Klädd i blått, badad i vitt, sådd som frön - Kokad av verkligheten.

Personer som deltagar i denna rapport kommer att få samma pseudonym som i mina tidigare rapporter

Deltagare: Sven (jag), Robert (barndomsvän), Gustav, (innehavare av lägenheten, använd som rusplats),-Ny- Elin (vän till Gustav, bekant till Robert).
Substans: Ecstasy [Blå Armani] - Amfetamin av okänd sort, HBW, Morning Glory Seeds
Dos: 5,5 blåa plagg, ~400 mg amfetamin, 5 st HBW, ~Morning Glory Seeds.
Rus/Trippslängd:Omkring ett dygn
Ålder: 18.
Längd: 185 cm.
Vikt: 79 kg.
Kön: Man.
Erfarenheter: Alkohol, cannabis, diverse bensodiazepiner, syra, E, amfetamin.



Inledning

Nu är det ungefär en och en halv vecka sedan mitt första rus på tjack (rosa gristjack, 800 mg) inträffade, samt ungeär en och en halv vecka sedan mitt första rus på E (dagen efter) (2 knappar Blå Armani).

Jag kommer att beskriva det ruset grundligt. Relevant för berättelsens helhet.

Intagit 500 mg tjack, alla tre mår som kungar och vi pratar och öppnar upp våra själar inför varandra. Perfekt dag, solen värmer som den ska, molnen är inte i vägen för den vackra himlen. Vi bondar väldigt bra med varandra och bestämmer att vi skall göra detta vid fler tillfällen, utan tvekan. Alla blir otroligt nöjda med konstaterandet. Jag tar upp ämnet igen och med all seriositet i rösten förklarar för alla hur försiktiga vi måste vara inför detta, alla skakar hand och vi pratar djupt om ämnet i cirka 15 minuter. Alla går med på att vi ska hålla en månad mellan varje drog som intas. (Räknat efter denna helg), alla har koll på varandra.

Dagen efter uppföljs av ett E-rus på två knappar.


Take off

18.00

Återigen har jag anlänt med tåget till staden där jag låter min själv löpa fri. Jag möter upp min vän Robert på torget och båda får ett leende på läpparna när vi ser varandra då vi båda känner hur mycket närmare vi har kommit varandra den senaste tiden. Några barnsliga närmande hopp från min sida och vi står framför varandra och denna gången en varm kram skänker vi varandra.

Pratet, samhällets uppdateringar och meningen med det fina och fula i livet tas till ord och vi för konversationen vidare med olika ämnen som kan finnas intressanta att tas upp. En harmonisk och lugn känsla framkallas och vi går med lugna steg mot Roberts träningslokal (han ska nämligen träna i två timmar ), väl framme fäller jag upp min laptop och sätter mig ner mot väggen för att lira lite BFME II. Känner att jag är ganska ivrig redan då jag sätter mig ner och orkar inte spela i mer än ungefär 10 minuter.

21.00

Robert har äntligen äntligen ÄNTLIGEN slutat träna och min hjärna börjar nästan producera mer serotonin och allt vad det heter bara jag tänker på att snart är det dags!
Klarduschad, slutkörd men ändå glad möter Robert upp mig utanför lokalen och vi börjar diskutera vad vi ska smälta denna kväll. Vi kommer fram till att vi vill knapra några E, eftersom vi båda är medvetna om att detta INTE är en månad efter senaste intag är vi båda lite försiktiga och lovar varandra att vi bara ska ta 3 knappar ikväll, högst.

Min förväntan och iver är stark som Godzilla och med ett utbristande skratt ber jag vädjande till Robert att vi ska börja. Sagt och gjort har vi sprungit in på Donkens toalett och slängt 1 knapp var. Vi börjar prata om hur ruset ska se ut och var vi ska vara. Det är en vacker kväll och mörkret har redan fallit, stjärnorna ler mot oss och jag känner långt ner i märgen att denna kväll kommer att bli en av de finaste på riktigt länge.

Någon minut senare börjar vi traska mot Gustav (lägenhetens innehavare). Vi pratar om allt stunden erbjuder och vi har en stämning som ingen kan förstöra. Känner mig redan E'ad .

21.15

Framme hos Gustav äntligen, värmen har redan gjort sig välkommen i mina ådror. Pulsen har tagit sig en grogg och slår ett extra glädjeslag. Gustav öppnar och vi välkommnas in av en ljuv gräsdoft. Ett fram tills nu obemärkt leende på mina läppar uppmärksammas av mig själv då jag ser mig själv i spegeln på väg in till vardagsrummet, skrattar för mig själv.
Inne i vardagsrummet sitter en tjej jag inte träffat förut, (Elin). Jag hälsar varmt och börjar genast dela med mig av mig själv i form av intressen samt lite smått och gott man kan tyckas ha användning för att dela med sig av för att skapa ett härligt första intryck.
Jag känner mig otroligt social redan nu och sällskapet på oss fyra känns genuint och väldigt tillräckligt.

21.30

Piggheten och glädjen har VERKLIGEN knackat på dörren och min tunga smattrar på likt en kulspruta, stämningen är ta mig fan mer än "på topp". Jag och Robert pratar med Gustav (som är en otroligt lugn person) och Elin som galningar, vi kramar dem och varandra om vartannat. Min lust för att berätta hur jag mår kan jag icke stå emot till fem öre, jag delar med mig av mitt paradis till alla, dom tycker att det är bra att jag mår fint, säger dom . Jag älskar detta käner jag, Robert står upp och vaggar fram och tillbaka, han känner samma sak som jag och han är totalt upprymd. Det är svårt att med ord att beskriva känslan jag upplever. Jag är kärleken, jag är livet, jag är blommorna på sommaren, jag är jordgubbarn med sockret och grädden runt ett barns läppar, jag är solen, jag är...E'ad.

22.00

Har precis droppat knapp nr 2 och jag mår helt obsent underbart! Jag är totalt upprymd och jag och Robert springer runt lite överallt och leker med saker, tittar på saker, äter saker. Vi kramas mer.
Efter ett toalettbesök (den blödande toaletten ) ser jag att Robert står utan tröja i vardagsrummet och jag kommenterar hur vältränad han har blivit, detta gör ju inte hans serotoninpackade hjärna mindre glad om säger så. Han spricker upp och säger "TYCKER DU!?!?". Vi kommenterar varandras kroppar och pratar om hur glada vi är och hur vältränade vi är, hehe. Det är mycket som tas upp som E'ad. Vi skriver ner flertal saker som vi har tipsat varandra om och stämningen blir bättre och bättre.

TIDSHOPP

01:00

Klockan har hunnit bli ett redan och vi har nu käkat sammanlagt 4 knappar. Plötsligt slog det mig att förra gången jag E'ade så kunde jag springa otroligt snabbt. Jag utbrister "ROBERT, VI MÅSTE UT OCH SPRINGA " Han insisterar och vi ploppar på oss skorna likt små barn som fått godkänt från sin mor att springa ut och leka i snön. Väl ute känner jag kraften som strömmar in i mina lår, jag måste få utlopp för energin!
Jag säger åt Robert att mäta upp 100 meter och ta fram sin mobil.

3..2..1..GO!
PANG!!! Som ett skott från ett höghastighetsvapen flyger jag fram, luften känns underbar då den swishar förbi mig, jag känner en otrolig kraft i mina ben då jag pinnar på som Usain Bolt. När jag passerar Robert stannar klockan på 10.20 sekunder. 10.20 sekunder tänker jag, det kan inte vara sant! Jag springer in och söker upp världsrekordet på 100 meter och ser att självaste Usain Bolt har sprungit på 9.58 om jag inte misstar mig. Jag bli häpen över det och tror inte mina ögon.
Några minuter senare är detta smält och jag skrattar som aldrig förr när jag insett att jag är världens snabbaste 18-åring.



Natten fortsätter likt detta i flera timmar och likvärdiga känslor strömmar in i min själ.

08.00

Gustav har somnat och E'na har växlat om till avtändning. Är väldigt trött men fortfarande lite skrattig. Lunkar runt i lägenheten med trötta fötter men trotts dansar jag för fullt (för fullt på en E avtändning ser ungefär ut som en tiggande zigenare går). Robert isitter mest vid datorn och TV:n och vi växlar inte alls lika många ord som tidigare. Vi lägger någon kommentar om hur man känner sig lite då och då. Stämningen nu är ganska påtaglig. Jag börjar må ganska illa, främst av sömnlösheten. Ögonen svider något och halsen känns vriden. Jag kan nästan smaka den obehagliga men ändå rena tröttheten.

09.00

Tröttheten och illamåendet kommer smygande mer och mer och jag känner hur en ångest börjar göra sig uppmärksammad. Jag förskjuter det för det mesta och lägger ett extra fake-skratt för att komma undan den mörka jägaren. Klockan är nio på morgonen och jag ska egentligen vara hos sjuksystern på skolan (nej, inte grundskolan, jag går 3an på gymnasiet i Göteborg) och prata om min mentalitet, hur jag mår, vilket jag knappt ens gör. Jag borde tillägga att jag är deprimerad och har varit sedan jag var ett litet barn, finns ingen anledning bakom vad jag eller diverse psykologer har sett. Min uppgivenhet räddar mig från skuldkänslor dock och jag bryr mig inte om dagens uppgifter.

Stämningen faller sakta och tungt. Som ett tätt och fuktigt dimmtäcke över en håla där ingen skulle vilja tillbringa mer än en microsekund. Allting börjar bli otroligt tråkigt men jag låter mig själv inte påverkas av det. Min dagliga ångest och obekvämligheter vill verkligen hacka sig in i skallen på mig men avtändninger hjälper mig (sjukt, borde vara tvärt om, den borde förvärra ångesten, hur som haver så är det inte så).
Jag kollar runt lite ibland mina saker och får tag på den fina påsen med partyinnehållet. Blir ihågkommen om att jag innehar 10 gram Morning Glory Seeds och 10 st Hawaiian Baby Woodrose. Efter en stund av drönande aktiviteter gör jag Robert medveten om att det finns frön att förtära.

Vill här göra er påminda (igen) om att vi är på avtändning från många timmar av intensivt E samt amfetaminrus

Vi är oooooooootroligt dumma vid denna tidpunkt (det har vi konstaterat i efterhand, då insåg vi ingenting). Efter lite diskussioner och många "whatever" "orkar inte bry mig" "vi kör, vad kan hända?" så slänger vi i oss 5 skalade HBW och drygt 100 Morning Glory Seeds. Känner ingen "Åh, snart kickar det in!"-känsla utan likgiltigheten har bara vuxit starkare.

Jag är för övrigt en väldigt förståndig människa och jag skulle aldrig göra någonting sådan här ifall jag varit nykter, Ecstasyn hade berövat mig på min intelligens, inte bara glädjen eller kreativiteten, den hade verkligen fan ta mig tattat min hjärna.

10.00

Tiden tickar och tickar och vi bryr oss knappt om att prata med varandra på säkert en timme. Vi börjar diskutera lite om effekter och jag inser att alla färger är liite starkare.

11.00

Ingenting speciellt händer förutom att ett extra lager av obehag har lagt sig över oss. Det har även tillkommit en känsla av "Hm.. Någonting stämmer inte.."
Det mesta började kännas ganska konstigt och lägenheten vi var vi började kännas obekväm (detta är samma lägenhet jag trippade i någon vecka sedan).
Robert och jag bestämmer oss för att gå, vi väcker den sovande ägaren och han öppnar samt låser åt oss.
Väl ute är det friskt och lite kyligt, en väldigt trevlig höstmorgon må jag säga. Vi börjar traska mot torget där jag senare tar tåget hem. Vi pratar fortfarande nästan ingenting förutom att säga att saker och ting är väldigt konstiga, men fortfarande väldig "här".

11.20

Framme vid torget och efter några konstateranden satte vi oss vid en bänk lite avskiljt från allmänheten. Min vän Robert börjar bli orolig över det vi gjort och han börjar ångra att han ätit den fröiga frukosten. Jag försöker fortfarande intala mig själv att allting är lugnt och att ångest är en illusion av mänskliga känslor. Vi pratar fortfarande dock inte speciellt mycket men båda vet att detta var en dålig idé. Roberts orolighet börjar bli påtaglig och jag inser att det skönaste för honom vore ifall han fick gå hem. Sagt och gjort frågar jag honom ifall han vill gå hem, det vill han. Hem till tryggheten. Vi säger ett stelt hejdå och bådas orolighet ökar eftersom vi båda vet att vi kommer nu att vara ensamma.
Jag inser snabbt att mitt fritidskort inte har börjat gilla då klockan inte har passerat 16.00 och mina hundrakort räcker inte hela vägen hem. Min likgiltighet stoltserar med "skitsamma" och tro fan att jag stiger på tåget när det rullar in på stationen.
Jag börjar nu själv bli orolig och aningen rädd för konsekvenserna detta kommer att få. Jag bestämmer mig för att låsa in mig på toaletten då tågresan endast tar 40 minuter. Sekunden senare slog det mig: Hm, jag kanske kommer trippa ballonger snart?
Jag tänker lite för mig själv och inser att det är värt risken för att få komma hem.

11.30

Tåget rullar iväg och toadörren börjar skallra, ett fruktansvärt ljud pga omständigheterna.

Du svettas.. Fy fan för det här, vad har du gjort? Helvete, sån idiot är du. Varför, VARFÖR? Kunde det inte räcka med en helvetisk AT? Var du så sjukt sugen på hallucinogena frön, TIDIGT PÅ MORGONEN?! Detta slutar inte bra, Sven, detta slutar i en jävla katastrof.
Hm, en spegel, borde kolla efter hur jag ser u... ÅH HELVETE...

Pupillerna var stora som tefat och jag ser ut som ett skelett! Håret är ruffsigt och det är en otroligt skrämmande syn jag får se i spegeln då jag tittar mig på mig själv, lutar mig mig väggen och kryper ihop på toastolen.
Jag är fruktansvärt rädd, käken spänner som fan och mina tänder känns sylvassa av någonanledning. Jag känner fortfarande ingenting radikalt från fröna än.. FUCK! Jag blir påmind HBW kickar in efter en lång stund och har bäst effekt efter 5-6 timmar! Det blir ungefär vid 15-16 då mina föräldrar kommer hem.
Efter diverse obehagliga tankar och dylikt inne på toaletten knackar djävulen på. Dock i form av en konduktör. Bankningarna på dörren får min kropp att spänna sig som en skrämd katt. Jag får total panik, blicken är SPIKAD på handtagen och jag vågar inte röra en muskel. Jag håller till och med andan ett längre tag. Efter kanske 5-10 minuter hör jag en röst som skriker "DU FÅR 20 SEKUNDER PÅ DIG ATT KOMMA UT" sen hörde jag inte mer. Jag gör ett snabbt beslut, tar på mig min väska, blöter händerna och tar med mig en servett. Jag öppnar dörren med en puls på 550 BPM. Låtsas torka mig lite och ler mot folkmassan som uppskattas vara utan att överdriva 15 personer. De ler lite lättande tillbaka, de hade tydligen varit oroade över att det skulle ha hänt något. Jag säger några kvicka ord och problemet är ur världen, jag var dock helt säker på att dom hade vetat att jag slunkit in där för att slippa att betala. Ingen märker mig och jag ställer mig vid utgången. Bara 2-3 minuter kvar.

12.30

Jag har precis kommit in genom dörren trotts den 10 minuters långa promenaden hem sa till mig femtioelva gånger att inte gå in i huset. Min likgiltighet samt dumhet är så bong/bång?-styrig att den vill inte lyssna på mitt överjag. Detet är för starkt.
Jag känner mig aningen lättad över att vara hemma, min bror och hans flickvän märker ingenting på mig och jag slinker upp mot mitt rum.
Nu har jag bytt lite kläder och går ner för att gå på toa. Detta oroar mig gravt, jag HATAR toaletter som trippad. Som nämnt tidigare, ni som läst min syrarapport förstår nog varför. Ventilationen började höras tydligt och jag var 100% säker på att snedtrippen skulle sättas igång.
Ingenting händer som tur var.

Uppdatering på ruset:
Allting är väldigt väldigt.."konstigt". Jag kan inte sätta fingret på någonting och allting är väldigt närvarande. Närvarande fast fortfarande med en felande länk. En liknelse jag kom att tänka på är i Nalle Puh i något förbenat avsnitt så är det typ tigern och mullvaden eller vad han är som förstör kaninens hus när kaninen är på utflykt. För att rädda situationen så tar dom en gigantisk trävägg och sätter framför katastrofen och målar en oerhört vacker bild på hur det såg ut innan kaninen åkte iväg på semestern - Allting var liksom väldigt närvarande och solitt, men också väldigt skört och felande.

Jag är åter uppe på mitt rum och har blivit orolig över att jag inte ska kunna somna.

13.00

Jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova, jag kan inte sova...

Rädslan har enat sig med min kropp och jag ligger som en död gnagare i sängen, stel som diamant och otroligt skrämd.
Nu inträffar det mest osannolika och otroliga och mest skrämmande under hela trippen. Några jävla byggare har kommit in i vårt hus och ska renovera toaletten (de har inte varit hos oss på säkert 4 månader, men JUST den här jävla dagen ska dom göra sig uppmärksammade, svin, gör inte erat jobb när jag är trippad!!!).

PANG....bzzzzZZZZZ!! BOM!

Borranden, spikanden, hammranden, såganden. Jag får panik, det gör så hemskt ont, jag är så obeskrivligt rädd. Jag börjar höra röster utanför huset, jag börjar höra ambulanssirener, jag börjar få tron om att jag aldrig kommer somna! ALDRIG!
Rädslan dämpas något när jag får reda på att jag har möjligheten att käka xanor. Min syster har nämligen utskrivna xanor emot sin stress, i sin byrålåda. Kvickt hoppar jag upp och springer in, sväljer ner 3 xanor á 0.5 mg med ett glas vatten och återvänder till den svettiga men ändå kalla sängen.

Efter otaliga konstiga tankar och föreställda otäcka scenarion lyckas jag somna. Jag sover nu tungt...

16.30

..sven....sveN.....svEN!....SVEN! SVEN FÖR FAN VAKNA!

En gråtande och förtvivlad röst väcker mig ur min dvala. Ljudet är lågt till en början men tilltar ju mer vaken jag blir. Min syster sitter vid sängkanten, hållandes en hand på min axel. Oron i hennes ögon är nästan så tydlig att man kan plocka ut den och forma den till ett andra Mount Everest.

Sven, vad har du tagit? Vad har du tagit? Svara mig, snälla svara mig? Du lovade att du skulle hålla detta till en månad! Vad har du gjort? Vad har du tagit? E? Amfetamin? LSD?

Frågorna slutade aldrig komma, jag svarade var enda en av dom med ett "ne.." eller "mh..". Väldigt dovt.

Sven.. Robert ligger på intensiven, vad har ni tagit? Pappa pratar med Roberts föräldrar och Robert har berättat allt, hur mår du? Vad händer?

Hej mitt namn är skräcken och jag tänkte infiltrera din kropp igen, lugnt eller? "JAJA självklart, slå dig ner!"

Återigen fylls hela jag av omätbar rädsla, jag tror att världens undergång är här. Några minuter av vaknandet till min oroade systers röst går jag upp ur sängen efter order av min mamma som har sjukvårdsupplysningen i ena luren och någon annan drogupplysningsgrej i den andra. Hon tvingar upp mig, hon är rasande..

WOW, jag märker att effekten fortfarande sitter i och att ha en hel hektisk familj som ryter åt en när man är på AT från E, tjack och fortfarande trippandes är inte det man vill, jag lovar. Mamma frågar ut mig i säkert tjugo minuter, hon säger hur besviken hon är och hur kritiskt allting är. Jag tvingas göra ett pisseprov som hittils inte är inlämnat, mamma vill åka in till Östra Sjukhuset med mig men blir upplyst till slut att det inte är nödvändigt.

Jag vill starkt påpeka att detta INTE är en "aftermath", läget är inte stabilt och detta är inte eftersnacket av mina dåd. Paniken, rädslan, ångesten fortsätter tills klockan slår åtta.

20.00

Stormen har blåst förbi, jag har till 50% landat och kan förstå att jag lever. Ska jag försöka förklara ångesten och depressionen jag känner just nu skulle jag brista ut i gråt, här och nu, när jag sitter och skriver om det en vecka senare. Det är obeskrivligt, jag menar det. En snabb liknelse. Så många nanogram som hela universum väger, så många ord skulle möjligtvis kunna beskriva den ångesten jag känner.

Jag gråter, floder, men tyst så att ingen ser.. Uppgivenheten jag känner är tung, riktigt tung. Med en nollställd hjärna går jag upp och hämtar mitt täcke, lägger mig i soffan och efter ett tag av gråtande lyckas jag somna.




Nästa dag

12.00

Jag har sovit i ungefär 16 timmar och jag känner mig utvilad. Det första jag gör när jag vaknar dock är att börja gråta, jag är för tillfället ensam och passar på att skrikgråta ett tag. Tankarna är djupa, nedstämdheten är ett solitt ämne som ligger som en mantel, seg som sirap över mig.

Samtalen jag senare har med mina nära och kära kan ni säkert föreställa er, jag ska inte gå in på det då det kanske inte är det intressantaste att läsa.



Jag skolkar även nästa dag som är en torsdag men bestämmer mig för att jag måste till skolan på fredag.
När jag kommer in i lektionssalen och sätter mig ner på stolen börjar klumpen i halsen bildas. PGA min serotoninbrist och den vanliga depressionen som finns där får jag panikattacker. Jag går direkt till toaletten, säkert 15-20 sekunder efter jag entrat salen och brister ut i gråt. Resterande tid av dagen sitter jag helt stilla, säger inte ett ord till någon (jag brukar vara den som pratar mest, skojar, stör, socialaste, mest bidragande till lektionernas relevans). Folk anar att något är fel.
I detta skede hatar jag mitt liv något otroligt. Jag har sumpat chansen om att förbättra mitt liv i form av att jag skippade mötet med sköterskan onsdag morgon. Jag känner att livet inte är värt längre.. Jag vill här dock tillägga att jag inte självmordstankar, utan istället en otrolig ångest och likgiltighet.


En vecka senare, 02.39

Snart klar med skrivandet och just nu sitter jag i soffan, jag har känner mig lite bättre. Fick ett 6 månaders efterlängtat samtal med sjuksköterskan och hon kommer att med all säkerhet skicka vidare mig till duktiga läkare då hon såg min situation som otroligt kritisk. Psykologer, nära och kära, alla vänner du kan tänka dig, ingenting hjälper mig i det skick jag är.

Jag vet inte vad jag skulle kunna kontribuera mer till denna berättelse som började på ett grymt lyckat E-rus och slutade i misär. Jag hoppas att remissen till en läkare är nyckeln till kassavalvet där mitt liv ligger inlåst.


Den absoluta slutsatsen

Droger är värt, om man kan kontrollera dem, eller är så nergången att man inte bryr sig. Vilket jag i detta fall var. Jag dömer inga användare och jag erkänner med gott samvete att jag tappade kontrollen totalt. Trots att jag bara testa E 2 gånger. Min syn på droger nu? I princip lika, tycker fortfarande att det är sjukt häftigt men ännu en gång har ja fått grymma erfarenheter som i slutet ändå gett mig mycket. De enda droger jag kommer att fortsätta konsistent med är alkohol (väldigt sällan, gillar inte alkohol egentligen) och cannabis. Någon gång då och då tänker jag köra vidare. Har stardust, syra, happy caps trip - e och red doves hemma (haha, ganska ironiskt om jag får säga det själv) men är inte sugen på dem än. De får ligga och ta till sig tills jag är sugen. Det lutar mot att ta med sig en röd duva på halloween .

Får hoppas att någon läkare kan väntas tills nästa vecka så jag får sättas på någon antidepressiv. Livet tuffar vidare, mysfest med mina älskade kompisar i helgen på sommarstället!

Tack för ihärdig läsning! Nu må det fan vara dags att sova.

02.47

God natt.

God natt
Läste allt... hur gick det med polaren?.. säg förlåt till mamma också

Läste allt jag med. Kul beskrivet vid vissa tillfällen. Helt okej liknelser texten igenom och intressanta drogval och doser för någon i din situation.

Det faktum att du fattade korkade beslut hela rapporten igenom (drogval, doser samt brist på mat och sömn) är godkännt, det får man göra. Men i slutet verkar du ha lärt dig aningen för lite efter hur du beskrev din misär.

Någon läkare kommer antagligen inte att dra fram någon metaforisk nyckel ur innerfickan på rocken. Endast du kan smida din egen lyckas nyckel. Visst att det finns professionell hjälp att få, men många psykoterapeuter skriver gärna ut medan psykologerna gärna drar klyschor som du redan läst här tusen gånger.

+ för en riktigt fin titel också.

Hoppas du kan styra upp dig. Om det nu är det du vill.
Annars fortsatt lycka under kommande trippar!

4/5

Jag förstår precis hur du menar men det är svårt för läsare att inse mina känslor rakt igenom en skrift. Så som jag mår är svårt att beskriva och jag tror inte heller att någon läkare kommer att hjälpa mig. Inte droger heller. Det jag lärt mig är att vad JAG än gör i livet kommer det inte att hjälpa mig. > Hittills. Jag har under lång tid velat ha radikala förändringar i mitt liv ihopp om att någonting kommer att bli bättre, utan framgång. Drogerna fick mig att inse att eget tagdna, illegala radikala förändringar inte fungerar i mer än timmar. Mitt liv är som det är och med läkarnas hjälp kanske jag sätts på anti-dep. Vilket kanske i sinom tid kommer att hjälpa mig.. tack för att du läste också!

Riktigt fin och välskriven rapport! För er som inte vet så är det jag som är "Robert". Allting fram tills vi delade på oss upplevde vi nästan exakt likadant.

Ungefär när TS inte kunde sova och droppade 3 Xanor.. Det var då jag inte heller kunde sova men flippade ur totalt hemma. Var ganska övertygad om att jag led av extrem uttorkning. Lade in mig själv på sjukhuset och var totalt livrädd...Jag ville bara att de skulle "fixa mig"... från det var allt ett helvete i flera dagar ( de två första dagarna var värst) förutom när jag fick Flunitrazepam att sova på. Jag trippade i två dygn, trodde att jag hade fått en permanent psykos, skulle köras till psyk och en rad andra grejer jag fick för mig och verkligen trodde på. Hade fortfarande milda OEV's de närmaste dagarna efteråt, svårt att sova, mardrömmar varje natt och så. Jag såg det som att jag inte hade några riktiga vänner kvar och ångrar att det blev som det blev. Ångesten var total och jag grät lika mycket som TS om inte mer.

Till skillnad från TS så har min inställning till droger förändrats totalt. Jag blir svag i fingrarna och ryser av att bara skriva detta. Min insikt blev att drogerna har mer nackdelar än fördelar för mitt välbefinnande.
Sen påstår vänner att jag iaf. ska hålla mig ifrån hallucinogena droger. Det håller jag självklart med om. Men jag är också rädd för att bli beroende av t.ex. Amfetamin och E. Vilket jag älskade.

Jag har nu varit totalt substansfri i 11 dagar efter händelsen. Har aldrig uppskattat att vara nykter så mycket som nu. Jag kommer möjligtsvis bruka cannabis (en sativa dominant strain isf.) mot stress i framtiden. Men väldigt sällan. t.ex. 1 gång i månaden.

Säger inte detta för att ändra någons syn på droger. Men detta är iaf. så det blev för mig. MVH

Tack för en väldigt intressant läsning. Jag själv har fått den där extrema ångestkänslan blandad med TOTALT likgiltighet. Det var efter ett grams intagande av mephedrone som det bara slog till på morognkvisten. Bland de vidrigaste jag varit med om.

Tror jag grät i 2 dagar efteråt. Att totalt lycka kan bli en sådan total misär under samma kväll. Men inte tagit något meph efter den kvällen eller. Eller en lina har jag tagit men fick ångest direkt så inte värt det.


Men som sagt, tack för en välskriven tripprapport. Jag gillarn!

jag älskar att skriva och skriver man får man lägga ner tid på det tack för att du läste! gillar att folk orkar engagera sig!

verkar hemskt! har aldrig testat meph och vet inte heller hur det fungerar faktiskt. men ingenting jag heller vill uppeleva verkar det som!

synd att du inte hade fler! fast ändå bra att detta hände

haha, har ni bara ett? bra rapport!