Apan av Jesper Ganslandt

Jag ska iväg och se filmen ikväll. Återkommer med ett utlåtande senare.

Edit: Sådär. Äntligen hemma igen. Jag gillade Apan främst för Olle Sarris intensiva gestaltning av den ganska osympatiske huvudpersonen Christer.

Känslan av klaustrofobisk ångest kom direkt i första scenen och lättades något men höll sig hela filmen igenom. Det finns inte så mycket att berätta egentligen annat än att regissören Jesper Ganslandt kan det här med att skapa stämning i film. (Hans förra film Farväl Falkenberg somnade jag visserligen till när jag såg den på bio men jag ska se om den och lär uppskatta den bättre nu än jag gjorde då). Framförallt har han lyckats skapa en film utan en massa klyschor. Som publik vet man inte vad som kommer hända och det känns befriande med en svensk film där man som publik inte automatiskt fäster sig vid huvudpersonen eller blir skriven på näsan.

De scener som fungerar absolut bäst är när Olle Sarri är helt solo. Scenerna där han spelar mot någon är något sämre och det beror knappast på Sarris skådespelarförmåga eller på manuset.

Vill du se något annat än polisaction eller tramsig komedi tycker jag definitivt att Apan förtjänar 80 minuter av ditt liv. Gå och se på en bio nära dig!

Låter ju onekligen intressant. Kanske en riktig skitdetalj men jag reagerar automatiskt när filmer är så korta och undrar alltid om tiden "räcker till" (visst en del filmer är alldeles för långa men det är ju en annan story) men antar av ditt inlägg att det räkte gott och väl? Men ja kul att det inte verkar vara en flm som följer någon gammal modell och hakar upp sej på klyshor eller liknande.

Kul att många verkar gilla Sarris prestation, behövs alltid lite friskt blod bland svenska skådisar enligt mej.

jag gillar olle sarri, och jag hoppas att denna film kan erbjuda det bästa av han. rollen verkade ju passa han otroligt bra

upp till bevis

På väg ut ur biografsalongen sa en dam till mig: ”Det här var inte alls vad jag hade väntat mig” och jag håller med henne. Hur mycket det än sagts och skrivits om Jesper Ganslandts andra långfilm, Apan, hade jag inte heller kunnat förutse vad den här filmen gör med sin publik. Vi blir ett med den extremt närgångna kameran. Vi följer Krister spelad av Olle Sarri så tätt inpå att det nästintill stinker av ångest över oss.

Det borde vara lätt att beskriva filmen eftersom den på ytan är så enahanda och alldeles linjärt berättad från början till slut. Samtidigt är den svår att värja sig mot känslomässigt och därmed långt mer komplicerad att ta del av. Jag satt och undrade vad en person med rigida psykiska försvar skulle ha fått ut av den. Jag känner för egen del att filmen effektivt aktiverar allt jag har av försvarsmekanismer. Jag söker desperat efter rationaliseringar – förstå vad som föranleder Krister att vara så arg, rädd och plågad. Jag suger girigt i mig de få repliker som utväxlas och försöker hitta rimliga motiv för Kristers handlingar. Jag blir efterhand alltmer involverad och delar Kristers längtan bort och parallellt hans skräck för att det framrusande tåget ska slita honom i stycken. Ju fler gånger jag nu skriver ner huvudrollens namn får jag för mig att det rent av skulle kunna vara en kristusmetafor, men det är väl ändå att gå för långt?

Ur ett psykologiskt perspektiv är Apan (människan inordnad i djurriket) en skildring av ångesten så som den yttrar sig hos en person som försöker bringa ordning i ett oåterkalleligen förstört liv. Som en flykt letar jag stundtals efter fantasier om hur ”det ska gå sen”. Med Krister själv på flykt från sina minnen av katastrofen han orsakat, som självmordsoffer, som fånge på en anstalt? Hans oförmåga att artikulera en enda känsla gör honom till ett typexempel på den traumatiserade människan som saknar redskap för att få slut på den känslomässiga turbulensen.

Olle Sarri lyckas göra trovärdigt en ångest som fräter sönder rollfiguren och hela hans tillvaro. Han har goda skäl i sitt privata helvete som inte ska avslöjas här. Men filmen är både konkret och lättfattlig och på samma gång möjligen en allegori över hela klotets belägenhet. Titeln, Apan, antyder det perspektivet. Vid ett tillfälle slår Krister på TV:n och hamnar rakt in i ett program om utrotningshotade apor. Så Apan är vi och den självförvållade katastrofen är vår. Kristus, illusionen om räddningen, guden i människogestalt är slutligen tillintetgjord.

Ja, nu har jag väl avskräckt er att gå och se den här filmen. Det är verkligen inte meningen. Den är ett litet mästerverk som en ångestens monografi. I en filmvärld där man tar till allt mer spektakulära medel för att väcka våra reaktioner alternativt söva vår förintelseskräck står Ganslands Apan fram som en välslipad ädelsten. Den är mycket precis. Våldsamheterna är redan över, kvar är bara reaktionerna på det outhärdliga som hänt.

När Krister slutligen möter sin lille son på lasarettet viskar denne till honom: ”Vet du vad jag drömde? Jag drömde att alla var djur utom du.” ”Vad var jag då?” ”Du var dig själv”. Jag vill gärna se pojkens ord som en fingervisning ut ur det inre helvete som visats i bild under de 90 minuterna filmen varar. Kristers son vet instinktivt vad som är räddningen, det är att bevara sin mänsklighet. Sen återstår att utröna vad det innebär för var och en av oss.

Det är paradoxalt, att när den nattliga drömmen, som består av bilder precis som filmen, översätts till ord blir den möjlig att inordna i en djupare förståelse. Det är precis det som sker i analysen av drömmar i en psykoterapi som tar hänsyn till det omedvetna språket.

Har inte sett filmen men tycker valet av skådespelare verkar brilliant. Iaf jag förknippar Olle Sarri med en ganska snäll och rolig kille, eller t ex som i Heja Björn där han spelar en timid mes. Såg teasern på youtube och bara den tillsammans med det jag har läst om filmen gav mig obehagskänslor.

Såg den igår och jag blev jävligt imponerad av olle sarri. Vilken insats!
Han fick mig verkligen att känna ångesten karaktären bar på.
Orginell rätt igenom och det är kul att se att även sverige kan!

Känns dock som man blev lite snuvad på slutet, ville ha mer svar...men jag antar att det var själva poängen. Helt klart sevärd film, gå och se den ni som har chansen!

Ju mer jag läser om Apan dessto mer blir jag sugen på att se den. Den verkar helt briljant, och jag är förtust i tanken på det ångestfyllda och realtidsaktiga tidsperspektivet.

Andra filmer som arbetar med den nerven brukar sällan misslyckas, tänker då t ex på danska Pusher, eller för all del Spring lola

Har just varit och sett Apan och jag måste säga att jag ruggigt imponerad. Det här är en bra film. Jag vet inte hur jag ska beskriva den. Speciellt när flera av er har skrivit och beskrivit filmen så bra.

Filmen är utmärkt, annorlunda och obekväm på ett bra sätt. Man mår dåligt efteråt, fast bara ett litet tag. Man dras in av den ohyggliga tragedin och av Olle Sarris superba skådespel. Nu när jag har lugnat mig lite så inser jag också att det är så här svensk film ska vara. Vi ska inte lägga en massa pengar på ett kostymdrama om medeltiden. Vi ska göra billiga, vackra och tekniskt sett enkla filmer. Vi ska lägga pengar på Manus bearbetning och omtagningar istället för att betala dyrt för efekter och uppbyggnad avancerade kulisser. Jesper Ganslandt Har gjort en perfekt lågbudget film. Som skulle kunna ha gjorts i hollywood för tio gånger så mycket pengar men som knappast hade blivit bättre för det.

Jag tror att jag har sett framtiden för svensk film och han heter Jesper Ganslandt

Såg Apan igår. Helvete vilken fantastisk film! Är fortfarande kvar i den. Det var verkligen längesedan jag såg en film som påverkat mig så pass mycket som Apan.

Detta är solklart en 5 av 5!

Såg precis filmen och den var bra, man satt fastklistrad hela tiden för att se vad som skulle hända härnäst.

Dock:


Vad tror ni bakgrundshistorien är?

Jag var mycket förväntansfull inför denna film främst på grund av Olle Sarri som protagonist i en roll som för honom skulle bli en utmaning. Och det blev det sannerligen också.

Efter ha sett Apan tycker jag dock Sarri spelar för ojämnt för att jag ska tycka detta är trovärdigt. Emellanåt är han verkligen briljant, du känner hans ångest, medan han andra gånger bara irrar runt som Heja Björn på fel plats och tidpunkt. Jag blev inte helt övertygad.

Historien var intressant (bra analys f ö trille), men eftersom den i mångt och mycket bars upp av Sarris rollprestation fann jag den inte lika engagerande. En bättre skådespelare hade varit ett bättre val. Torsten Flinck hade varit som klippt och skuren för denna roll. Där kan vi snacka avgrundsdjup ångest...

Precis min åsikt också. Jag tycker Ganslandt gör det lätt för sig som aldrig ger oss början av historien, det gör hela filmen kass. Ok, döingen kan man ju dra vissa slutsatser kring men sonen pajar ju allt, hur får man in honom i pusslet. Som publik kände jag mig korkad som inte förstod, jag gillar inte att känna mig korkad