En kvinna som längtar efter barn, men inte lyckats träffa en partner/inte lyckats träffa en partner som vill ha barn. Och som låter inseminera sig, gör kanske det mest osjälviska valet, då pappan till barnet lämnat sin sperma just för detta ändamål.

Kvinnan skulle ju lika gärna kunna ha oralsex med en man, med kondom, sedan inseminera sig med den ovetandes mannen. Sedan får han ta ansvar mot sin vilja. Visst: han har varit med på sexet, men i tron att det bara var oralsex och att kondomen slängdes. Han blir motvilligt pappa och barnet får en pappa som inte vill vara pappa och en mamma som manipulerat pappan. Detta barn kommer må dåligt och fatta att det är oönskat av pappa och eventuellt även att mamman har manipulerat pappan...

I det läget anser jag nog att insemination av sperma där pappan godkänt att hans sperma får befrukta en barnlängtande kvinna, är en ärligare och mer osjälvisk handling. Denna kvinna kommer ju kunna säga till sitt barn "din pappa är en fin man, som såg till att jag kunde få dig som jag älskar, han ville göra mig lycklig och han ville ge dig liv". Detta barn kommer ha en positiv syn på sin pappa, vilket kommer främja barnet i sitt liv. Och mamman har givetvis också haft tid på sig att tänka "kan jag ta hand om ett barn på egen hand? Ja, det kan jag". Och man får ju även förutsätta att denna kvinna sett till att det finns bra manliga förebilder för barnet i barnets liv.

Sedan anser jag att barn har rätt att veta vem deras pappa är. Så även vid insemination anser jag att detta ska vara ett krav. Att barn vid iaf. 18 års ålder kan ta reda på vem donatorn är. Barn ska alltid kunna få svar på sitt biologiska ursprung.

Jag beklagar i övrigt er situation och sorg... Om ni inte hade haft något barn alls. Tror ni då att ni inte hade övervägt hjälp på annan väg?

Nu när ni redan har ett barn, kanske det är lättare att tänka mer altruistiskt?

Jag känner kvinnor som längtat efter barn sedan tonåren/tidig vuxen ålder. Men träffat män som inte velat. Sedan blev det försent för kvinnorna. Några har förlikat sig med sitt öde. Men det finns de som inte har det. Och där smärtan och sorgen syns i deras väsen så fort någon pratar om barn. De lider. Och hade blivit riktigt fina mammor. Men tänkte altruistiskt kring barnets liv... Och blev därför inte mammor... Men ångrar detta. Då de vet att de hade blivit fina mammor och kunnat ge barnen bra och fina liv.