Ångerst inför telefonsamtal

Hej alla på Flashback!
Jag kanske börja med att säga att jag har varit deprimerad i snart 2 år och går i samtalsterapi för det.

Något som är ett stort problem för mig är att jag får ångest av att behöva ringa upp andra och fråga om de vill träffas. Det känns alltid som om jag bara tynger ner andra och att ingen vill vara med mig eftersom det alltid är jag som ringer upp.
Det gäller inte bara telefonsamtal utan i princip allt där jag själv måste ta initiativ för att träffa någon jag känner sen tidigare (att börja prata med nya personer är däremot inget problem) men av någon anledning är känslas starkare när jag vill ringa någon över telefon. Någon som har liknande problem eller några tips om hur man kan komma ur det?

Ursäkta om inlägget är lite rörigt och dåligt skrivet men förhoppningsvis fattar någon vad jag menar.

smsa

Som jag sa det är det inte bara via telefon utan i princip altid när jag själv måste ta initiativ för att träffa någon, anledningen att jag nämnde att ringa var att ångersten ofta blir ännu värre då.

Kan du inte ta en paus från de "gamla" så att säga och bara umgås med nya vänner. De ringer dig väl?

Att sitta och vänta på att telefonen ska ringa mår ju ingen bättre av.
Och tänk om andra tänker likadant, typ "Nej, han har säkert annat för sig".
Eller så kanske de tänker "Han brukar ju alltid höra av sig när han har tid, så det har han nog inte idag".

Jag tror inte det är någon fara, man blir alltid glad när någon hör av sig! Och har de inte lust eller tid att vara med dig säger de det nog. (Direkt eller indirekt)