Är adopterad och förmodligen lyckligare än de flesta. Lite jobbigt ibland att vara en "mink bland hermelinerna", men det var värre för de som växte upp med föräldrar som söp och sånt.

Har lite svårt att förstå varför man skulle bli konfrontativ av att vara adopterad. Det som möjligen format mig är väl att jag varit lite för angelägen att passa in (som adopterad finns alltid hotet/fantasin om att bli "återlämnad") i olika sammanhang. Har varit i det närmaste konflikträdd.

Pratar personligen väldigt sällan om att jag är adopterad. Har som vuxen fått kontakt med sex halvsyskon som också blev bortadopterade, och ingen av dessa har känt något större behov av att prata om det som hänt.

En intressant aspekt är att man som adopterad är ett "oskrivet blad" på ett mycket påtagligare sätt än vad ett vanligt biologiskt barn är. Man förväntas ju inte ärva sina föräldrars egenskaper, och man vet inte vad ens olika egenskaper kommer ifrån (eftersom man inte träffat sina föräldrar). Det kan till och med vara svårt att identifiera sina egna egenskaper om man inte har någon "spegelbild" i form av en förälder. Det kan ju leda till oklara förväntningar.