Svensk språkreform, ja tack!

Över min döda kropp. Fråga tyskarna vad de tycker om sina stavningsreformer.

Om skriftspråket i större utsträckning skulle spegla uttalet, vilket uttal ska man då forma skriftspråket efter? Folk uttalar allting på olika sätt, så att basera skriftspråket på medie-svenskan behöver inte nödvändigtvis föra skriften närmre talet. Älle ginge de brao om alla skreive allt som di sao'at?

Ja. Det beror på hur långt tillbaka vi går i tiden. Svenskan är ju dock inte något av de språk som utvecklade ett helt eget skriftspråk, så jag skulle inte riktigt hålla med om din ursprungsanledning (nog för att jag förstår att det inte var så du menade).

Anledningen till att t.ex. kallt och kalt stavas olika är för att de är olika ord. Om vi stavade dem lika skulle vi ta ett långt kliv bort från vårt arv och ursprung och göra vår svenska etymologi mer diffus. Allt eftersom språket utvecklas förändras (förenklas) uttalet på olika ord och ibland hänger stavningen med och ibland inte. Naturligtvis kan det vara tvärtom också, att stavningen ändras och därmed uttalet, som det har varit i Sverige på senare tid, att vi mer och mer har gått mot att uttala ord som de stavas -- tvärtemot hur utvecklingen brukar gå till. Detta har lätt till att svenskan faktiskt är ett av de språk i världen där stavning och uttal är som mest lika, i alla fall enligt Språket, så funkar det av Melin och Melin (isbn 9789172274754), om jag inte minns fel. Kan vara någon annan bok också.

Det här med att anledningen till att de stavas olika är alltså snarare anledningen till att de fortsatt stavas olika.

Japp. Jag skulle t.o.m. vilja upphäva 1906 års reform, så att vi får en stavning som mer liknar norskans och danskans och kanske t.o.m. återinföra w i andra ord än egennamn för att få fram släktskapet med tyskan och engelskan, plus den etymologiska kopplingen. Det borde t.ex. heta "watten", eftersom det heter "water" och "Wasser" på dessa språk.

Mycket riktigt, på min gamla vilda dialekt från mellersta Halland uttalades "wann" med engelskt w-ljud, med ett antytt inledande o-ljud om man så vill. Bland annat det mönstret har jag ibland kallat för den språkliga nordsjögemenskapen, som var ett faktum ännu några år efter att Sven Jerring och Sigge Fürst slagit till i radion.

Och jungfrun gick åt killan,
Hon skulle hämta wann,
Där stod en liten hasselgren,
Han var så mycket grann.

”Ack, hör du liten hasselgren,
Varför är du så grann?”
”Jag äter mull, jag dricker wann,
Därför är jag så grann.”

Beträffande killan se: http://no.wikipedia.org/wiki/Kilde (eller någon dansk "kilde")

Enligt vad jag har hört infödda fransmän berätta har de stora svårigheter att lära sig skriva sitt eget modersmål. Franska skolan lägger nästan flest timmar i världen på rättstavning och grammatik, och fransmän i gemen är trots detta inte särskilt duktiga på att skriva korrekt. Det beror förstås mycket på att det finns så oerhört många ord med stumma bokstäver, och uttalet ger ofta ingen ledtråd om hur ordet ser ut i skrift.

Se bara på verbformerna till exempel, som i tal är betydligt färre än i skrift. För regelbundna verb på -er (parler t ex) finns i talspråket bara tre former i presens - [parl], [parlõ] och [parle], medan skriften har fem former - parle, parles, parlons, parlez, parlent. Och det är bara en av alla verbböjningar i franskan.

Wattn tycker jag nog att det borde heta, liksom artikl, hungr und so weiter. Den där vokalen kan man ju se som något av ett ytfenomen, och så sluppe vi problemet med skåningar och liknande som inte uttalar artikln och dylikt som det skrivs.

Sedan är det tydligen också så att i fransk poesi och i franska sånger så är det helt OK att uttala de där stumma ändelserna för att få rimmen att passa, vilket ytterligare komplicerar det hela.

Den svenska formen är väl egentligen en ackusativform? -r är ju maskulinum nominativ, som var/är grundformen för all substantiv- och adjektivböjning i germanska språk (och många andra språk också).

språkreform: https://www.flashback.org/showthread.php?t=987826


i finska skriver man allt precis så som man uttalar det.

Vilket beror på att de dels fick sitt skriftspråk relativt sent dels att finskan har förändrats väldigt lite under tidernas gång. Isländskan är ungefär likadan. De talar mer likt svenskar gjorde för 1000 år sedan än svenskar gör idag.

Så tror jag inte riktigt att det var: Sanskrit tycks också ha använt n-varianten. http://runeberg.org/svetym/1190.html är också kul.


Vad gäller finskans grafem–morfem-överensstämmelse överdrivs den ofta. Bland annat finns ett ganska vanligt i slutet av morfem förekommande därpå följande konsonant geminerande arkifonem som inte alls uttrycks i skrift, som i konekauppa 'maskinaffär' /konekkauppa/ av //koneQ// 'maskin' och //kauppa// 'affär' (om vi [som i beskrivningar av japanskan] låter Q symbolisera ifrågavarande arkifonem).