Likvidation och konkurs?

Min egentliga fråga är om det finns någon anledning för en borgenär till ett aktiebolag att föredra en likvidation framför en konkurs?
I båda fallen utses ju en förvaltare som realiserar bolagets tillgångar för att betala borgenärerna, och är det fråga om ett aktiebolag så går väl överskottet i båda fallen till aktieägarna?

Finns det någon som sitter inne på ett bra svar?

Om det finns ett överskott att dela ut till aktieägarna så är ju bolaget per definition inte konkursmässigt, så det är ju egentligen inte alternativ som man hur som helst kan välja mellan?

Jag kan ju tänka mig att en frivillig likvidation i teorin kan vara bättre genom att vara mindre värdeförstörande en konkurs. Konkursade bolag tvingas ofta likvidera sina tillgångar snabbt och till väldigt låga priser, i ett frivilligt likvidationsförfarande kanske man kan ha lite is i magen och avveckla verksamheten lite långsammare och därmed kunna ha lite bättre förhandlingsposition när det gäller att sälja tillgångarna.

Tack så mycket för ett snabbt och bra svar.
Teoretiskt sett så kan ju ett bolag vara insolvent (KonkL 1:2) även fast det har stora värden bundna i tex. fastigheter. Men det leder ju då sannolikt till en frivillig uppgörelse med borgenärerna.

Likvidation kan ju även ske genom tvångslikvidation (ABL 25:17) men det tar en lång tid innan ett bolag når dit. Argumentet är att tvångslikvidation sker för sent, då bolaget troligtvis går i konkurs innan det blir likvidationspliktigt, vilket leder till värdeförstöring.
Men jag fattar inte varför en tvångslikvidation skulle vara mindre värdeförstörande än en konkurs. Är inte särskilt insatt men enda skillnaden är vad jag vet att borgenärerna kan ansöka om konkurs, men inte om likvidation. Troligtvis är ditt svar tillämpligt även i tvångslikvidationsfallet.

För att skydda borgenärer så finns även reglerna för kontrollbalansräkning, vilket i förlängningen kan leda till betalningsansvar för styrelsen.

Fast för att vara insolvent så måste det finnas en bestående oförmåga att betala sina skulder. I dagens ekonomiska värld så är det ganska lätt att få loss pengar man har fastbundna i fastigheter, allt från att helt enkelt belåna fastigheten och användade de lånade pengarna till att betala sina omedelbara skulder till att göra någon slags "sell-and-lease-back" operation där man säljer fastigheterna till ett fastighetsbolag och blir hyresgäst istället och på så vis får en klumpsumma i handen. Så det borde rimligen vara möjligt att realisera värden man har bundna i fastigheter utan att sänka bolaget först.

Det verkar i alla fall orealistiskt att man inte kan få loss några pengar alls ur sina fastigheter men att en konkursförvaltare skulle få loss så mycket att konkursen avslutas med överskott.


Tvångslikvidation är ju något helt annat... inte bara ABL 25:17 utan även 11 och 12 §§. 12§ är ju vad den är men tittar man på 11 och 17 så ser man ju att det måste ganska extraordinära situationer och de situationerna är även värdeförstörande i sig.

Tvånslikvidation kommer ju i fråga om viss formalia inte uppfyllts. Och är det så illa att ingen uppfyller den formalian så är det nog så att hela bolaget är på drift som något slags spökskepp. Tittar man på tvångslikvidation kontra konkurs så skulle jag säga att båda generellt sett är lika vardeförstörande. Skillnaden blir att tvångslikvidation, speciellt enligt 17§, kommer i fråga relativt sent jämfört med konkurs som kan sökas när som helst. Och den extra tiden fram till beslutet om tvångslikvidation är en extra värdeförsörning, vilket stämmer överrens med det argument som du nämner.

Förenklat kan man ju säga att om ett bolag drivs i tvångslikvidation så skiter de ansvariga helt och hållet i bolaget och allt som har med det att göra - då hade det naturligtvis varit bättre om de samma dag som de släppte rodret hade begärt bolaget i konkurs direkt istället för att ha låtit saken dra ut på tiden.

Tack för bra svar.
Sitter och knåpar på ett PM om personligt betalningsansvar pga. kapitalbrist i aktiebolag, som ju bla. kan uppstå om man struntar i likvidationsplikten enl. 25:17.

Det är inte bara när formalia inte uppfyllts som tvånglikvidation kan inträda. Även när det finns anledning att anta att bolaget egna kapital uppgår till mindre än halva aktiekapitalet uppstår skyldighet för styrelsen att upprätta första kontrollbalansräkningen enl. 25:13, vilket är första steget på vägen till likvidationsplikt. Men det kan dröja upp mot ett år från skyldighet att upprätta kontrollbalansräkningen, fram tills likvidationsplikten, och då hinner sannolikt bolaget konkursa någonstans på vägen.

Bland annat pga. att det tar så lång tid innan likvidationsplikten uppstår vill nu lagstiftaren införa ett system som innebär att det personliga betalningsansvaret inträder redan när styrelseledamöterna insåg eller bort inse att insolvens inte lägre gick att undvika (hämtat från Wrongful trading systemet i Storbritannien). Personligt betalningsansvar kommer alltså att kunna åläggas betydligt tidigare än vad som är fallet i dagens system.

På den tiden när jag läste associationsrätt (i och för sig före nya aktiebolagslagens tid) men om jag minns rätt så var det dock så att "likvidationsplikten" pga för lite eget kapital inte alls var någon plikt i ordets rätta bemärkelse utan allt som hände om man sket i reglerna om kontrollbalansräkningar och ditten var att det personliga ansvaret trädde in. Men man kunde driva bolaget med personligt betalnmingsansvar i all evighet om man så ville... ingen utomstående kunde ända aktiebolagets liv med stöd av de reglerna.

Det kanske har ändrats med nya aktiebolagslagen? En parantes är det i vilket fall.

Ja det har du nog rätt i. Som jag fattat det kan inte bolagsverket självmant kan fatta beslut om likvidation av ett bolag pga. kapitalbrist (det kan dom däremot om struntar i formalia, tex. att anmäl vilka som ingår i styrelsen).
Enda anledningen till varför man i litteraturen kallar det en plikt eller skyldighet är väl för att det uppstår personligt betalningsansvar om man struntar i att likvidera bolaget när man borde det.