Citat:
Ursprungligen postat av
TomatKungen
En kvinna som längtar efter barn, men inte lyckats träffa en partner/inte lyckats träffa en partner som vill ha barn. Och som låter inseminera sig, gör kanske det mest osjälviska valet, då pappan till barnet lämnat sin sperma just för detta ändamål.
Kvinnan skulle ju lika gärna kunna ha oralsex med en man, med kondom, sedan inseminera sig med den ovetandes mannen. Sedan får han ta ansvar mot sin vilja. Visst: han har varit med på sexet, men i tron att det bara var oralsex och att kondomen slängdes. Han blir motvilligt pappa och barnet får en pappa som inte vill vara pappa och en mamma som manipulerat pappan. Detta barn kommer må dåligt och fatta att det är oönskat av pappa och eventuellt även att mamman har manipulerat pappan...
I det läget anser jag nog att insemination av sperma där pappan godkänt att hans sperma får befrukta en barnlängtande kvinna, är en ärligare och mer osjälvisk handling. Denna kvinna kommer ju kunna säga till sitt barn "din pappa är en fin man, som såg till att jag kunde få dig som jag älskar, han ville göra mig lycklig och han ville ge dig liv". Detta barn kommer ha en positiv syn på sin pappa, vilket kommer främja barnet i sitt liv. Och mamman har givetvis också haft tid på sig att tänka "kan jag ta hand om ett barn på egen hand? Ja, det kan jag". Och man får ju även förutsätta att denna kvinna sett till att det finns bra manliga förebilder för barnet i barnets liv.
Sedan anser jag att barn har rätt att veta vem deras pappa är. Så även vid insemination anser jag att detta ska vara ett krav. Att barn vid iaf. 18 års ålder kan ta reda på vem donatorn är. Barn ska alltid kunna få svar på sitt biologiska ursprung.
Jag beklagar i övrigt er situation och sorg... Om ni inte hade haft något barn alls. Tror ni då att ni inte hade övervägt hjälp på annan väg?
Nu när ni redan har ett barn, kanske det är lättare att tänka mer altruistiskt?
Jag känner kvinnor som längtat efter barn sedan tonåren/tidig vuxen ålder. Men träffat män som inte velat. Sedan blev det försent för kvinnorna. Några har förlikat sig med sitt öde. Men det finns de som inte har det. Och där smärtan och sorgen syns i deras väsen så fort någon pratar om barn. De lider. Och hade blivit riktigt fina mammor. Men tänkte altruistiskt kring barnets liv... Och blev därför inte mammor... Men ångrar detta. Då de vet att de hade blivit fina mammor och kunnat ge barnen bra och fina liv.
Kvinnan är osjälvisk om hon lägger ner all sin kraft på att hitta en partner. De flesta människor har oändliga mängder energi och beslutsamhet när det gäller vissa saker, men låtar sig när det gäller annat. Ta den energin och lägg på rätt ställe. Det borde det osjälviska valet. Ursäkta inte ett dåligt val med att man i alla fall då inte väljer ett annat dåligt val.
Jag kan såklart inte med säkerhet säga hur vi hade valt i en annan situation. Vi är självklart oändligt tacksamma för det barn vi har. Sorgen är ändå mycket svår att leva med, så jag har svårt att se att vi skulle handlat annorlunda även om hon inte funnits. Vi kanske(troligen) hade försökt mer för att själva lyckas(alltså satsat på de där dyra behandlingarna på en själv utomlands).
De flesta kvinnorna är fertila tills de är uppåt fyrtio. Dvs de har tjugo år på sig att hitta en partner. Om man verkligen lägger manken till, letar vettigt samt är minst halvnormal själv hittar man. ALLA jag känner som det "blivit för sent" för har spenderat massa tid och energi på att bli framgångsrika på andra områden.
Dessutom kan man ju omge sig med andra barn så länge. Jag hade barnlängtan långt innan det var lämpligt att skaffa barn, så jag blev söndagsskolelärare och hängde med barn på det viset. Min kompis som är av typen "det blev för sent för att jag byggde upp ett hippie-meditations-centrum i Indien istället för att leta efter en man" har några fosterbarn som ser ut att bli kvar hos henne. En annan bekant som inte klarar av att ha en romantisk relation är avlastningsfamilj och är engagerad något genom regionen där man hänger med syskon till svårt sjuka barn.
