Citat:
Ursprungligen postat av
wodelar
Han var naziledargarnityrets stora paradox, men i slutändan var han den ende äkta hantlangaren till Hitler, som valde att stanna och dö i bunkern. De övriga trodde att de hade någon makt även utan Hitler; inte minst Göring och i allra högsta grad Himmler." Meine ehre heist treue", som var SS motto,visade sig i slutändan minst sagt bara vara en tom fras.
Fast sedan kan man ju också fråga sig hur pass modigt det var att medelst cyanidkapslar och pistolskott fly från livet och kapitulera inför döden utan att ens ha undersökt möjligheterna att i någon mån fortsätta sin verksamhet, även om detta skulle innebära att man till viss del tvingades modifiera sitt "program" lite.
Jag har alltid hyst den största beundran för Heinrich Himmler. Hans idé att sluta fred med de västallierade och tillsammans med dem vända sig mot den bolsjevistiske huvudfienden i öster var nog inte så dum. Det var bara det att de västallierade var både indoktrinerade dogmatiker som fått för sig att nationalsocialismen inte förtjänade en andra chans och att tyskar var det ondaste som gick att finna på denna jord och ryggradslösa opportunister som gladeligen lät Sovjet göra grovjobbet på östfronten (till priset av många miljoner ryssar och ett par miljoner tyskar) och som tack för hjälpen lät Stalin ta stora delar av Östeuropa på obestämd tid. Detta trots att Churchill och FDJ sade sig avsky kommunismen och allt den stod för. I slutändan visade sig deras ideologiska orationer inte vara annat än tomma ord. Vilket är kännetecknande för västerländska, "demokratiska" politiker.
Himmler förtjänar att få sitt rykte återupprättat.
EDIT: För Hitler var en "Führerdämmerung" det enda tänkbara alternativet. Han hade ju redan i början av kriget deklarerat att han aldrig skulle överleva ett tyskt nederlag, och i enlighet härmed vägrade han lämna Berlin trots att hans närmaste män flera gånger bad honom göra detta.
Men när de gäller de övriga högdjuren inom partiet och den tyska ledningen så ska man nog inte smutskasta dem för att de sökte alternativa utvägar i krigets slutskede. Det var, inte minst med tanke på omständigheterna, fullt förståeligt.
