Det har nu gått tolv år, så jag räknar kallt med att dina döttrar avslöjar dig snart

Jag har för många historier om farsan, alltså. Ett litet guldkorn, som två polare fortfarande skrattar åt, var när dessa två följde med mig hem för första gången. Vi gick i sjuan, och vi skulle ut och supa lite denna fredagskväll. Först skulle vi dock käka och greja lite hemma hos mig.

Vi satt utanför och gjorde något, minns inte riktigt, när farsan kom hem. Då åkte en annan polares morsa, som kallas Gitten, förbi.

Farsan flinar och säger högt och glatt: "Fan, grabbar! Såg ni! Det var Gitten med klitten". Han gapskrattade åt sig eget skämt. Mina två polare, som aldrig träffat farsan, gapskrattade naturligtvis också. Det gjorde även jag, även om jag tyckte att hela situationen var förhållandevis pinsam.

Äsch, man var kanske tvungen att vara där för att finna något nöje i det hela.

En annan gång, en varm och fin sommardag, var vi ute och åkte. Vi stannade till när en välkänd pundargubbe mer eller mindre kröp över övergångsstället, som för övrigt låg precis bredvid en uteservering.

Farsan blir här rastlös av väntan och kör ut huvudet ur fönstret och skriker: "Nu skyndar du fan på, din alkade gamla jävel, annars kommer jag ut och ger dig stryk".

"Publiken" på uteserveringen skrattade som fan. Även här skrattade också jag, medan jag förstås gjorde mitt bästa för att döja mitt ansikte - hade ingen större lust att bli igenkänd som medpassageraren i bilen där.

Farsan tyckte det hela var väldigt kul och såg sådär pojkaktigt nöjd ut med sig själv när slutligen fick sladda iväg