Vill också lägga in ett artikel här, som viasar ett sk. typiskt "bortförelsefall".
Artikeln är tagen från
UFO-Aktuellt, nr 2, 1988.
I detta bortförande är det de typiska "Grå" som står för "kalaset" som för bort en ung fransk kvinna, år 1976, när hon ensam är på väg hem efter en utekväll i goda vänners lag.
Läs här nedan....
KIDNAPPAD AV UTOMJORDISKA VARELSER
Den 12 juli 1976 hade en tjugoårig fransyska vid Department of Drome i Huston haft kontakt med ett "UFO" och "förlorat två timmar" natten mellan de 10 och 11 juli 1976. Hon hade först inte vågat tala om det för någon "därför att hon var rädd för att alla skulle skratta åt henne".
Dock blev hennes historia omnämd av tidningen Le Dauphiné Libéré den 12 juli 1976, där hennes namn först inte nämdes.
Följande historia kan verka otrolig och förstummande, men som ni kommer att upptäcka så finns det balanserade människor som tror att den kan vara sann.
Man ha kan inte lätt övertyga en vetenskapsman som är doktor i atomfysik att månen är gjord av grön ost. Oavsett förklaringen till denna unga flickas äventyr, så förtjänar fallet vår uppmärksamhet.
Vad hände egentligen den här natten? Var det verkligen varelser från en annan värld som ingrep? En sak är i alla fall säker; vi står inför ett mysterium.
Finns det någon anledning till att Héléne skulle ljuga?
Det finns inte någon orsak att hon skulle ha hittat på alltihopa. Faktum är att hon inte skulle ha kunnat hitta på det eftersom hon var hypnotiserad.
I området runt Valence har Héléne Giulianas uppgifter framkallat olika reaktioner, den ena mer lidelsefull än den andra. Även den mest skeptiske måste emellertid böja sig inför det som är bevisat, möjligen att någonting egendomligt hände vid "Pont du Martinet", några kilometer från Romans, på Route Nationale 539, natten mellan den 10 och 11 juni 1976.
Héléne Giuliana är en ung flicka på 20 år. Hon bor med sina föräldrar, som är bönder, i Hostun i Département of Drome. Héléne är kortklippt som en pojke med fina bräckliga drag och alla som känner henne anser henne vara en intelligent och välbalanserad flicka. Hon arbetar i borgmästarens, Monseiur Bouviers, hem i Hostun. Han har bara gott att säga om henne på alla sätt. Héléne är medveten om problemen av i dag och är inte, som en del, tokig i filmer och science-fiction historier. Hon föredrar att gå ut och dansa på lördagskvällarna som de flesta i hennes ålder och leva ett bekymmerslöst liv, som en normal tjugoåring.
Héléne har emellertid upplevt något som få har fått erfara; hon har varit inne i ett UFO.
Den 10 juni körde Héléne sin vita 4L Mini-Renault i sällskap med en annan flicka och två unga män till Valence. Hon brukade ofta gå på bio i veckorna. Denna torsdag skulle de se Gökboet. På väg tillbaka tog hon en drink med sina vänner i Romans, mellan midnatt och 01.00. Sedan började hon köra den 20 km långa vägen tillbaka till Hostun. Det tar vanligtvis 20 minuter. Hon känner mycket väl till vägen och på natten är trafiken på denna riksväg tät, med många långtradare. Vid en plats 6 km från Romans följer vägen den västra stranden av floden Isére samt går över en bro som heter Pont de Martinet.
Plötsligt började motorn krångla…..
"Jag trodde att det var slut på bensin säger Héléne, "men sedan kom jag ihåg att jag hade tankat innan vi åkte på bio. Jag tänkte inte på att det kunde vara något mekaniskt fel, eftersom min bil alltid har gått bra"'.
Efter några meter stannade bilen och lyset slocknade. Då dyker det skrämmande fenomenet upp. Héléne berättar: "25 meter framför mig ovanför bron, såg jag ett kupolformat, orange-färgat ljus. Jag vet inte varför, men jag trodde genast att jag skulle dö och satte händerna framför ögonen".
Några ögonblick senare tittar hon upp igen. Ljuset har försvunnit. Héléne fortsätter uppskrämd att köra mot hemmet. Hon är så rädd att hon inte ser en skylt som hon har sett i flera år och hennes färd blir 2 km längre.
När hon kommer hem rasar hon in i systerns rum och väcker henne. System blir skrämd och utropar. "Héléne, vad är det? Titta, klockan är ju fyra på morgonen!" Héléne är mållös. Det är omöjligt - tänker hon. Klockan kan omöjligt vara fyra på en fick morgonen. Hon skildes ju från sina vänner för en halvtimme sedan!
Och i detta ligger mysteriet och frågan som alla kommer att ställa! Vad har Héléne gjort under dessa två timmar, som hon nu inte kan komma ihåg ett dugg av?
Sanningen måste bli känd
Följande dag berättar hon först för sina föräldrar om sin upplevelse och sedan för sin arbetsgivare, borgmästaren. Nyheten sprider sig snabbt i området och hon kontaktas av André Revol från Saint Marcellin, som är lokal representant och utredare för OURANOS UFO-studiegrupp. André Revol föreslår att hon skall låta sig hypnotiseras av Stéphane Dey i Grenoble, som har arbetat med hypnos i USA och i Kanada. Efter mycket tvekan går Héléne med på detta, hon är ju själv angelägen om att få veta sanningen.
Den 22 juli hypnotiseras Héléne i Saint Marcellin, och det hon säger är förbluffande. Nar hon vaknar upp talar André Revol om för henne, med hennes egna ord, vad hon har sagt och hon vägrar blankt att tro honom.
Experimentet upprepas den 18 augusti, denna gång i närvaro av TV-teamet Lyons från den franska televisionen. Närvarande SL var också Monsieur Chaloin, en av pionjärerna inom fransk UFO-forskning, dr. Jr Pierre D, doktor i atomfysik, André Revol, hypnotisören Stéphane Dey och två lokala journalister från tidningen Le Jauphine Libéré; Gérard Moulinet och Jean Louis Ruchon.
I fyrtio minuter upprepar Héléne Giuliana, ord för ord, vad hon hade sagt första gången hon var under hypnos. Inte en enda motsäger hon sig själv.
Hypnotisören Stéphane Deyv och journalisten Jean Louis Ruchon ställer frågor till henne. Hon svarar följande:
"Jag ser ett ljus…… det gör ont i ögonen. Jag ser två dvärgar som kommer fram till bilen och öppnar vänstra dörren. De bär mig mot ljuset. Jag ser mig om. Min bil har försvunnit. Jag förs in i maskinen genom en järndörr. Dvärgarna når mig till midjan. De har mörka overaller…. svarta. De har stora, mörka ögon. De är fula".
Stéphane Dey ger nu Héléne penna och papper och hon börjar sakta rita vad hennes omedvetna hjärna ser.
Sedan fortsätter hon:
"Rummet är högt och runt. Allt är av järn. Jag är rädd. De lägger ned mig på ett slags bord och sätter något som ser ut som handbojor på mina fötter och händer och lägger sedan en slags handduk på min panna. Det är vita, röda och gula ljus i rummet…. Plötsligt ritar en av dvärgarna cirklar på min jumper med en sorts låda som liknar en ficklampa. Sedan är jag utanför igen. Maskinen har c:a 3 meter höga ben och blinkande lampor på utsidan…." "Tänker de komma tillbaka?" Frågar Jean Louis Ruchon. Héléne svarar: "Jag vet inte. I alla fall inte genast. Det är för många människor runt omkring mig. Kanske om sex månader…" Experimentet är slut. Héléne vaknar och ber om ett glas vatten. Sedan lyssnar hon på en inspelning av sin berättelse och kan omöjligen tro på den.
Denna inspelning sändes tisdagen den 24 augusti på FR3, Lyons.
Det är svårt att tro att flickan skulle kunna ha ljugit två gånger och sagt precis samma saker båda gångerna. Det finns förstås också många andra oroande faktorer i historien.
Till att börja med har vi de två förlorade timmarna och sen är det frågan om bilen, som omöjligen kunde ha stått där mitt på vägen hela tiden utan att uppmärksammas av någon som körde förbi.
Hélénes jumper undersöks nu av Atomic Centre i Grenoble, för att se om det går att upptäcka några spår på den. Ett tredje försök med hypnos planeras inom kort - denna gång i närvaro av framstående vetenskapsmän och specialister.
Héléne Guiliana håller nu på att återgå till sin normala livsrytm, som om ingenting skulle ha hänt. Hela byn pratar emellertid om händelsen och vissa elaka personer börjar tvivla på flickans uppriktighet.
Några fakta:
* Dvärgarna hade fem fingrar och de bar handskar.
* Väggarna runt bordet var kurviga och försedda med en massa knappar.
* Dvärgarna försökte ihärdigt förklara någonting för henne som hon inte kunde förstå. En av dem verkade irriterad över hennes oförståelse. Hon fick intrycket av att han hela tiden upprepade "…3..3…"
Senare tolkade hon detta som en tidsindikation: Tre månader för att resa hem… tre månader för att återvända", och att hon alltså skulle få se dem igen om sex månader.
Vad gäller pratet om "en tredje hypnos" behöver jag väl inte påpeka att ingen fransk massmedia tycks ha nämnt detta igen, eller alls nämnt fallet Giuliana igen. Det verkar som om man tagit död på fallet, vilket gör att vi kan dra den slutsatsen att man kommit fram till att det hela var sant. Så sant att det blev obekvämt.
Sant eller osant?
En sak är i alla fall säker, någonting mycket konstigt hände den där natten.
Hela fallet presenterades i NOSTRADAMUS, Nr 230, l sept.1976.
[Källa: FSR. Vol. 32 Nr. 3, 1987. Översättning: Christina Eslor. UFO-Aktuellet nr 2, 1988.]