Överkänslig flickvän. Härda ut / Göra slut?

Mors. Women women women.

Har en flickvän (18 år) som jag älskar, själv är jag 20. Våran historia är som sådan att vi var KK i 2 år innan vi för tre månader sedan blev tillsammans på riktigt. Det var jag som aldrig ville ta det till en seriös nivå förrän nu då jag den sista tiden utvecklat starka känslor för henne.

Hon kan dock inte undvika att mest hela tiden tveka på att jag verkligen älskar henne; hon vill vara tillsammans varje dag i veckan, varje minut på sin lediga tid efter skolan, dvs. verkligen hålla tag i mig för glatta livet, antagligen då hon är så otroligt glad över att äntligen ha "fångat" mig efter två års jakt.

Jag orkar inte med att hon tvivlar på mig, jag är inte heller den personen som klarar av att ses varje minut på dygnet, jag blir kvävd.

Jag tycker att hon kräver väldigt mycket utav mig, mer än tidigare tjejer har gjort, hon medger även själv att hon är överkänslig samt har väldigt dåligt självförtroende (stämmer, stämmer).

Hon blir ledsen ifall jag inte skickar sms / ringer då vi inte är tillsammans, t.ex. då hon är i skolan eller då jag är och träffar kompisar (max 1 gång i veckan).

Jag har på sista tiden försökt sätta ned foten lite och säga att "ikväll behöver jag tid för mig själv, vi får ses imorgon". Hon börjar då grina och det slutar med att vi ses iaf eftersom jag inte vill se henne så pass ledsen. Den här situationen upprepar sig gång på gång på gång på gång.

På 14 veckor har vi haft ~10 tillfällen då hon blivit oerhört ledsen p.g.a. att hon tror att jag inte känner lika mycket för henne som hon känner för mig samt i snitt 2 stycken mindre stora gräl i veckan där hon blivit ledsen och sur över att jag t.ex. inte hört av mig i tid.

Jag förstår att hon tvivlar på mig då jag under två år har sagt att jag inte har starkare känslor för henne. Jag försöker dock förklara att jag inget hellre önskar än att vi kunde radera all vår historia och bara se på det vi har idag - hon kan inte släppa det vi har bakom oss.

Vad säger ni folks, är det värt det?

Ska jag tillägga något?

Det finns så extremt mycket att tillägga men jag måste kasta ut den här första texten så får jag editera senare.

Nu känns det som om jag upprepar mig, vilket jag också gör, då jag skrivit samma sak otaliga gånger idag.

Kommunikation är A och O i ett förhållande. Har man en bristande kommunikation kommer förhållandet sakta men säkert krackelera utifrån och in och falla i smulor på golvet. Personligen gillar jag hela och rena kakor (förhållanden) så jag försöker se till att kommunikationen är rak och ärlig - och hoppas och vill tro att min partner har samma åsikt i den frågan.

Jag tycker du kan skriva ner dina känslor, att du faktiskt efter många om och men insett att du faktiskt bryr dig om henne, men att du också känner att ni behöver längta efter varandra. Distans i ett förhållande anser jag är otroligt nyttigt! Man ska kunna vara ifrån varandra utan att man ska tro att det är domedagen.

Visst, man får hålla det på en rimlig nivå och inte ses en gång var fjärde kvartal, men "doseringen" får ni bestämma själva.

Säg att du uppskattar henne enormt (om du nu gör det) och att du absolut inte menar något illa när du vill vara ifrån henne - det är just för att du tycker om henne du måste vara ifrån henne - för du kvävs annars.

Lycka till.

Så där kan man ju inte leva, verkar oerhört påfrestande.

Det verkar som att ni båda mår dåligt av eran relation, vilket knappast är ett recept för att få det att fungera.

Jag vet inte om jag riktigt hade orkat med en sån flickvän. Men det beror på hur du ser på erat förhållande och vad du är ute efter. Kan du se dig en framtid med henne? Om ja, stanna kvar och försök härda ut till den mån det går. Fast tar det i för mycket så måste du säga stopp.

Fast jag vet inte riktigt hur du kan prata med henne utan att få henne att börja gråta. Men försök ytterligare en gång att förklara att du "inget hellre önskar än att ni kunde radera all er historia och bara se på det ni har idag"? Säg även att för att ni ska få det att funka behövs egentid emelleråt. Säg att ni istället kväver varandra om ni hela tiden varje dag måste prompt ses, och att du verkligen inte vill det.

Hm. Men ja... jag vet inte om det går bättre att säga det då jag inte känner henne, eller är tillsammans med henne. Men något måste ju få henne att förstå, tycker man.

Härligt med så mycket respons, många kloka ord, tackar för det. Det mesta är ungefär på samma linjer som jag tänkt självt på i månt och mycket.

Jag sitter nu och frågar mig:


Ska det vara såhär svårt?


Jag känner på något plan att jag vill vara en del av någons liv snarare än att vara Hela någons liv. Ska det vara så svårt att för två personer med var sitt eget fungerande liv att mötas någonstans på mitten istället för att behöva mosa ihop dessa två liv till ett...

Uppdaterar lite, fick precis ett svar på mitt sms:

Hon skickade (sms 1 efter att vi skildes åt): Så d e slut?

Jag skickade: "Du tvivlar fortfarande på mig och ingenting jag gör är riktigt bra nog för dig. Jag vill räcka till, inte bli tvivlad på.

Svar: "Du räcker till när du e med mig men ändå valde du att gå, jag tar det som att jag inte är värd att kämpa för" (Ja, idag var första gången som jag inte satt och försökte förklara för henne hur mycket jag tycker om henne, den sista droppen på bägaren rann över idag så att säga.)

Säg att hon har ett för stort bekräftelsebehov, för det verkar hon ha.

Du låter som en klok ung man, utifrån det lilla jag läst, och jag vet precis hur det är att vara kvävd i ett förhållande där man inte kan kommunicera.

Med vissa människor är det tyvärr så, lite som att prata med en vägg, man förklarar och säger det så otroligt enkelt men ändå känns det som om personen inte förstår vad man menar - egentligen. Dom har sin bild av hur det är och ändrar den inte, lite paradoxalt tänkande.

"Om han inte vill vara med mig hela tiden så tycker han inte om mig, tycker han inte om mig så ljuger han".

Mao. för att du vill vara ifrån henne - för hennes och din skull - så resulterar det i hennes perception i att du ljuger. Därför tar hon till ultimatum som "Är det slut, eller, vavavavva?".

Rätt omoget och barnsligt, anser jag, eller så är det väl mest bara för att folk är idioter generellt.

Edit: Tack för det fullständigt retoriskt korrekta uttrycket "Jag vill vara en del av någons liv, inte hela någons liv".

Kommer jag att tillämpa flitigt.

Först och främst vill jag bara säga att du gjorde rätt i att bara gå utan att sitta och förklara för henne.

Men det kanske är så att ni inte fungerar tillsammans just för att ni tänker olika när det gäller förhållanden. Och kan man inte mötas i mitten så kommer det aldrig att funka. Du vill ju och kan möta henne på mitten, men hon vill inte riktigt göra det själv. Alltså är det hon som inte vill kämpa för dig, om jag bara får lägga till.

Och sen det där med att du inte tycker att hon är värd att kämpa för, enligt henne alltså, det är ju bara dumt jävla skitsnack. Skulle jag varje gång klaga på min pojkvän att han vill göra slut så fort han vill sova på sin sida av sängen? Ungefär samma sak, inte riktigt men nästan.

Näe. Kan ni inte mötas på mitten som sagt och kunna komma överrens så kanske det är bättre om ni går skilda vägar. För du vill väl inte sitta hemma varje dag, varje kväll, i flera år just för att hon gråter så fort du går i från henne en meter? För jag får en känsla av att du aldrig mer skulle kunna gå utanför dörren utan att hon börjar böla på. Aldrig kunna umgås med dina vänner etc.

Huvudet på spiken, verkligen en nail in the coffin på hur vår relation ser ut. Wow. Kudos till er båda.

Hon har sin perception av livet, verkligheten och hur saker och ting ser ut och ifall de fungerar som de ska.

Jag får en känsla av att hon inte "växt" klart ännu, frågan är om hon någonsin kommer att göra det.

Ni bekräftar de tankarna jag själv varit för rädd för att tänka; att vi helt enkelt inte fungerar ihop; att vi har skilda vyer om hur ett förhållande kan och bör se ut; att våra två liv helt enkelt inte är en mix and match som det ser ut idag; att hon är omogen och barnslig - och om jag får tillägga ganska självisk då hon tycker sig ha rätt till att umgås med mig bara för att inte bli ledsen, bristande respekt känns det som också.

Fan, ursäkta ordvalet.. Fan vad tråkigt, älskar henne verkligen. Vilket tråkig slutsats att vi inte passar ihop. Även om jag förstår att det är den ända logiska och rimliga slutsatsen.

Tack till er båda.

Bläh, börjar redan nu innan det är slut känna mig tom. Men jag tror att det är mer av hennes sorg jag känner än min egen.

Jag vet ärligt talat inte om hon kommer klara av att det tar slut.

Kan du se en framtid med henne? Kan du vänta på henne tills hon börjar slappna av lite mer?

Jag gjorde precis detta med en kvinna jag just nu dejtar.

Jag kände att vi hade något, men sa upp kontakten för att jag visste att det inte skulle fungera just då, delvis pga att hon inte var "färdigväxt".

Nu dejtar vi och jag hoppas och tror att hon gillar mig.

Nog om mig; Du, patience, verkar vara en tänkande och förstående individ. Då förstår du att vissa personer kanske inte fungerar ihop av praktiska skäl, för min del anser jag ofta att det är pga att det brister i kommunikationen.

Men det behöver inte betyda att man kan uppskatta och en person och dess andra sidor. Du får helt enkelt göra en övervägning; Anser du att hennes positiva sidor väger upp för hennes brister och skavanker samt den uppenbart bristande kommunikationen?

Är svaret ja så är ju valet självklart. Är det nej så är svaret rätt självklart också.

Sedan tycker jag du kan ställa dig frågan vad du har för ett utbyte, vad ger ni och tar?

Är det tryggheten att ha någon du känner så väl vid din sida? Den sexuella biten? Hela mysfaktorn som en flickvän innebär?

Det jag menar är; om de positiva sidorna inte väger upp hennes brister, vad är det du ser; och kan du finna det hos "vem som helst"?

Mvh

Kan jag se en framtid med henne?

En förbryllad min sitter klistrad på mitt ansikte när den tanken florerar i mig, jag vet faktiskt inte. Jag är förbryllad å till den största grad.

Nej ifall det fortsätter så som det är nu.
Ja ifall hon lyckas med att drastiskt acceptera mig och mina behov.

Just nu Nej..

Kan jag vänta på henne?

Isåfall ifall det progressivt blir bättre och bättre.


jag vet inte.. jag menar om hon inte ens litar på det mest grundläggande i ett förhållande, att vi älskar varandra. Hur ska vi kunna erövra alla andra problem som vardagen erbjuder?