Strukturellt förtryck mot konservativa (judeokristna värderingar)

Du har rätt Strix, varför jag anklagade vänstern för "förtryck" i detta fallet är inte helt enkelt för att visa hur inkonsekventa och oerhört auktoritära vänstern är till skillnad från vad de vill tro om sig själva. De ser auktoritära traditionalister runt varje hörn och vid varje betydande nivå i samhället - när det i själva verket är dem som sitter där. Självmotsägelse till högsta grad.


Pojken, om man vill sätta det i ett större internationellt sammanhang (då ingen nation är totalt avskuren resten av världen) så är det väl möjligt? Men visst kan det finnas bättre sätt att beskriva utvecklingen, men ordet kulturmarxism är definitivt meningsfullt om man pratar om kritisk teori och Freudianism. Båda dessa har ett oerhört inflytande på hela västvärlden och det inkluderar Sverige.

Det är ju långt ifrån Freudianerna eller de som är anhängare av kritisk teori som är de största fienderna, tvärt om. De stora fienderna är naturligtvis postmodernisterna och extrem(ny)liberalierna. De är dessa som förstör alla värden på löpande band och ersätter dem med narcissism, tomhet och pengar. Sen att postmodernisterna och deras anhäng har lånat(stulit) mycket av Freud och den kritiska teorin, det är en annan sak. De har lånat idéerna, ställt dem på huvud, dekonstruerat dem, förstört dem, och sedan använt dem för att jaga ut dess skapare från universiteten. Postmodernisternas största aktiva fiender idag är psykoanalytikerna och deras tro på könskillnaden, behovet av struktur i sex och samliv och deras bildningsideal. Habermas en stor teoretiker från den kritiska skolan, är den sista som står upp mot postmodernisternas beskrivning av det moderna samhällets (indirekt det västerländska samhället) uppkomst; som allt igenom ondskefull händelser.

Man skall inte kasta ut barnet med badvattnen

...riktigt, men en självmotsägelse som de tydligen vinner på. Vi har en del att lära där.

En underbar trådstart för oss samhällsvetare.

Av min ”egen” upplevelse så menar jag att statsvetenskapen, europastudier, nationalekonomi, internationella relationer innehar någon form av social-liberal och socialdemokratisk hållning till samhällsvetenskapliga problem. Även om konservativa och libertarianska åskådningar på världen finns representerade så är de i stor minoritet jämfört med social-liberala och socialistiska hållningar. Det blir mycket tydligt i val av litteratur.

Tillexempel så tar socialdemokraten Esping-Andersons forskning ett mycket stort utrymme då kommer till kurser om välfärdsstaten i statsvetenskap (även sociologi). Den litteratur som är kritisk till honom består mest (ibland bara) av feministiska välfärdsforskare, som kritiserar Esping-Anderson för att han inte är tillräckligt ”Marxist-feministisk” av sig, alternativt av hårda socialister som menar att Esping-Anderson inte är tillräckligt ”solidarisk” i sina teser. Lärarna tar mycket tydligt ställning för "vänstersidan".

Då det kommer internationell relationer är det mer blandat. Jag fick tillexempel läsa en bok som var mer av det ”mjuk-konservativa slaget” i den bemärkelsen att den menade att EU skulle sprida sin ”mjuka makt” till andra länder. Den var dock starkt kritik till Bush-doktrinen. Den kanske skulle kallas för ”Högerliberal”. Den var där emot ensam och de andra fyra böckerna var skrivna av marxister och kulturrelativister och läraren gjorde en poäng i hur rasistisk den här högerliberala boken var. En lärare menade att om han fick bestämma så skulle vi aldrig få läsa den här typen av ”Högerpropaganda”. Den läraren är också en känd marxist i akademiska sammanhang.

På C-kursen i statsvetenskap möte jag dock på andra mer (neo)konservativa författare så som Samuel P Huntington, Tom Flanagan, Condi Rice, Francis Fukuyama osv. Jag fick också läsa andra konservativa/högerliberala författare, både i bok och i artikelform. Några riktigt bra. Där emot gjorde även lärarna en poäng i att Samuel P. Huntington var fel ute. För att citera läraren. ”Jag upplever boken som kränkande mot andra kulturer, han är nästan lite rasistisk faktiskt”. Men att vi fick läsa dessa författare anser jag är positivt.

På C-kurserna i sociologi introduceras man för författare som Max Weber, Robert Nisbet, Ernest van den Haag, Peter Berger och Will Herberg. Max Weber och Peter Berger Introducerades dock på A-nivå. Om än att man inte fick läsa något djupare av honom förrän B-kursen. Dock så ser man i noterna i böckerna att ”konservativa” författare är refererade till, men deras namn och deras syn på världen nämns inte.

Media är en katastof, där mörker man verkligen.

Media och akademin avspeglar sig i vår lagstiftning. Om Universitet slutade "Uppfostra" studenter till att bli socialliberaler-marxister-multikultursvirare-kulturrelativister-feminister-Pk-ister så skulle vi kanske få se en mer balanserad media. Det finns ett antal kulturkonservativa kanaler och journalister. Acess Channel har varit en sådan kanal, dvs. för en välutbildad och klassiskt konservativ borglighet. Tyvärr har kanalen inga tittare. Bland kulturjournalister finns väl Martinsson eller vad han nu heter.

De konservativa som verkar inom akademin i hela västvärlden är rätt så tysta i sin hållning i olika frågor. Jag menar att det behövs fler libertarianer, kristna och konservativa i akademin. Allt för länge har vänstern styrt. Varför? Kanske är det högerns fel, som har ignorerat akademin och den kulturella makten som kanaliseras genom akademin.

Jewbot,
Jag tror inte att det är korrekt att beskriva kulturmarxism som någon enhetlig "rörelse", så även om freudianism inte är dominerande idag finns det ingen tvivel om att Sigmund Freud bidragit till att traditionella värderingar om sex har dött ut (nästan) totalt. Detsamma gäller kritiska teorins aktivism mot den rådande ordningen, "auktoritära" personligheten och introducerandet av ren mumbo-jumbo till humanoira där falsifierbara teorier är lika sällsynta som utrotningshotade djur.



Dogdylan,
Håller fullständigt med dig, det är oerhört konstigt att när Giddens nämns så tar man upp hans Third Way stöd eller när Bourdieu nämns så tas diverse aktivism upp och så fortsätter det. Ingenstans beskriver man Weber som konservativ trots att hans sociologi genomsyrar en konservativ "anda".

Problemet med det vänsterorienterade medie- och akademilandskapet är att det är högljutt och totalitärt och inte släpper in oliktänkare från framför allt högerflanken. Den "solidaritet" och öppenhet mot t ex andra kulturer gäller inte på hemmaplan; därav förtrycket. Man agerar helt enkelt själv på det sätt som man säger sig bekämpa. Denna motsägelse är det aldrig någon som påtalar, åtminstone inte som lyfts fram.
En annan motsägelse är denna tolerans mot tältklädda spöken som allt mer börjar flankera våra gator. Alltmedan man genusforskar så man håller på att spricka om totalt världsfrånvända ämnen som t ex trumpethistoria (sant!). Projekt som får miljonanslag alltmedan det verkliga kvinnoförtrycket får växa i omfattning.

Samtidigt genomlever den genomsnittliga svenska familjen inte alls något genusliv eller i polyamorösa kollektiv. Nej, man har sin make/maka och 2-3 barn, sina mans- och kvinnotypiska jobb. Det går inte att rubba det helt naturliga sättet att leva för det stora flertalet.
Därför arbetar kulturmarxisterna i motvind, något som gör dem än mer aggressiva.

Sedan anser jag inte att idéerna om det klasslösa samhället har försvunnit. Dagligen får vi höra rapporter om att "klyftorna har ökat" och att bara "de rika" får ta del av t ex den privata vården eller de bästa skolorna.
Även bland dagens borgerliga politiker hörs detta. De har helt anammat vänsterns terminologi och därmed gräver man sin egen grav. Moderaterna är idag ett skämt, urvattnat och socialliberalt. KD har förlorat sin profil och är marginaliserade; hörs knappt längre i debatten. Eller släpps de bara inte fram?
Och alla brinner man för det mångkulturella samhället som helt håller på att urholka allt vad svenskt kulturarv heter.

F ö Caesar håller jag inte med dig om att mannen är överlägsen kvinnan i kropp och själ. Vi är helt enkelt olika och kvinnans särart måste få fritt spelrum precis som mannens särart. Först då kan vi leva i harmoni.

Jag tycker egentligen inte att diskussionen som du har inlett är speciellt intressant, då den är väldigt politiskt orgienterad. Jag är mer "abstrakt" i min ståndpunkt, en mer allmänn diskussion om människans livsvilkår. Det jag kan bemöta är det sista stycket:

Nej det tycker inte jag heller, och det har jag heller inte skrivit någonstans. Vad jag skrev vad är att jag tror att mannen har en inbyggd auktoritet i sin struktur. Kvinnor har andra styrkor, precis som män har diverse själsliga svagheter. Men jag tror att de facto finns ett form av "patrikat", och det patrikatet ligger inbyggt i relationen mellan män och kvinnor, detta kan en del tjejer störa sig på och försöka underminera på olika sätt, i det stora och det lilla. Jag tycker helt enkelt att det är en missuppfattning av given situation, eller en missuppfattning av sanningen, att män använder samma metoder, omvänt.

Jag skulle kunna sträcka mig till att påstå att det till och med pågår en strukturell utrotning av den etniska svensken. Detsamma sker i samtliga vita EU länder samt USA. Politiker, media och diverse destruktiva rörelser som feminism, HBT etc, arbetar frenetiskt för att demontera vårt kulturella och genetiska arv och ersätta det med utomeuropeiska gener och "kultur".

Medans svenskens födslotal minskar importerar man horder av berikare som inom en snar framtid kommer att vara i majoritet om förintelsen får fortgå.

http://www.dn.se/opinion/debatt/inva...dande-1.525344

Absolut. Jag läser på högskola nu, och på seminarierna var jag tvungen att väga upp "vänsterkantringen" hos litteraturen genom några påpekanden som inte fanns alls i böckerna(vilket faktiskt verkade fungera, eftersom även läraren fann sig nicka med).

Ja, så brukar det se ut utanför de tekniska inriktningarna. Det finns inget försök till brett greppande i litteraturen över huvud taget, i alla fall inte på de lägre kursnivåerna.

Vid internationell politik är det inte längre självklart att kulturmarxism har monopol; det finns alltför mycket som måste förstås med konservativa ögon här.
I dagens värld är "rasist" oftast innehållslöst (även inom akademin) och säger mer om en persons kunskapsluckor än om måltavlan för rasiststämpeln.

Men objektiviteten då? Skulle jag ha gjort ett utkast till kurslitteratur skulle jag inte enbart ha valt böcker med kantring åt det konservativa hållet (och på den ekonomiska planhalvan, åt det socialdemokratiska hållet), som jag finner mig dela - nej, vid nationalekonomi skulle Hayek få vara med (hans idéer bör jag inte säga vad jag tyckar om för anständighetens skull), och bland de samhälleliga ämnena skulle kulturmarxister också få finnas med; eleverna skall brottas med litteraturen, inte ledas in i en fålla utav den.

Ja, medhåll. Men felet verkar vara att de lägre kursnivåerna är helt ensidiga, med på sin höjd en avvikande författare som skall sönderkritiseras på basis av de fyra-fem övriga.

Ja, "sönderliberaliseringens" yttersta fundament är massmedia; ensidighet, selektiv blindhet, okifobi, hysteri inför viss kritik och påprackande av historisk skuld där istället man borde försöka se möjligheter för "oss" att hjälpa "dom" på deras hemmaplan; inte genom att låta dem komma hit. Nu märks det tydligt att jag avser hanteringen i media av (mass)invandringen, men detta är ett så stort, omvälvande och ärligt talat negativt fenomen att exempelvis nedskrivandet av kärnfamiljen ter sig närmast trivialt i jämförelse.

Ja, påtryckningar för "hatbrott" kommer just från dessa håll; media och akademin.
Sorgligt men sant. Förhoppningsvis är rörelserna av framtidsoro ute i samhället ämnade att utmynna i en mer balanserad, konservativare mediavidd. Om inte (och detta gäller inte bara för media), så har jag bara en sak att säga - kan inte de konservativa kan ta emot samhället nu när kulturmarxisterna har knuffat det över kanten, så kommer det att landa hos nazisterna.
Du har nog en poäng här. Det märkliga är nog att vänstern kunde få så starkt fotfäste och kunde bli så dominerande inom akademin på 60-70-talen. Innan dess var studenter överlag lagda åt höger. Varnagel (en mycket närvarande medlem av Flashback som är tydlig med vad han menar) skulle ha stämplat "Judekonspiration" över detta. Detta är mig mycket främmande; istället finner jag (som så ofta förr) att den judiskt kommunistiska historikern Eric J. Hobsbawm nog är rätt ute, när han i Ytterligheternas tidsålder konstaterar att anledningen till studentradikaliseringen i förstone berodde på att universitetsväsendet kraftigt expanderade, och att den generationen som föstes in inte hade upplevt mycket annat än ett samhälle i framåtskridande, och kände att de kunde begära ut mer av det. (Som sagt skall man brottas med litteraturen; synd bara att de övriga författarna på Historia A-kursen, för att ta delkursen om världshistoria, var en kulturmarxist/PK:it, och en gynnare som var sinofil. Att ha fått läsa Rise of the West skulle ha varit mer givande om kulturmarxistens bok (McKay) hade bytts ut; det hade gett litteraturen den erforderliga vidden.

Visst är det så att kurserna domineras av vad som uppfattas som "mainstream" i Sverige, dock finns det väl vissa föreläsare som förstått det viktiga i att förhålla sig kritisk till även det man sympatiserar med. Mig veterligen agiterar Gunnar Falkemark på Göteborgs Universitet fortfarande för Platon, elitstyre och konservatism vid varje kursstart i politisk filosofi - om än mest för att provocera studenterna till att finna skäl till sina ställningstaganden. Hans legendariska hot om att personligen representera studenternas "sanna" intressen om inte tillräckligt många engagerar sig i studentråd och dylikt förekommer förmodligen även de fortfarande.

Det stora problemet med samhällsvetenskaplig utbildning idag är väl mindre ideologisk bias och mer en generell brist på syftesenlighet; utbildningar formas inte utefter vilka kunskaper som vore värdefulla att ha inom givna funktioner utan utifrån gängse uppfattning om vad som är "bildande" i Sveriges kulturella ankdamm - resultatet blir att författare som Esping-Andersen ges onödigt stort utrymme och synnerligen bristfällig feministisk forskning kastas in i kurser som en eftertanke.

Apropå konservativas misslyckande i Sverige så finns det väl en uppenbar avsaknad på organiserad konservatism? Den är i vart fall osynlig för mig - och det märkliga är att i dagens Sverige borde det vara förhållandevis enkelt för ett fåtal engagerade individer att ge ett alternativt perspektiv på samhällsutvecklingen, lite som såväl kommunister som s.k. realister och nationella har stor vana av att göra. I början på exempelvis en akademisk karriär får man ta att man måste följa de forskningsinriktningar som förtillfället är på mode men i takt med att karriären mognar finns det stora möjligheter till att göra det man vill - det är väl Bo Rothstein ett lysande exempel på? För att inte tala om Tiina Rosenberg.

Varför konservativa tycks ha svårare för detta än andra ideologiskt engagerade vet jag inte. Men för att kunna stödja unga konservativa tänkare torde en svensk, konservativ tankesmedja inriktad mot forskning och opinionsbildning samt som sagt stöd för akademiker vara behjälplig. I övrigt behövs en fullödig, inhemskt formulerad konservativ vision som kan stå som grund för en framtida rörelse. Så länge det hela tiden handlar om utländska tänkares alster som modifieras lite för att passa svenska förhållande har jag svårt att se att konservativa kommer nå fram bättre än i dagsläget.

För att sammanfatta:

1) Det behövs fler konservativa som personligen tar på sig att göra akademisk karriär inom samhällsvetenskap. Man skall inte underskatta samhällsvetenskapliga forskares genomslagskraft i media.

2) Det behövs en inhemsk, konservativ akademisk debatt där en slagkraftig ideologisk vision stöts och blöts "internt" såväl som kontinuerligt förfinas genom de lärdomar man kan dra av att utmana förhärskande synsätt. Idealt hade man så småningom fått till en konservativ akademisk tidskrift; förmodligen måste den vara tvärvetenskaplig för att få tillräcklig omfattning och akademisk kvalitet.

3) För båda ovanstående mål torde en konservativ nättidskrift och tillhörande tankesmedja med en tydligt akademisk inriktning vara oumbärligt. Krafttag för att förenkla konservativt nätverkande nationellt såväl som gräsrots rörelser torde också vara en grundförutsättning.