2010-03-12, 10:14
#13
Hittade ingenstanns att starta ett nytt ämne så jag lägger upp detta som ett svar, hoppas de går bra! Detta är angående jakten på Sorsele Övre Allmänningsskog, där 5 jägare blivit dömda i Hovrätten för att dom inte betalar för att jaga på sin egen jakträttighet.
Debatt: Justitiemord i mål om jaktbrott? //100223
I dag den 23 februari dömde Hovrätten för övre Norrland fem delägare i Sorsele Övre Allmänningsskog för jaktbrott och dagsböter för att ha jagat på fastigheten Sorsele-Allmänningsskogen1:1 som de själva är delägare i.
Som skäl angav hovrätten, att styrelsen i Sorsele Övre Allmänningsskog hade beslutanderätten över jakten på fastigheten, att styrelsen utarrenderat jakten till andra på kontrakt, att beslutanderätten över jakten inte var förbehållen delägarna enligt lag eller reglementet och att detta tillsammans med att länsstyrelsen avfört fastigheten som A-licensområde räckte för att de här personerna kunde anses ha brutit mot jaktlagen med uppsåt.
För det första är det märkligt att uppsåtet kunde anses styrkt. Jakträtten tillhör otvetydigt delägarna och huruvida styrelsen får arrendera ut jakt på fastigheten är stridsfråga i sig. Under de förhållande föreligger inget som helst uppsåt att begå något brott. Att de har jagat betyder bara att de har bevakat sin rätt mot styrelsens uppfattning. Att länsstyrelsen på styrelsen begäran avregistrerar fastigheten som helhet som A-licensområde och samtidigt registrerar de av styrelsen inrättade arrendeområden för jakt på fastigheten som sådana områden ändrar inget i förhållande till om uppsåt förekommit. Tvärtom syns länsstyrelsen, precis som åklagarmyndigheten och domstolarna ha föregått att jaktbrott inte kan fastställas förrän det på civilrättslig grund mellan styrelse och delägarna är avgjort vem som har jakträtten och därmed beslutanderätten över jakten.
Nu tillåter sig hovrätten att i brottmålsproceduren dessutom avgöra den civilrättsliga frågan.
Är den inte avgjord tidigare är det förbjudet enligt artikel 7 i Europakonventionen som är lag
i SFS 1994:1219 att överhuvudtaget åtala någon för jaktbrott. Det har ändå skett.
I den civilrättsliga prövningen bortser hovrätten från att jakten på fastighet, som den här allmänningsskogen, överhuvudtaget inte får utarrenderas. Jakten är odelbar med innehavet som delägare i delägarfastighet enligt lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna och får således inte överlåtas eller utarrenderas ens av delägaren själv. Delägarna kan således inte på stämma och allra minst om enighet saknas överlåta till styrelsen att besluta om jakten för utarrendering.
Vidare framgår av förarbeten till lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna att lagen om förvaltning av samfälligheter inte är tillämpning på allmänningsskogar. Hovrätten har ändå tillämpat samfällighetsregler som skulle ge stämman behörighet att genom majoritetsbeslut överlåta beslutanderätten över jakten till styrelsen.
Hovrätten säger också att detta sker med förebild i främmande lagstiftningar. Den som följer med Europadomstolens praxis vet att Europadomstolen underkände den här främmande lagstiftningen i dom 1999, fallet Chassagnou m fl ./. Frankrike. Redan av den domen följer hovrättens civilrättsliga bedömning innefattar en kränkning av de åtalades jakträtt grundade på äganderätt till fastigheten samt förpliktigar dem att delta i ett kollektiv som allmänningsskog och därigenom bryter mot principen om föreningsfrihet och förbud mot diskriminering i förhållande till de som till och med dömts till brott i fallet.
Kan man komma närmare justitiemord än vad hovrätten gjort i fallet?
Lars Ola Hull
jur kand, europarättsjurist
Debatt: Justitiemord i mål om jaktbrott? //100223
I dag den 23 februari dömde Hovrätten för övre Norrland fem delägare i Sorsele Övre Allmänningsskog för jaktbrott och dagsböter för att ha jagat på fastigheten Sorsele-Allmänningsskogen1:1 som de själva är delägare i.
Som skäl angav hovrätten, att styrelsen i Sorsele Övre Allmänningsskog hade beslutanderätten över jakten på fastigheten, att styrelsen utarrenderat jakten till andra på kontrakt, att beslutanderätten över jakten inte var förbehållen delägarna enligt lag eller reglementet och att detta tillsammans med att länsstyrelsen avfört fastigheten som A-licensområde räckte för att de här personerna kunde anses ha brutit mot jaktlagen med uppsåt.
För det första är det märkligt att uppsåtet kunde anses styrkt. Jakträtten tillhör otvetydigt delägarna och huruvida styrelsen får arrendera ut jakt på fastigheten är stridsfråga i sig. Under de förhållande föreligger inget som helst uppsåt att begå något brott. Att de har jagat betyder bara att de har bevakat sin rätt mot styrelsens uppfattning. Att länsstyrelsen på styrelsen begäran avregistrerar fastigheten som helhet som A-licensområde och samtidigt registrerar de av styrelsen inrättade arrendeområden för jakt på fastigheten som sådana områden ändrar inget i förhållande till om uppsåt förekommit. Tvärtom syns länsstyrelsen, precis som åklagarmyndigheten och domstolarna ha föregått att jaktbrott inte kan fastställas förrän det på civilrättslig grund mellan styrelse och delägarna är avgjort vem som har jakträtten och därmed beslutanderätten över jakten.
Nu tillåter sig hovrätten att i brottmålsproceduren dessutom avgöra den civilrättsliga frågan.
Är den inte avgjord tidigare är det förbjudet enligt artikel 7 i Europakonventionen som är lag
i SFS 1994:1219 att överhuvudtaget åtala någon för jaktbrott. Det har ändå skett.
I den civilrättsliga prövningen bortser hovrätten från att jakten på fastighet, som den här allmänningsskogen, överhuvudtaget inte får utarrenderas. Jakten är odelbar med innehavet som delägare i delägarfastighet enligt lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna och får således inte överlåtas eller utarrenderas ens av delägaren själv. Delägarna kan således inte på stämma och allra minst om enighet saknas överlåta till styrelsen att besluta om jakten för utarrendering.
Vidare framgår av förarbeten till lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna att lagen om förvaltning av samfälligheter inte är tillämpning på allmänningsskogar. Hovrätten har ändå tillämpat samfällighetsregler som skulle ge stämman behörighet att genom majoritetsbeslut överlåta beslutanderätten över jakten till styrelsen.
Hovrätten säger också att detta sker med förebild i främmande lagstiftningar. Den som följer med Europadomstolens praxis vet att Europadomstolen underkände den här främmande lagstiftningen i dom 1999, fallet Chassagnou m fl ./. Frankrike. Redan av den domen följer hovrättens civilrättsliga bedömning innefattar en kränkning av de åtalades jakträtt grundade på äganderätt till fastigheten samt förpliktigar dem att delta i ett kollektiv som allmänningsskog och därigenom bryter mot principen om föreningsfrihet och förbud mot diskriminering i förhållande till de som till och med dömts till brott i fallet.
Kan man komma närmare justitiemord än vad hovrätten gjort i fallet?
Lars Ola Hull
jur kand, europarättsjurist
