt alls, så flyttade katt nummer två in. Likaså han fick magbekymmer så det var sannolikt något smittsamt från katt nummer ett.
Efter detta vägde jag dom ofta och oroade mer mer över deras hälsa än att njuta av deras sällskap. Det är först på senare tid jag har släppt det och njuter av deras sällskap.

Men nu har hälsoångesten kommit till min egna hälsa och jag litar inte längre på saker som kanske är eller inte är symtom på något eller inget.

Jag har tid hos min psykiatrer på torsdag. Jag är precis på väg igång igen efter en längre tids sjukskrivning och har verkligen inte tid att ha det såhär.

Jag har väl kommit en bit på väg, äter Sobril endast sporadiskt nu från att ha käkat 3x10 mg om dagen.

Ibland blossar dock ångesten upp igen och jag oroar mej. Det som är märkligt är att ena stunden tycker jag att knölen är större än andra stunder och den skiftar från upplevd stor till liten på minuter bara.

Just idag har varit en sån där dag där ångesten blossat upp igen. Jag försöker intala mej att om det skulle ha varit cancer borde jag känna mej sjukare, jag har trots varit medveten om den där knölen sen mitten av augusti. Egentligen är det inte en knöl utan den snarare skiftar mellan att vara en bubbla till en snigel i konsistensen. Men jag kan ju ha haft den i flera månader utan att jag har vetat om den.

Psyk kommer inte hjälpa mej förrän i vår, jag fick tips om internetpsykiatri men det verkar inte vara för mej riktigt, det närmaste dom har att erbjuda är paniksyndrom men jag har inte dom symtomen när min ångest dyker upp.
Så lever jag fortfarande i vår har jag väl utvecklat fullfjädrad hypokondri i värsta fall vid det laget.