Har du "kommit ut" som SD-sympatisör än? (sammanfogade trådar)/mod

Tänkte vi skulle diskutera det troligtvis mest tabulagda i Sverige idag, nämligen att vara SD-sympatisör. Förutom att känna hot från galningar som AFA och tokvänstern(vilka misshandlade SDs partisekreterare samt han flickvän grovt och som sedermera blev fällda och fick fängelse), så har man ju även sin omgivning att ta hänsyn till.

Medias smutskastning, där bland annat reportrar från SR har instruktioner att alltid benämna SD som främlingsfientliga, där medier censurerar eller helt enkelt skiter i att ta in deras annonser(AB, SvD), där nästintill all invandringsdebatt målar ut invandrarna som offer(förstärker offermentaliteten vilket innebär att när man börjar diskutera kravpolitik så sparkar man på den som ligger ned), när ens familj och vänner vägrar lyssna på sakliga argument utan helt enkelt vänder kinden till.

I detta klimat är det att officiellt komma ut som SD-väljare förenat med förlust av vänner och bekanta, ett officiellt fördömande från omgivningen, hot och trakasserier, i värsta fall misshandel och kanske ännu värre.

Har ni vågat deklarera er ståndpunkt inför er omgivning? Hur togs detta emot?
Lever ni fortfarande i s.k. lönndom?

Jag har ju hintat till familjen men gjort det lite med en ironisk ton. De har fått ganska klart för sig att jag inte uppskattar svensk invandringspolitik och på de problem vi har med vissa delar av denna grupp(speciellt MENA). Däremot har jag inte klart gått ut och sagt att jag röstar på SD. Min inställning är något som legat och grott en längre tid. Jag har i det förflutna röstat både på vänstern, miljöpartiet, samt kristdemokraterna(ej av teologiska skäl).

Mina sympatier med SD kom efter en längre tids vistelse utomlands då jag insåg att vi i Sverige har matat våra invandrare med silversked i 30 år samt tagit in folk från delar av världen som de flesta människor ogillar eller skyr som pesten.

Diskutera.

Nationalister har varit föraktade de senaste 60 åren och jag ser inte att detta skulle förändras. Ni har ju inte precis gjort mycket för att framställa er i bättre dager, utvecklingen i östeuropa efter 1989 bevisar väl snarare hur primitivt och våldsdyrkande nationalismen är.

Var är det tabubelagt någonstans? Tycker man kan hitta en grupp skräniga sverigedemokrater i stort sett varenda fikarum runtom i Sverige numera?

Det är därför man som SDare kan få kicken ur facket, sparken från jobbet, inte kunna hålla möter eller riskerar att få sin flickvän av ett 15-tal vänstermänniskor?

Wow, rätt trångt på korset numera!

Att små-nassar och rasister ibland möter verkligheten är inte något konstigt. Ungefär som på samma sätt som när kommunister eller HBT-aktivister kommer ikläm. Beklagligt men inte direkt något som gör att man kan stigmatisera sig själv.

Betydligt värre för dem som blir attackerade på grund av sin hudfärg, för vid slutet av dagen är det inte något du valt. Väljer du att vara främlingsfientlig och rasistisk så är det ett aktivt val.

Fast rasist blir man ju eftersom folk missynnas p.g.a. sin "hudfärg".

Mvh

Finns säkert idioter som sparkar ned folk för att de ser utländska ut, men jag vill hävda att detta i stort var ett problem under 90-talet. Sker det idag så är det enstaka fall.
Att man inte ser invandrare som misshandlar och rånar och våldtar svenskar(personrån riktar sig nästintill uteslutande mot svenskar utförda av utlänningar, även våldtäkter då 9 av 10 fall där invandrare ligger bakom så är svenska tjejer offer) som etniskt motiverade tycker jag är intressant. Den siffran är betydligt högre än det motsatta förhållandet.

Vad tycker du om detta? Eller du kanske inte tror att det finns invandrare som hatar svenskar och Sverige? Det är kanske otänkbart i din värld?

Ja att du skiver "smånazzar" om öppna demokrater visar ju helt att jag har rätt i saken om att du representerar hat, våld och antidemokrati - tack för det.

Men att ställa det mot 40 års massinvandring utan folkligt stöd - där tappar du nog alla läsare.

Nej, absolut inte. Hojta till när de bildat ett parti som är på väg in i riksdagen och deras medlemmar gnäller om orättvis behandling på samma sätt som SD gör i dagsläget så kommer jag att reagera på precis samma nedlåtande sätt då.


All offentlig makt utgår från folket. Vi har inte haft någon ickeparlamentarisk regering i Sverige de senaste 40 åren.

I vissa frågor stödjer jag SD, men jag skulle aldrig våga gå ut med det öppet. Hela min bekantskapskrets med människor jag respekterar (och vars respekt jag jobbat hårt och länge för att förtjäna) är helt och hållet emot alla SDs värderingar och åsikter. Kalla mig feg, men ett sådant erkännande från min sida skulle innebära social utfrysning. Det är kanske inte det första jag drömmer om när jag vaknar på morgonen... "Idag känner jag för att bli socialt utfryst". Någon som sitter i samma situation?
Invandringsfrågan är i dagens Sverige ett rejält tabubelagt område, vilket jag faktiskt tycker är synd.

Facket är ju ofta sossarnas politiska gren, så det är ju inte så konstigt att de utesluter meningsmotståndare. SD får väl starta ett eget fack om det är ett sådant problem.

Det är lite beroende av geografiska faktorer, då jag står med en fot i Sthlm och en ute i landet. Utanför Sthlm tituleras jag nollåtta och i Sthlm är jag lantis.

I sociala sammanhang och jobbsammanhang i Sthlm är det mer eller mindre uteslutet. Där ligger alla former av diskussion kring invandring, integration och SD så långt utanför det inslagna spåret och jargongen att det icke låter sig göras. Det gäller inte bara invandringsfrågan utan allt som den politiska korrektheten kan tänkas slå i sina klor. Att ventilera skepsis kring klimathysteri och glödlampsförbud är lika socialt faux-pas som att komma ut som SD-sympatisör.

Man behöver dock inte resa särskilt långt utanför tullarna innan debattklimatet tinar upp, det räcker med Södertälje där jag kände ett par i finansbranschen som sedermera flytt stan med motiveringen "var man inte rasist innan så blir man det när man kommer till Södertälje". Kommer man ännu längre från Sthlm överrumplas man närmast av hur öppet och ogenerat ämnet diskuteras, oberoende av om det är pöbel eller societet. Man kan stå och prata med en arkitekt i svart polo och designerglasögon som efter att ha fått två glas vin innanför västen plötsligt börjar ondgöra sig över "dom där jävla Ali Baba". Det är fascinerande hur attityden har svängt bara på några år. Det dröjer dock länge innan den tränger igenom den osynliga muren runt Sthlms innerstad.