Efter att ha arbetat på två bilföretag i mitt liv vet jag att kunderna som i ditt fall vill nå mekarna inte är "bärare av kvalitetsur och vinkonnässörer". Eller nåt sånt.
Det är rätt vanligt folk för det mesta. Idag ligger standarden hos "vanligt folk" att det räcker med förnamnet.
Säg att jag ringer för att fråga om min bil blir klar idag. Någon vikarie/liknande svarar. I detta fallet Guld-Ari.
Guld-Ari: Ja goddag, det var automobilföretaget Bengts Bästa Bilar. Hur kan jag stå till tjänst i eftermiddag?
Jag: Tjenare, Peter heter jag, undrar om min bil hinner bli klar? ABC 123, en V70.
Guld-Ari: Jag kan dessvärre inte lämna några upplysningar därom. Önskar ni komma i kontakt med rätt mekaniker?
Jag: Javisst, det blir kanon, om han kan ringa under dagen hade det varit fint.
Guld-Ari: Så skall ske. Hur var namnet?
Jag: Ehh, Peter heter jag!
Guld-Ari: Peter......?
Jag: Japp, jag har 070-
Guld-Ari: -inget efternamn?
Jag: Jovisst, Bengtsson heter jag.. (här tänker jag att det är onödigt för mig att lämna ut mitt efternamn, det jobbar trots allt bara sex personer på min arbetsplats. Mekanikern verkade inte lägga någon större vikt vid mitt efternamn. Han presenterade sig själv bara som Robert..)
Se? En slags kulturkrock i lightversion. En person kanske inte bär bruna skor efter middagstid, går på söndagspromenad och niar alla han träffar.
Den andre är lite mer laid back. Enligt den förre kanske lite "bonnig" (eller wt som det idag kallas), men verkar överleva ändå.
Frågan är, med en mer aristokratisk syn på omvärlden, varför jobbar man på bilfirma och inte på något mer kultiverat etablissemang?