Får man skratta åt handikappade?

Jag vet inte om jag tyckte att klippet var så roligt....ungefär lika kul som när en tjock unge ramlar och slår sig i AFV.

Men, jag har dock en egen historia att bidra med.
Jag arbetade ett tag mellan utbildningarna på ett hem för utvecklingsstörda missbrukare i Skåne.
Dom hade mycket skit för sig, man kunde få mycket material till helgernas fester att garva åt, ett av minnena har dock etsat sig fast, men för att man ska förstå detta fullt ut måste jag beskriva personerna som är med i historien.
Först har vi Herbert, en 58 årig gravt handikappad man med stora svårigheter att röra sig så han hade något problem med samtliga leder i kroppen, han var hyfsat klar i skallen, men hade blöja och kunde inte gå utan rullator, och knappt då. Herbert har spenderat större delar av sitt vuxna liv på hem och blivit omhändertagen.

Sedan har vi Nikita, en smal, albansk tjej som är rätt så nyanländ på det här hemmet. Nikita hade någon märklig personlighets-skada som gjorde att hon vid långa tillfällen var helt apatisk, och resten av tiden var hon inte tillberäknelig att ta hand om sig själv efter som hon var som 5-6 år gammal i skallen, hon var nog rätt så söt, men på ett mupp-aktigt sätt liksom.

Nikita hade av någon anledning en förkärlek att gå och lägga sig i de andra gollarnas sängar när de inte var i sina rum, vilket vi många gånger hade fått erfara då ett eller annat cp hittat henne i sin säng och blivit förbannad och skrikit och kastat grejor etc. Sedan kunde hon helt ogenerat gå runt utan kläder, så man var tvungen att ständigt se till henne så hon inte svävade iväg och hittade på skit någonstans

Nåja, dagen då detta utspelar sig är det Lördag, och då är det fest i CP-land, för då får dom nästan så mycket godis och frukt dom vill, och så är det tecknat på tv, så alla var glada som fan och satt och hurrade och dreglade med blöta chips i handen i tv-soffan, och jag stod i köket och diskade undan när Herbert kommer smygandes och gurglar med ett leende på läpparna.

-Hej Herbert din gamle pederast! hälsar jag honom, vad kan jag göra för dig?
Herbert kan inte riktigt prata med tanke på hans sjukdom, så han pekar och försöker uttala saker och ting, i det här fallet pekade han på popcorn-skålen och fruktskålen.
-Vill du ha godis? frågar jag undrande då detta inte hör till vanligheterna att han vill ha sådant, då han inte kan käka det själv.
Han nickar ivrigt, och jag tänker att om han vill sitta och suga på popcorn och en gamma banan, så får han väl det, jag skulle snart gå hem och slapp ju städa upp detta, så jag gav honom en näve popcorn och en banan och han rullade i långsamt mak ut igen.

När jag plockat undan i köket och ska ut och kika till mupparna så ser jag att Herbert inte är på plats, märkligt tycker jag, men han har väl gått in och lagt sig i sin säng och ligger där och pillrar med sina popcorn.
Men när jag kikar in där så ser jag ingen Herbert?
Var i helvete har nu den gamle gollen tagit vägen, dörrarna är ju låsta ut, så han kan inte komma utomhus, jag kikar igenom alla rum på bottenvåningen, men utan resultat, när jag går förbi trappan så ser jag en strumpa ligga där.
Konstigt, det är ju en likadan som Herberts tänker jag i mitt stilla sinne.
Jag går vidare upp i trappan, och ser där Herberts tröja, Vad faen, har han tagit sig upp här, han kan ju inte ens gå ur sängen själv, uppe i korridoren på andra våningen, så är det bara att följa Herberts klädspår, rakt in i Nikitas rum.

Och jag säger bara det, synen jag får se när jag kommer in där är för evigt fastnaglad i skallen på mig, och i skrivande stund sitter jag och fnittrar åt den, trots att det är mer än 10 år sedan.
Där står Herbert, med blöjan vid knäna, en banan i ena handen, och 5-6 soggiga popcorn i andra handen, bredvid Nikitas säng, med världens råstånd och med en blick fäst på henne som inte går att ta miste på.
Nikita ligger bara helt lugnt i sin säng, med täcket på och tittar förvånat på honom.

När Herbert ser mig i dörren, och jag möter hans blick, så ser jag att det är något som omedelbart går sönder inom honom, en livslång längtan och ett begär av monumentala proportioner går på mindre än en sekund i spillror.
Han är slagen på mållinjen, han vet om det, och hans ögon tåras.

Jag brottas med ett samvete som inte är av denna jord, vad i helvete ska jag göra, krossa Herbert, eller rädda flickan, som förmodligen inte fattat vad han skulle ta sig för.
Ha har ju säkert inte fått sätta på någon i hela sitt liv, detta kanske är hans enda chans.
Fan!

Jag vänder helt sonika på klacken och går ner för trappan igen, jag kunde inte stoppa honom, jag ville inte förstöra detta, jag ville inte ta detta ögonblick ifrån Herbert, så jag sa till min kollega som var på nedanvåningen, att detta fick hon styra upp.
Och det gjorde hon, hon sprang upp och stoppade Herbert precis när han som en kägla med sin styva, smala och förvånansvärt mobila kropp fallit rakt på Nikita, med banan och popcorn som muta. Hon fick slita bort honom, och han skrek med ett läte som var ganska likt ET:s när Drew Barrymore hittar honom i garderoben, och jag fick ont i hjärtat när jag hörde det.

Så, stackars Herbert fick inte ligga den här gången heller, och nu, 10 år efter så tror jag inte att han är i livet längre, men jag undrar om jag handlat annorlunda idag, om jag ställts inför samma dilemma.

Nu i efterhand är det en rätt så rolig, men samtidigt sorglig historia.
Vad säger ni kära FB:are, vad hade ni gjort?

Räknas downies som handikapp? Jag gick på ett tivoli för ett tag sedan och såg en downie åka den farligaste attraktionen. Det var nån slags rund sak som snurrade fram och tillbaka 30m upp i luften. Varje gång den svishade förbi kön på c:a 200 pers vinkade downisen till sina bekanta nere på marken och han var i helt enorm maximal extas. Såg jävligt kul ut och det ledde till att hela kön garvbölade typ hehe

Hahahaha bland den roligaste film jag sett på länge!

Jag trodde länge det var en myt, en vandringssägen men tidigare idag på spårvagnen så såg jag den, den första negermongoliden jag skådat, fyfan vad den såg rolig ut, nu snackar jag om en äkta downis och inte nån med en random störning, innan tvivlade jag på dess existens men nu vet jag.
Någon annan som stött på en?

Mår skitdåligt över det här just nu... Tycker ni jag och min kompis gjorde fel? Eller har min kompis fel?

Jag och en kompis var på väg till klassrummet när vi träffar på en utvecklingsstörd/handikappad person med lugn samt skitrolig röst. Han börjar fråga oss lite om hans projekt om evolution eller liknande. Han börjar prata med min kompis lite enskilt så jag vände huvudet om och tittade bort i korridoren och flinade medans jag tittade efter mina andra klasskompisar. Tittade mig omkring några andra gånger också. Sedan ville han att vi skulle jämföra våra händers storlekar och vi var tvungna att hålla våra händer på varandras och vi båda började flina lite. Det var inte så roligt att man började gapskratta men en leende mun fick man i alla fall.

Efter det så sa min kompis att jag kommer brinna i helvetet för det jag gjorde, att jag tittade runt mig bara för att hålla in mitt skratt. Inte riktigt rätt då jag aldrig skulle skratta så att det hördes åt en utvecklingsstörd, varken bakom ryggen eller om jag skulle tittat på honom. Men flina kunde jag inte låta bli att göra, men då vände jag ju mig om.
Sa att han också skulle brinna i helvetet för att han också skrattade/flinade när vi höll händer och han sa bara "jo.. hur kunde man inte låta bli att le/skratta åt hans röst?". Han trodde heller inte på mig när jag sa att jag inte tittade bort för att inte börja skratta, utan att det var mer för att jag var glad.

Hur som helst så blev jag riktigt fundersam över det jag gjorde, gjorde jag fel eller inte? Killen vi snackade med blev ju inte sårad över att vi skratta/flinade lite. Vi bad han att ha en bra dag och vi önskade honom lycka till på projektet. Överdriver min kompis?

Generellt sett bör man inte göra sig lustig över handikappade.

Vore det inte för dessa så skulle man aldrig hitta en ledig parkeringsplats.