Det kallas valfrihet.

En släkting gjorde detta redan på 70-talet. Hon var då i trettioårsåldern och ville av ideologiska skäl inte delat barnet med en man.

Hon gjorde ett avtal med en några år yngre man att ställa upp som donator men i övrigt hålla sig borta ur barnets liv tills det blev myndigt.

Fungerade aldeles utmärk. Barnet är idag snart 50 år är gift och har flera egna barn. Modern idag i åttioårsåldern har ett utmärkt förhållande till sitt barn och barnbarn.

Detta var definitivt ett udda val då i mitten av sjuttiotalet men särskilt svårt att få till var det ju verkligen inte.

Nu snart femtio år senare känner jag till några fall i bekantskapskretsen så det blir vanligare.

Det är inte hur många föräldrar man har som avgör utan hur lämpade de är för uppgiften.

Detta sagt är det självklart bättre med två lämpade än bara en. En lämplig är dock bättre än två olämpliga.

Valfrihet och teknik utvecklas hela tiden. Vi kommer se mer av detta oavsett om vi vill eller ej. Utveckligen av samhället slutar aldrig. Ingen kan stoppa tidens gång.

Innan FB-mobben hoppar på mig. Jag är själv far till tre kullar och redan farfar till barnbarn ur den första kullen. För mig är äktenskap en självklarhet, jag är inne på mitt tredje. Tycker således personligen inte att ensamstående föräldern är en förebild.