Kyrkomötet 2009

Såhär direkt efter kyrkovalet startar kyrkomötet 2009, dvs Svenska Kyrkans riksdag.

Jag satt och slöläste genom de inkomna motionerna på nätet.
http://www.svenskakyrkan.se/default....=279399&ptid=0

Det som jag förvånades över är att kyrkomötet på fullaste allvar tar upp
frågor som helt uppenbart går stick i stäv med kyrkans bekännelstexter.

För att dölja de mest frapperande fallen, så fylls motionerna med snömos.
som om det blir mer sant och rimligt ju fler meningar som motionerna innehåller.

Nåväl, hur svårt kan det vara, de beslutande i kyrkomötet kan ju enkelt
bläddra i sina tummade bekännelseskrifter och kanske lite i bibeln för att
hitta svar på sina motioner.

Men nejdå... så enkelt verkar det inte vara, här blir det kohandel på hög
nivå, och för att toppa det hela så bibehåller man facit oförändrat trots
att det inte "gäller" längre.

Hur skall kunderna kunna hålla reda på vad som är "sant" och vad som
är "beslutat", det måste vara rena kaoset både framför och bakom kulisserna.

Finns det nån här på FB, gärna nån lite religiös, som kan förklara på ett
begripligt sätt hur dessa ledamöter får ihop sin "sanning" när dagen väl är slut?

Är det nån ledamöt som på sängkanten utropar -"Jippie, idag har jag fått
igenom en motion som säger att jesus var indian", för det är tyvärr på den
nivån motionerna ligger i relation till kyrkans "stadgar"

Rutger - mest sannolikt så får de inte ihop sin sanning.

http://www.varldenidag.se/index.php?...=5283&Itemid=1

Den kristna kyrkan har ALDRIG velat veta av sanningen. Man har i skönheten substitutet för sanningen. Och vilka metoder som helst är gängse inom denna kyrka för att lansera sina egna påhittade sanningar. Den kristna kyrkan är den mest djävulska; lögnaktiga, inrättningen på jorden.

Men om vi nu hoppar över den tragiska historiken i kristendomen, den finns
det plats för i andra trådar, så undrar jag lite om de nu som dristar sig till
att utbilda sig till präst, hur lång tid tar det innan de hajjar att det är något
fundamentalt fel i kyrkans relation till kristendomen?

Är det så att prästerna känner sig "lurade", eller är det "skygglappar på" som
gäller för att få ihop till bröfödan? Är det detta som gjort att kyrkan har
utvecklat en fenomenal snömos-retorik som dras fram i tid och otid, tex sånt
som gud's kärlek etc, trots att gud är en massmördare, och att alla vet det,
men ingen vill fronta detta.

Jag börjar förstår varför det finns stort behov av förbud mot "hädelse"

Jag inte medlem i svenska kyrkan, och en av anledningarna till detta är att
det är totalt omöjligt att reda ut vad de tror på eller inte tror på.

Nja, Jesus talar om blinda ledare. Och när en blind leder en blind så faller de båda i gropen.

Men du tycks ju tillhöra de mera seende som vägrar att låta sig ledas. Du förbehåller dig ju att gå själv - och det gillar ju inte denna hemska djävulska kyrka.

Det är tre saker de är ute efter.
Det är:
Din tid.
Din tillbedjan.
Dina pengar.

Och de gör allt för att försäkra sig om detta. Men på senare tid så har ju folk sett igenom djävulskapet och lämnat kyrkhelvetet bakom sig. Se på kyrkovalet t.ex. hur demokratiskt var det med bara drygt 10 % som deltog i valet? Det finns några störingar kvar i bänkarna. Resten skiter fullständigt i denna ologiska och människofientliga inrättning.

Sen är det skillnad på att häda sanning och rättfärdighet och rena lögner. Det förra kan jag förstå att man höjer ögonbrynen åt om någon smädar just rättfärdigheten. Men om någon hatar orättfärdigheten borde du ju glädja dig.

Man kan givetvis ifrågasätta hela grejen med att rösta demokratiskt i lärofrågor. Ofta är "Jesus var indian"-förespråkarna i den liberala ändan av kristendomsspektrat. Man har en syn på traditionen som något som blandats upp, texterna har mytologiserats, och en massa mänskliga maktordningar och dylikt har kommit in i organisationen. Detta har man rätt att bryta med och reformera för att komma närmare "kärnan". För detta kan man använda reformationen och hänvisar också ofta till Luthers gärning. Samtidigt har man en bibelsyn grundad i tysk 1800-talsexeges som är mycket kritisk till att nuvarande texter är original, samt att de måste tolkas, inte heller när de skrevs var det ofelbara utan innehåller på ett oklart sätt Guds ord. Författaren är påverkad av idéströmningar som då måste rensas bort för att finna det rena budskapet. Vad detta budskap är är lite oklart, metoden har som jag förstått det mest lyckats montera ned traditionen, men man hänvisar till det som det kristna kärleksbudskapet.
Man accepterar upplysningstidens ideal och historieskrivning varför t.ex. Annika Borg i SVTs existens öppet menar att det sekulära samhället är godare och mer i enlighet med det kristna kärleksbudskapet än kyrkan någonsin varit. Man ser allt som strider mot frihet, jämlikhet och broderskap som mot Guds vilja.
Man har också ett starkt fokus på Jesus som person och människa istället för hans lära.

Kort sagt, man sätter väldigt låg tilltro till den gudomliga uppenbarelsen, samtidigt som man sätter en stark tilltro till människan och den demokratiska processen. Svks offentliga utredningar kallade den första utredningen i den större demokratiutredning efter kyrkans skiljande från staten för demokratin som den fortsatta uppenbarelsen, vilket lite visar hållningen. Gud uppenbarar sig i folkviljan. Den som läst GT ser att folket skapade sig en guldkalv då och det är troligen ingen större skillnad på oss och israels folk. I samma utredning utgår man från lagtexten som säger att svk skall vara en demokratisk folkkyrka och skriver därmed av Kyrkan som en metafysisk gemenskap utifrån att det är elitistiskt. Något sådant att någon skulle ha förtur i att tolka tradition eller Guds vilja (ett solklart bibliskt mönster och en självklarhet om man skall tala om apostolisk succession) kan man givetvis inte acceptera varför vi lämnas med en person en röst. "För mig är Jesus indian" tillskrivs samma värde som att han korsfästes dog och uppstod (uppstod är förmodligen också något mytiskt som lagts till senare..).

Demokratins starka ställning måste också spåras till folkkyrkobegreppet som socialdemokratin införde under tidigt 1900-tal som en del i folkhemsbyggets enhetssamhälle. Att socialismen ligger bakom detta är givetvis anledning att dra öronen åt sig, då kyrkan alltid i socialistisk retorik har tillhört de styrande klassernas verktyg för att hålla arbetarna i schack. Denna kyrka måste givetvis begränsas och kontrolleras och, vad vet jag, kanske användas för att bedriva socialdemokratisk opinion. Det svagare evangeliet, det formbara "kristna kärleksbudskapet", passar nämligen, enligt alla partier som är representerade i kyrkomötet utmärkt med den politik moderpartiet redan bedriver.

Så hur kan de sova gott? De har en vag förhållning till uppenbarelsen, en stark tilltro till upplysningsidealen och en skeptisk hållning till traditionen. De tror de gör det rätta. Förmodligen har ganska få upplevt en frälsningsupplevelse eller dylikt.

För övrigt anbefaller jag alla att läsa Dag Sandahls blogg från kyrkomötet.

http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg

Uppdraget utfört, mycket intressant läsning, både ditt inlägg och Dan's blogg
från kyrkomötet.

Det lutherska arvet är dubbeleggat, dels är det sidan som städade bort
mängder med rena cermoniella tokerier, men samtidigt sidan som är kvar, dvs
den fördömmande sidan i form av Augsburgska bekännelsen, samt sedan
Uppsala möte anno 159? nånting. Dessa fundament i den luthernska
bekännelsen strålar inte direkt av nån större öppenhjärligt syn på alla som
inte är lutheraner. Så det är en stor fråga varför, eller hur svenska kyrkan
kan ha ett regelverk som inte överenstämmer med dess handlande.

Åter hamnar jag tillbaks till ruta ett.

Dag's blogg visar på precis samma fenomen, att det finns verksamhet som
kyrkan ägnar sig åt, men som det inte finns något stöd för i kyrkans
fundament.

Dag's blogg är inne på nått spännande, men frågan är om han är kapabel
att dra några konsekvenser av det, hans reflektioner sträcker sig flera år
bakåt, men något aktivt ställningstagande har jag svårt att hitta.

Kyrkomötet kommer med all sannolikhet att fatta beslut som inte stödjs av
alla dess utövare och kyrkomötet kommer inte att aktivt genomdriva sina
beslut, så har det fungerat många år.

Lösningen heter "Samvetsklausuler" eller "Väjningsrätt/plikt" eller liknande,
men summa sumarum, de anställda inom kyrkan kan iallfall göra som de vill
oavsett vad kyrkorådet beslutar, mycket skumt, och helt irrationellt, kyrkan
blir ett blahamjäk utan några konturer.

En fundering är om denna typen av diskussioner förs aktivt inom kyrkan, eller
om svenska kyrkan har satt prestige i att i allt vara otydlig

Egentligen borde jag inte bry mig i vad kyrkan gör, främst för att jag inte ens
är medlem längre, men förmågan att på fullt allvar driva en verksamhet som
inte "går ihop" fasinerar mig mycket.

Nån som vet varför kyrkomötet är delat i två omgångar, och har de öh kommit
fram till nått under första svängen?

Givetvis kan man med rättighet kritisera att en kyrka ska vara så pass demokratisk som SvK är. För att ta ditt exempel kan ju Jesus bli indian ett val, för att senare bli grek och till slut svensk. Sanningen läggs alltså i händerna på vad majoriteten anser sanningen vara, och detta varierar ju i.o.m att idéflödet strömmar till och från, och trosfrågor tolkas i ljuset av individens samtida världsbild.

Dock undrar jag vad det finns för seriösa alternativ till detta. Gud har, som de flesta nog noterat, en oförmåga att komma ner och klargöra hur saker och ting egentligen ska vara eller hur en passage i Bibeln skall tolkas (vilket kanske primärt är ett problem för de mer protestantiskt/fundamentalistiskt övertygade). Vem ska egentligen, i Guds frånvaro (man kan givetvis som enskild kristen hävda att man känner att X eller Y är rätt, men det hindrar inte en annan kristen från att känna att det samma är fel; är man lite mer vågad man man hävda att Gud har sagt att X eller Y är rätt, men igen hindrar det inte någon annan från att säga emot) dömma vad som är rätt och fel? Och då är vi ju tillbaks till demokrati; om fler känner att X är rätt och Y är fel, hur ska man utan Guds hjälp avgöra vad som är fel om inte demokratiskt? Ska man ge tilltro till att Y är rätt bara för att en särskild person i kyrkan säger att det är så, även fast majoriteten är emot det?

Lösningen på ovanstående har väl alltför ofta, kanske främst i protestantiska krestar, varit att man skapar en ny församling/kyrka och ännu en gren på kristendomens alldeles för grentäta träd växer ut. Men någon lösning på huruvida X eller Y är rätt får man ju inte.

Jag tror jag hittat två grundfrågor i detta, dels den rent teologiska, och
sedan den organisatoriska, dessa två frågor blandas oftast ihop, och jag
gissar att den ihopblandningen är svanska kyrkans räddning, dvs att ingen
egentligen längre kan skilja på handling utifrån teologi och organisation, rätta
mig gärna om du känner att jag har fel.

Kan jag ge dig ett uppdrag, detta är nog rätt udda i FB's historia, men kan du
via dina moderator kollegor samverka, och formellt bjuda in någon biskop eller
så till att ta del av diskussionen.

Vi medlemmar på FB kan tugga runt hur mycket vi vill, men till syvende och
sist måste vi titta hästen i mun för att få svar på våra funderingar.

Kirrar du detta?

Xploit: Svaret på din fråga beror ju helt på vilken bibelsyn man har, accepterar man den fundamentalistiska bibelsynen där Guds Ord betyder detsamma att det är Gud som har författat texten och är exakt in i varje detalj så blir det ett större problem än för de som accepterar en existentialistisk bibelsyn eller en liberalteologisk. De flesta i Svenska Kyrkan - om jag förstått det rätt - tror inte på den fundamentalistiska synen, sen är det även så att det som gäller formellt sett i Svenska Kyrkan inte stämmer överrens med det informella.

När du talar om Guds oförmåga att komma ner så utgår du från att det finns en genomklar objektiv innebörd som gäller för alla oavsett kontext i Bibeln som man "bör" kunna finna även om Gud inte inspirerar människan. Det kan mycket väl finnas flera tolkningar som stämmer och inte behöver utesluta varandra. Menar du mer konkreta saker som om kvinnor bör få vara präster så är det med en fråga om vad man har för syn på Bibeln, katoliker betonar traditionen och då är det ingen tvivel om att kvinnor ej bör vara präster. Betonar du snarare individens förhållande med Gud och det enskilda subjektets förståelse av Bibeln så kanske en del kristna skulle säga att det finns en giltig kärna i den intersubjektivitet som existerar i Kyrkan (den zeitgeist som råder då). Accepterar man den senare ståndpunkten så är det inte konstigt att man accepterar demokrati i Kyrkan, problemet är att många av de som bestämmer och röstar i Svenska Kyrkan inte tror på kristendomens grunder (se undersökningen på varldenidag.se om de valdas åsikter om Jesus). Det är ett mycket stort problem som utgör ett hinder för att Kyrkan skall blomstra.

Så länge kärnan i kristendomen bevaras (med det avser jag det som står i trosbekännelserna) är frågan om dessa meningsskiljaktigheter behöver betyda att kristendomen har "djupa problem".

Sen är ju en vidare fråga huruvida Rutgers förslag om att ordna en präst till tråden skulle lösa någonting, beror helt och hållet på vilken präst som börjar diskutera (konservativ, liberal, eller om det är en av queer/feminist/"indian" typerna)

Att antalet fundamentalister är förhållandevis lågt i Sverige (åtminstone i jämförelse med USA, både i antal och i propotion!) köper jag. Och att det finns olika syn på Bibeln är jag medveten och var också del av problematiseringen; vilken "syn" är den rätta? Detta tar du ju upp nedanför, varför det inte finns alltför mycket mer att säga om detta här.
Frågan huruvida det endast finns en sanning om samtliga delmoment i den kristna tron eller inte är ju också i sådanafall något som inte klargörs och nog skulle det vara trevligt om Gud kom ner och förklarade hur det låg till. Du håller säkerligen med mig i att en sådan tolkning är tämligen modern (och kanske utvecklad i samband med ökade och förbättrade kontakter med öst där en sådan syn på religion, dvs. att det kan finnas flera vägar till sanningen, är vanligare än bland de abrahamitiska religionerna). I det mer konkreta exemplet du tar upp om huruvida kvinnor bör vara präster svarar du med att det har med syn på Bibeln igen att göra, vilket är del av det jag tar upp; hur man vet vilken syn på Bibeln som är den rätta, såvida du inte igen önskar hävda att båda två kan vara korrekta på samma gång. Den senare ståndpunkten du tar upp blir ju också knepig om jag t ex känner väldigt starkt att Gud säger till mig att kvinnor bör vara präster och att treenigheten är falsk, medan min kamrat i kyrkan anser det motsatta. Detta val är hans åsikt i majoritet och då blir det "sanning", men i nästa val blir det min åsikt som vinner och då är det "sanning".

Du tar alltså upp flertaler gånger att "svaret" beror på vilken tolkning man har på Bibeln. Jag åsyftar just problemet med att det finns olika syner på Bibeln, och hur man vet vilken som är rätt, och att någon metodik inte verkar finnas på hur man kommer fram till den rätta eftersom Gud inte verkar vara alltför förtjust i att upplysa oss om vilken som är den rätte.
Men vem har rätt att avgöra vad som är kärnan i kristendomen? Med detta exkluderar du ändå rätt stora grupper (som du kanske menar är små i jämförelse med antalet kristna dock) så som Jehovas Vittnen och Mormonerna, som ser sig själva som kristna, men inte erkänner t ex treenigheten eller att Maria var jungfru. Det senare främst känns som en tämligen obetydlig detalj ändå för att skilja på en kristen och på en icke-kristen.