Jag kan inte låta bli att bli lite upprörd ändå.
En sak jag har lite svårt att förstå är synen på "normalt" vs "onormalt" & vad det ska ha att göra med en eventuell störning?
Rent generellt innebär det inte att man har en störning för att man gör saker som är annorlunda, eller bryter mot normer.
En "störning", till att börja med, (om någon nu har en sådan) bestäms av läkare/psykiatriker EFTER att personen visat sig ha dom KRITERIER som krävs ska vara uppfyllda för respektive diagnos.
Det bestäms INTE av "civilpersoner" eller lekmän, som anser att "alla som är konstiga & gör onormala grejer eller avviker från normer är sjuka".
Någon påpekade att hon umgicks med yngre & hade en yngre pojkvän.
Till hennes försvar (oavsett om hon har en psykisk störning eller inte) så har umgängets ålder inget med saken "störning" eller "diagnos" att göra.
Själv gör jag massor med "udda grejer".
Låt mig få "bjuda lite på mig själv" & presentera några bara för att visa vad en "fullt frisk diagnosfri mentalskötare kan göra".
* Jag är 29år, har en tilltänkt man som är 67år (stor åldersskillnad alltså) som jag planerar bröllop med.
* Dom flesta av mina vänner är i 60+åldern. Och jag har känt dom sen jag var typ 5-6år (då var dom ca 30+ men jag hade turen att växa upp i en tolerant familj som visade att det är ok att vara avvikande så länge man håller sig inom lagens ramar).
* Jag har en hamster (som heter Johannes) som jag går ut med i koppel.
(det är enligt rådande normer mest "barn" som går ut med smådjur i koppel, så det kanske betraktas som "barnsligt" men det är fullt lagligt & inget som lägger grunden för någon störning eller diagnos).
* Jag är för tillfället sjuksköterskestudent, jobbar sedan 2012 inom psykiatrin (är tidigare utbildad mentalskötare) TROTS att jag ÖPPET tror på spöken & utbildar mig till medium & pratar med spöken på fritiden(!)...
Jag är också (TROTS sjuksköterskeutbildningen) vaccinkritiker och ÖPPET antinatalist (emot reproduktion, för fri abort utan att ifrågasätta kvinnan).
* Hemma spelar jag även piano (för eget bruk) - mest filmmusik från walt-disney (kan tyckas barnsligt/nördigt men fortfarande inget som avgör en diagnos/störning)...
Kort & gott: jag är mig själv & vågar vara okonventionell, originell & excentrisk.
Summa kardemumma:
bara för att man vågar "sticka ut" & bryta mot normerna innebär det inte att man har en varken "lindrig" utvecklingsstörning - eller annan störning heller för den delen.
Omvänt dock så beter sig många som har olika störningar ofta så att dom sticker ut ur mängden. Men att vända på det & säga att dom som sticker ut ur mängden har nån "bokstavskombination i bagaget" är helt fel.
För det finns minst lika många "funktionshindersfria", friska människor som sticker ut & bryter mot normer för att göra det dom tror på & har laglig rätt till.
Idag verkar det som (inom psykiatrin) att var & en som FRIVILLGT är lite udda/avvikande & väljer att fortsätta vara det trots samhällets förmaningar att ändra sig/anpassa sig, får "Asperger-eller-Borderline-stämpel" & piller till middag, OM INTE hen kan motivera sig inför auktoriteter med VARFÖR hen har rätt att avvika/tänka/göra annorlunda & att det är ett moget övervägt beslut (helst evidensbaserat med hänvisning till nån "fin forskning" eller lagparagraf).
Själv blev jag starkt ifrågasatt inom yrket. (psykiatrin). Jag ska ju "ta hand om lite lulliga folk som ser spöken & tror på utomjordingar & hallucinerar & har sig...inte kan jag väl själv då hålla på & tro på sånt & dessutom arbeta öppet som medium på min "fritid" där jag pratar med spöken på TVn i en intrevju...tänk om nån patient skulle råka se det!"
(sa chefen).
Jag motiverade mig med att arbetsliv & privatliv är två HELT olika roller. Jag är inte mentalskötare hemma - där är jag civilperson.
På arbetsplatsen gäller arbetsavtalet, AML, HSL, SoL, LPT, LVM (googla om ni inte vet vad det är för lagar) & mycket annat som reglerar vad jag får, kan, ska, måste eller inte får göra - i ROLLEN som mentalskötare. Dom lagarna stannar på jobbet när jag går hem.
Jag har rättigheter/skyldigheter på jobbet som jag INTE har hemma. Och vice versa.
Dessutom har vi religionsfrihet i grundlagen. Och eftersom jag är wiccan & wiccaner tror på magi, så gör sig chefen skyldig till religionsdiskriminering enligt nämnda lagparagrafer om han ska försöka reglera vad/hur jag har rätt att tro på/utöva min trosuppfattning på min fritid. Eller begränsa mina möjligjeter att yttra mig offentligt i en intervju OM MIG.
Det ENDA chefen har rätt att anmärka på är OM det hindrar mig att utföra jobbet korrekt, eller påverkar jobbet negativt, samt att information OM ANDRA (ex. patienter, tredje part, eller sekretessbelagd information) kommer ut i media via mig - vilket det inte gör.
Jag lägger bort personligt tyckande på jobbet & förhåller mig till evidensbaserad behandling. Och jag lägger bort jobbet & evidensbaserad fakta-kravet när jag är hemma.
Nu är jag ju frisk i övrigt & har läst lite juridik också, så jag kanske har lite mer att "sätta emot" eller "våga käfta tillbaka med" ifall chefer auktoriteter försöker påverka/ändra mig till att anpassa mig efter hittepå-normer.
Många vänner säger att dom inte skulle våga göra hälften av vad jag gör, eftersom deras män skulle lämna dom, kamrater skulle ta avstånd, det skulle "bli snack bakom ryggen" osv.
Till dom säger jag såhär:
Den man (eller fru) som lämnar dig för att du är dig själv eller vågar stå upp för dina rättigheter, eller som skäms över att du avviker från påhittade normer, är inte den rätta för dig - du kan lämna den personen därhän.
Dom kamrater som tar avstånd från dig för att andra stirrar på dig om du avviker från normerna, är kamrater som skäms över att bli uttittade i ditt sällskap, kamrater som inte törs stå för sina egna åsikter, & som inte accepterar att alla har rätt att vara den dom är...det är kamrater du borde lämnat för länge sen.
Riktiga vänner, män (& fruar) är kvar. Dom som accepterar att alla har rätt att vara som dom är (förutsatt att inget olagligt görs) kommer att stå kvar vid din sida & "visa upp" för dom som stirrar att vi minsann står kvar & viker oss inte för grupptryck.
Nu är stigmatisering (som det kallas inom psykiatrin) ett lite känsligt ämne.
Men om man tycker att alla har rätt att vara som hen själv vill - så måste man våga visa det i praktiken också, & inte ändra sig vid mobbing, eller gå ifrån en avvikande kompis. För annars ger man budskapet att man inte törs stå för & utföra det man i ord uttrycker.
Och det är SÅ MYCKET MER VÄRT I LÄNGDEN att vara ensam/i umgänge med likasinnade, förlora en partner/umgänge & ha livskvalitet, genom att vara sig själv - än att må dåligt över att känna att en inte kan vara sig själv/måste ändra sig & ständigt anpassa sig för att passa in eller för att bli omtyckt, för andra inte ska tycka att en är konstig.
Självklart vill jag även påpeka att jag INTE känner den nämnda kvinnan, hennes barn eller andra anhöriga/vänner till henne.
Jag vet inte ens om hon har DÖDAT sina barn(?) eller om dom dog av nåt annat & hon bara förvarade dom i frysen(?).
I vilket fall som, så vill jag inte uppfattas som att jag försvarar en som dödar barn. Jag vill helst inte uppfattas som att jag försvarar brott mot griftefriden heller.
Jag reagerar dock starkt emot att det fortfarande görs jämförelser där "avvikande" är lika med "felaktigt beteende" eller "diagnos". Och att det verkade som att folk förutsatte att hon hade psykiska problem, endast baserat på att hennes egen & hennes umgänges åldersskillnad var stor/onormal.
Sen kanske hon har någon diagnos ändå, jag vet inte & behöver inte veta heller. Men det avgörs inte av ens umgänges ålderskrets, eller om man vågar göra saker som är "barnsliga" för ens ålder. I så fall skulle ju jag t.ex. ha massor med diagnoser & jag har klarat mig prickfritt genom alla tester (åtminstone dom psykologsamtal, m.m som gjorts innan påbörjade tjänster för att avgöra den anställdes (läs; min) lämplighet)
Jag har kanske turen att kunna motivera mig med lagparagrafer där jag förklarar varför "bryta mot norm" INTE betyder "bryta mot lag" & därmed är tillåtet. Andra kanske inte har turen att kunna det.
Och finns det nån förklaring som kan tala till kvinnans fördel, så skulle det väl gynna henne.
Du som känner henne kanske kan fråga om hon vill ge sin version av händelsen.
Enligt mig är det nästan det enda sättet att undvika spekulationer, att personen (som ryktet gäller) berättar själv.
Dock ska man respektera om hon inte vill det.
Det kanske gör mer skada än nytta som nån skrev.
