Citat:
Ursprungligen postat av
Vaclav-Korunka
Människor som är engagerade i sina barns tillvaro på förskolan uttrycker i själva verket en form av psykisk sjukdom. OK, det är noterat. Att samhället känner ditt barn bäst och att det ytterst är samhället som ska uppfostra ditt barn, är dock en väldigt svensk idé.
——————-
När jag själv var barn på 70-talet gick vi inte i Förskolan. Vi gick på Lekskolan. Aktare' vad kul vi hade. Utan transvestiter och klimatanpassning. Personalen bestod av några sextonåriga tjejer samt skäggiga vapenvägrare som satt och rökte och drack kaffe. Det gick alldeles utmärkt att hålla ett öga på en stor barngrupp utan massa akademiska poäng.
———————-
I den här gruppen sticker lärare ut i positiv bemärkelse. De om några har anledning att klaga, men gör det påfallande sällan. But I digress...
Svensk socialism har ju satt en bergtung prägel på allt som har med barns uppfostran att göra och därmed underminerat föräldrars naturliga ansvarskänsla. Det är äntligen dags att revoltera och ”reclaim your parenthood”.
Läser ditt inlägg om 70- talets ”lekis” med ett saknadens leende, allt var mänskligt och okomplicerat. Vi får hoppas att Lidingöexemplet blir en väckarklocka.
