2009-09-15, 01:15
#1
Kön: Man
Ålder: Runt 20
Tidigare erfarenheter: Cannabis och MDMA
Det här utspelade sig för ungefär ett år sedan, så jag kommer dessvärre inte ihåg några tider. Under trippen var jag tillsammans med min flickvän, och för enkelhetens skull kallar vi henne A.
Jag och A hade länge pratat om att testa svamp tillsammans med våra tre stonervänner, och till slut var det dags. Vi hade beställt Cubbar från Mr. Elefant, och efter ett par dagar trillade dom ner i brevlådan.
Vi ringde våra polare och sa att det var dags, men dom ville inte köra med en gång, utan förbereda sig någon dag. Så vi delade upp påsarnas innehåll och la undan dom. Efter det kokade vi te på vår del, rekommenderad nybörjardos enligt jordens största landdjur.
Jag satte mig under kokningen vid Flashback för en sista genomgång, och upptäckte då att man helst ska fasta ett par timmar innan intag för att undvika illamående.
-Helvete, sa jag, vi som käkade frukost precis innan dom kom!
-Äh, det går väl bra ändå? sa A, och jag hoppades att hon hade rätt.
Vi satte oss i soffan och drack upp teét. Hm, inte så farligt ändå, tänkte jag angående smaken, det här smakade ju mest jord. Direkt när drycken var slut tänkte jag på hur skönt jag tycker det är med weed, eftersom man slipper den där nervösa väntan på ruset.
-Känner du nått?
-Ne, eller kanske, gör du?
Så där satt vi i kanske 20 minuter och försökte känna något.
Efter förmodligen 25-30 minuter började jag känna mig varm på ryggen, riktigt varm.
-Oj jävlar, jag tror jag har ett vattenfall på ryggen. Eller alltså, jag vet ju att det inte är så, men det skulle kunna vara.
-Vill du lägga dig ner? frågade A.
Det lät som en bra idé, så vi gick till sängen och la oss.
I sängen började jag må sämre och sämre. Svettig, illamående, yr.. Allt jag kunde tänka på var klumpen i halsen och hur korkat det var att förgifta sig själv med svamp.
Vid den här tidpunkten hade vi våran säng under en loftsäng med några sorts bambupersienner fastsatta som ett sorts tak, och A låg och stirrade upp bland skuggorna mellan bambustängerna och pratade om någon sorts figurer hon såg, men ändå aldrig kunde kolla på.
-Där! Där var en till! Nej, fan, nu smet han.. Men där! Ser du?! Helvete, han kom också undan...
Jag tyckte mest att hon var löjlig och jobbig, och jag ville helst bara vara ifred och bli av med illamåendet.
A, som har testat fler droger än mig, rådde mig att göra precis som jag ville för att må bra, och försöka att bara "flyta med", men det kändes inte så jävla lätt vid den tidpunkten. Fast jag började bli ganska borta, och när jag låg där och blundade utspelade sig en liten saga för mitt inre.
I mitt huvud såg jag en stor zeppelinare under konstruktion, men det mest märkliga var att den byggdes av små dansmös. All bakgrund var mörkt grå, och mössens, farkostens och hangarens konturer var som ett tjockt, pulserande streck i regnbågens alla färger, ungefär som effekten "Glowing edges" i Photoshop.
-Åh herregud, tänkte jag. Hur har dom lyckats bygga den där? Och hur fan ska dom kunna flyga den sen?
Jag öppnade ögonen och insåg att det inte fanns på riktigt, men nu när jag efter ungefär en timme började uppleva annat än illamående ville jag bara ha mer!
(En liten parantes här. Vårt lakan i sängen bestod av massa små mörka prickar på en ljus bakgrund, och nu såg det ut som prickarna myllrade runt över hela täcket, och det var omöjligt att fokusera på en av dom, för dom var så otroligt snabba).
Jag sa till A att jag flöt med nu, och tänkte gå och spy för att slippa må illa, hon tyckte det lät som en bra idé.
Jag vinglade in i badrummet och satte mig på huk framför toalettstolen.
Jag brukar vanligtvis bli riktigt äcklad i den positionen, men inte den här gången.
Nere i vattnet fanns en liten damm, med vattenväxter som svajade, grodyngel som simmade och vackra rödvita fiskar som flöt runt.
Jag betraktade det lilla ekosystemet medans jag kaskadspydde, men spyan förstörde inte det visuella, jag märkte den inte ens.
När jag kom tillbaka in i rummet mådde jag mycket bättre. A satt på knä framför tv´n med vidöppen mun. På tv´n rullade Barnkanalen, och Charlotte Perelli intervjuades.
Vi hade dom senaste dagarna sett henne ganska mycket på tv, och hade skämtsamt pratat om hur hon förföljde oss, men nu blev det nästan lite läskigt.
Jag valde att försöka undvika tanken på att hon visste vad vi höll på med, och såg mig istället omkring i rummet.
Vi hade en lila ljusslinga tänd, och en klarblå lampa i växlande tempo, och tillsammans spred dom en underbar ljusteater kring hela rummet.
Jag tittade på det färgade ljuset som dansade över väggarna och tänkte att det var helt fantastiskt.
Jag gick ut i köket för att utforska vårt hem, fast nu med helt nya ögon. Vårat kök var vanligtvis ganska äckligt, smutsig disk över alla bänkar och grågrön korkmatta, men det noterade jag inte ens nu. Jag gick och ställde mig i hörnet mellan kylskåpet och fönstret och tänkte
-Jävlar, varför står jag aldrig här för? Det här var ju lätt den bästa platsen i lägenheten!
Jag bara stod där ett tag och kände hur häftigt det var att stå där. Plötsligt kom A in och frågade vad jag gjorde.
-Kom! Prova att stå här lite!
Jag flyttade mig så hon kunde få plats.
-Jaha?
-Ja, eller hur?!
-Vadå?
Jag blev nästan lite irriterad över att hon inte fattade hur bra det var att stå där, så jag ställde mig framför henne för att ställa henne i rätt position, uppenbarligen stod hon ju fel om hon inte kände det.
Jag stannade till. Vad fan var det där?
Jag tittade ut på parkeringen genom dom vinklade persiennerna. Hela världen var helt ihoppressad. Jag höjde mig upp med benen och märkte att världen blev utdragen istället. Jag stod och guppade upp och ner och tyckte det var riktigt häftigt, och hoppades att det skulle komma en människa jag kunde pressa ihop och dra ut, men ingen kom.
A tyckte vi skulle gå ut på balkongen och ta en cigg, och det tyckte jag lät trevligt.
När vi kom ut på våran inglasade balkong blev jag riktigt överväldigad.
Vi hade ju suttit där många gånger stenade och iakttagit och diskuterat allt som fanns att se, men nu var allt så underbart vackert.
Solen verkligen gled fram som gyllene vågor över det klargröna gräset, och små vita tusenskönor gnistrade överallt.
Jag frågade A om hon också såg detta underbara Tellitubbieland, och det gjorde hon.
Vi tände ciggen och bara tittade på det vackra landskapet.
Efter något som kändes som minst en halvtimme tittade jag på ciggen. Knappt tre bloss saknades.
-Haha, va i helv.. Röker du inget eller? frågade jag glatt.
-Jo, jag klarar inte ens av mer, släck den!
Först nu tittade jag verkligen på A, och såg att hon hade fått jättestora ögon. Hon såg ut som en söt liten mangatjej. Det verkade som jag också såg annorlunda ut i hennes ögon, för hon tittade förundrat på mig.
Vi började notera att det gick runt en massa människor utanför (dom kanske inte fanns på riktigt), så vi gick in igen.
När jag kom in kändes det som att jag sög in en miljon astmainhalatorer fyllda med Vicks Blå på toppen av Mount Everest. Allt kändes friskt, öppet och svalkande.
Jag noterade att soffan såg helt enorm ut, och stod jättelångt ifrån soffbordet. TV´n gick knappt att se längre, så långt bort var den.
Vi satt bara och pratade en stund, och märkte att ruset började klinga av.
Jag fylldes med en fruktansvärd känsla av hopplöshet. Inget kändes meningsfullt längre.
Jag frågade A om hon kände samma sak, och det gjorde hon.
Vi satt en stund och diskuterade varför vi kände såhär, och om allt verkligen kändes så jävligt.
-Ska vi ha sex?
-Mjaa.. Jo, visst. Om du vill?
-Nja, ne, det vill jag nog inte faktiskt.
-Okej, ska vi äta nått då?
-Nej, varför då?
-Ja, det är ju sant. Ska vi nånsin äta igen?
-Nej, jag tror inte det. Jag vet ju att vi måste det, fast jag fattar inte varför.
Vi satt där brevid varandra och kände bara hopplöshet. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt, och började ångra hela trippen.
Jag kan inte ens förklara hur fruktansvärt det var, men det fortsatte såhär resten av dagen, vi höll oss bara för oss själva och mådde dåligt över att vi inte längre såg någon mening alls med att leva.
När vi dagen därpå pratade med våra vänner om trippen, och vad dom kunde vänta sig, verkade dom inte alls förstå.
-Haha, det här låter ju riktigt kul!
-Nej, fan, ni fattar inte. Det var hemskt. Ni borde fan inte ens göra det, försökte vi förklara för dom.
Dom testade i alla fall dagen därpå, men det är en annan historia.
__________________________________________________ _________
Utvärdering:
Jag tyckte vid den här tidpunkten att det var det värsta jag hade gjort. Jag var glad ändå att jag hade testat, men var övertygad om att jag aldrig skulle göra det igen.
Men nu har jag börjat bli sugen på att ge det en chans till, och tänka på tipsen för att inte må illa, för det förstörde en hel del av trippen. Och försöka ordna något tv-spel eller liknande att sysselsätta mig med under afterglowen för att undvika hopplösheten.
Tänker också köra på toppisar istället för cubensis, mest för att jag inte har råd att köpa och har någon förhoppning om att det kommer bli bättre med självplockade.
Jag får återkomma om det blir något
Ålder: Runt 20
Tidigare erfarenheter: Cannabis och MDMA
Det här utspelade sig för ungefär ett år sedan, så jag kommer dessvärre inte ihåg några tider. Under trippen var jag tillsammans med min flickvän, och för enkelhetens skull kallar vi henne A.
Jag och A hade länge pratat om att testa svamp tillsammans med våra tre stonervänner, och till slut var det dags. Vi hade beställt Cubbar från Mr. Elefant, och efter ett par dagar trillade dom ner i brevlådan.
Vi ringde våra polare och sa att det var dags, men dom ville inte köra med en gång, utan förbereda sig någon dag. Så vi delade upp påsarnas innehåll och la undan dom. Efter det kokade vi te på vår del, rekommenderad nybörjardos enligt jordens största landdjur.
Jag satte mig under kokningen vid Flashback för en sista genomgång, och upptäckte då att man helst ska fasta ett par timmar innan intag för att undvika illamående.
-Helvete, sa jag, vi som käkade frukost precis innan dom kom!
-Äh, det går väl bra ändå? sa A, och jag hoppades att hon hade rätt.
Vi satte oss i soffan och drack upp teét. Hm, inte så farligt ändå, tänkte jag angående smaken, det här smakade ju mest jord. Direkt när drycken var slut tänkte jag på hur skönt jag tycker det är med weed, eftersom man slipper den där nervösa väntan på ruset.
-Känner du nått?
-Ne, eller kanske, gör du?
Så där satt vi i kanske 20 minuter och försökte känna något.
Efter förmodligen 25-30 minuter började jag känna mig varm på ryggen, riktigt varm.
-Oj jävlar, jag tror jag har ett vattenfall på ryggen. Eller alltså, jag vet ju att det inte är så, men det skulle kunna vara.
-Vill du lägga dig ner? frågade A.
Det lät som en bra idé, så vi gick till sängen och la oss.
I sängen började jag må sämre och sämre. Svettig, illamående, yr.. Allt jag kunde tänka på var klumpen i halsen och hur korkat det var att förgifta sig själv med svamp.
Vid den här tidpunkten hade vi våran säng under en loftsäng med några sorts bambupersienner fastsatta som ett sorts tak, och A låg och stirrade upp bland skuggorna mellan bambustängerna och pratade om någon sorts figurer hon såg, men ändå aldrig kunde kolla på.
-Där! Där var en till! Nej, fan, nu smet han.. Men där! Ser du?! Helvete, han kom också undan...
Jag tyckte mest att hon var löjlig och jobbig, och jag ville helst bara vara ifred och bli av med illamåendet.
A, som har testat fler droger än mig, rådde mig att göra precis som jag ville för att må bra, och försöka att bara "flyta med", men det kändes inte så jävla lätt vid den tidpunkten. Fast jag började bli ganska borta, och när jag låg där och blundade utspelade sig en liten saga för mitt inre.
I mitt huvud såg jag en stor zeppelinare under konstruktion, men det mest märkliga var att den byggdes av små dansmös. All bakgrund var mörkt grå, och mössens, farkostens och hangarens konturer var som ett tjockt, pulserande streck i regnbågens alla färger, ungefär som effekten "Glowing edges" i Photoshop.
-Åh herregud, tänkte jag. Hur har dom lyckats bygga den där? Och hur fan ska dom kunna flyga den sen?
Jag öppnade ögonen och insåg att det inte fanns på riktigt, men nu när jag efter ungefär en timme började uppleva annat än illamående ville jag bara ha mer!
(En liten parantes här. Vårt lakan i sängen bestod av massa små mörka prickar på en ljus bakgrund, och nu såg det ut som prickarna myllrade runt över hela täcket, och det var omöjligt att fokusera på en av dom, för dom var så otroligt snabba).
Jag sa till A att jag flöt med nu, och tänkte gå och spy för att slippa må illa, hon tyckte det lät som en bra idé.
Jag vinglade in i badrummet och satte mig på huk framför toalettstolen.
Jag brukar vanligtvis bli riktigt äcklad i den positionen, men inte den här gången.
Nere i vattnet fanns en liten damm, med vattenväxter som svajade, grodyngel som simmade och vackra rödvita fiskar som flöt runt.
Jag betraktade det lilla ekosystemet medans jag kaskadspydde, men spyan förstörde inte det visuella, jag märkte den inte ens.
När jag kom tillbaka in i rummet mådde jag mycket bättre. A satt på knä framför tv´n med vidöppen mun. På tv´n rullade Barnkanalen, och Charlotte Perelli intervjuades.
Vi hade dom senaste dagarna sett henne ganska mycket på tv, och hade skämtsamt pratat om hur hon förföljde oss, men nu blev det nästan lite läskigt.
Jag valde att försöka undvika tanken på att hon visste vad vi höll på med, och såg mig istället omkring i rummet.
Vi hade en lila ljusslinga tänd, och en klarblå lampa i växlande tempo, och tillsammans spred dom en underbar ljusteater kring hela rummet.
Jag tittade på det färgade ljuset som dansade över väggarna och tänkte att det var helt fantastiskt.
Jag gick ut i köket för att utforska vårt hem, fast nu med helt nya ögon. Vårat kök var vanligtvis ganska äckligt, smutsig disk över alla bänkar och grågrön korkmatta, men det noterade jag inte ens nu. Jag gick och ställde mig i hörnet mellan kylskåpet och fönstret och tänkte
-Jävlar, varför står jag aldrig här för? Det här var ju lätt den bästa platsen i lägenheten!
Jag bara stod där ett tag och kände hur häftigt det var att stå där. Plötsligt kom A in och frågade vad jag gjorde.
-Kom! Prova att stå här lite!
Jag flyttade mig så hon kunde få plats.
-Jaha?
-Ja, eller hur?!
-Vadå?
Jag blev nästan lite irriterad över att hon inte fattade hur bra det var att stå där, så jag ställde mig framför henne för att ställa henne i rätt position, uppenbarligen stod hon ju fel om hon inte kände det.
Jag stannade till. Vad fan var det där?
Jag tittade ut på parkeringen genom dom vinklade persiennerna. Hela världen var helt ihoppressad. Jag höjde mig upp med benen och märkte att världen blev utdragen istället. Jag stod och guppade upp och ner och tyckte det var riktigt häftigt, och hoppades att det skulle komma en människa jag kunde pressa ihop och dra ut, men ingen kom.
A tyckte vi skulle gå ut på balkongen och ta en cigg, och det tyckte jag lät trevligt.
När vi kom ut på våran inglasade balkong blev jag riktigt överväldigad.
Vi hade ju suttit där många gånger stenade och iakttagit och diskuterat allt som fanns att se, men nu var allt så underbart vackert.
Solen verkligen gled fram som gyllene vågor över det klargröna gräset, och små vita tusenskönor gnistrade överallt.
Jag frågade A om hon också såg detta underbara Tellitubbieland, och det gjorde hon.
Vi tände ciggen och bara tittade på det vackra landskapet.
Efter något som kändes som minst en halvtimme tittade jag på ciggen. Knappt tre bloss saknades.
-Haha, va i helv.. Röker du inget eller? frågade jag glatt.
-Jo, jag klarar inte ens av mer, släck den!
Först nu tittade jag verkligen på A, och såg att hon hade fått jättestora ögon. Hon såg ut som en söt liten mangatjej. Det verkade som jag också såg annorlunda ut i hennes ögon, för hon tittade förundrat på mig.
Vi började notera att det gick runt en massa människor utanför (dom kanske inte fanns på riktigt), så vi gick in igen.
När jag kom in kändes det som att jag sög in en miljon astmainhalatorer fyllda med Vicks Blå på toppen av Mount Everest. Allt kändes friskt, öppet och svalkande.
Jag noterade att soffan såg helt enorm ut, och stod jättelångt ifrån soffbordet. TV´n gick knappt att se längre, så långt bort var den.
Vi satt bara och pratade en stund, och märkte att ruset började klinga av.
Jag fylldes med en fruktansvärd känsla av hopplöshet. Inget kändes meningsfullt längre.
Jag frågade A om hon kände samma sak, och det gjorde hon.
Vi satt en stund och diskuterade varför vi kände såhär, och om allt verkligen kändes så jävligt.
-Ska vi ha sex?
-Mjaa.. Jo, visst. Om du vill?
-Nja, ne, det vill jag nog inte faktiskt.
-Okej, ska vi äta nått då?
-Nej, varför då?
-Ja, det är ju sant. Ska vi nånsin äta igen?
-Nej, jag tror inte det. Jag vet ju att vi måste det, fast jag fattar inte varför.
Vi satt där brevid varandra och kände bara hopplöshet. Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt, och började ångra hela trippen.
Jag kan inte ens förklara hur fruktansvärt det var, men det fortsatte såhär resten av dagen, vi höll oss bara för oss själva och mådde dåligt över att vi inte längre såg någon mening alls med att leva.
När vi dagen därpå pratade med våra vänner om trippen, och vad dom kunde vänta sig, verkade dom inte alls förstå.
-Haha, det här låter ju riktigt kul!
-Nej, fan, ni fattar inte. Det var hemskt. Ni borde fan inte ens göra det, försökte vi förklara för dom.
Dom testade i alla fall dagen därpå, men det är en annan historia.
__________________________________________________ _________
Utvärdering:
Jag tyckte vid den här tidpunkten att det var det värsta jag hade gjort. Jag var glad ändå att jag hade testat, men var övertygad om att jag aldrig skulle göra det igen.
Men nu har jag börjat bli sugen på att ge det en chans till, och tänka på tipsen för att inte må illa, för det förstörde en hel del av trippen. Och försöka ordna något tv-spel eller liknande att sysselsätta mig med under afterglowen för att undvika hopplösheten.
Tänker också köra på toppisar istället för cubensis, mest för att jag inte har råd att köpa och har någon förhoppning om att det kommer bli bättre med självplockade.
Jag får återkomma om det blir något
