Predestinerad till att bli religiös

Det finns flera skäl att ta detta med en nypa salt. För det första brukar lågt religiösa länder anse sig som mer lyckliga, vilket strider mot ovanstående. Sverige ligger t.ex. väldigt högt upp på skalan av "lycka". Det andra är hur lycka mäts. Att man blir lyckligare över att vara frälst är också en del av den kristna tron. Frågan "är du lycklig?" är alltså lite som "är du frälst?" till en kristen. Samtidigt är religion = socialt umgänge enligt de flesta. Och socialt umgänge gör folk lyckligare.

Biologiska faktorer spelar nog säkert in på hur vi blir som människor och vilka vägar vi tar i livet. Men jag är väldigt skeptisk till såna här teorier av två anledningar:

1. Jag anser att mänskligt beteende och psykologi är bland det mest komplicerade som finns. Det är sjukt svårt att antingen förutstå hur en människa ska bete sig eller avgöra vad en människas beteende beror på.

2. De flesta som sysslar med såna här frågor är folk som är ogillar religion (som Daniel Dennet) eller folk som verkar hata religion (som Dawkins eller Harris). Genomför de sina undersökningar väl och använder sig av vetenskapliga metoder så är inte deras arbete sämre än någon annans, men enligt deras tolkningar av resultaten och sätt att resonera kring det här verkar det som om de saknar förmågan att se saker från andras perspektiv och tror att det måste vara något fel på alla som inte resonerar som dom. Kombinera detta med med en världsbild baserad på genetisk determinism och övertro på reduktionismens validitet så leder det enligt mig till rätt så löjlig forskning.

Jag har inga problem att föreställa mig varför vissa tror på någon form av Gud, eller varför vissa är ateister. Det kan bero på väldigt många olika anledningar.

Forskningen kan ju leda till att man får fram en hel del intressant information. Men än så länge är jag skeptisk. Baserat på det som jag har sett.

Medhålles att biologiska faktorer är irrelevanta, men Dunning-Kruger effekten är värd att hålla i åtanke om man vill diskutera huruvida ett perspektiv är bättre än något annat.

Det låter så här:
Du utgår från sin ackumulerade kunskap för att bygga ditt perspektiv.
Du bedömer ditt perspektiv och din kunskap med din ackumulerade kunskap.

Person 1 lever ett liv i övertygelse att en bok denne inte läst förklarar livet, universum och allting. Inga mer studier är nödvändiga.
Person 2 lever ett liv i tveksamhet över att denne ännu lärt sig en bråkdel av vad livet erbjuder, trots ett livslångt liv i studier.

Person 1 lever i Dunning-Kruger effekten. Dennes begränsade kunskap gör det lätt att ge enkla svar på stora frågor och skapar en känsla av superioritet.

Person 2 har en större mängd ackumulerad kunskap, som gör att denne ser problematik med så gott som samtliga "enkla svar". Det skapar en känsla av tvivel.

Trots det är Person 2's perspektiv mer relevant än Person 1, trots att Person 2 har mindre övertygelse. Person 1 är övertygad pågrund av att Person 1 är inkompetent, inte för att han är kunnig.