Att bli förälder ger nya perspektiv.

När jag var barn hade jag ingen särskilt tajt relation med mor- och farföräldrar. De bodde inom 10 minuters avstånd, de kom på födelsedagar, ibland åkte vi dit med familjen vilket för det mesta var dötrist. De frågade väl hur det gick i skolan och kom till och med och tittade på någon fotbollsmatch, men det var väl det.

När jag sedan blev vuxen och de dog, hade jag skamkänslor. Deras död väckte inga starkare känslor hos mig. Jag borde väl bli ledsen? Nog borde jag gråta över dem? Min starkaste känsla var dock hur synd jag tyckte om min mamma och pappa, som förlorat sina föräldrar.

Jag besökte sällan som vuxen - det fanns inget gemensamt, inget särskilt att prata om, de hade ingen koll på något som intresserade mig. Ringde på födelsedagar men mest av artighet. Jag hade annat att göra - studier, vänner, flickvänner, resa och livet.

När jag nu fått barn, reflekterar jag mycket över hur mycket barnens far- och morföräldrar engagerar sig. Hur mycket de finns där.

Och det är - inte jättemycket. De kommer på besök ibland, de ringer ibland, men i valet mellan egen komfort och att få skit under naglarna så väljer de ofta komforten. "Sova över? Nej, barnen vaknar ju så tidigt på helgerna. Barnvakt en helg för att ni ska resa bort? Nä, vi har nog planer just den helgen. Du får köpa barnbarnens julklappar, du vet ju vad de vill ha. Jag sätter in pengar till dig bara."

De säger det inte rakt ut att de inte vill, men så är det. De älskar sina barnbarn - men prioriterar ofta sig själva före att umgås med dem.

Förstå mig rätt här:

Mina barn - är MITT ansvar. Mina föräldrar och svärföräldrar har gjort sitt race. De tog sitt ansvar när de uppfostrade mig och min fru. De behöver inte byta en enda bajsblöja till i sitt liv. Det är fine.

Men.

Det är nu de har chansen. När barnen är små. Det är nu de kan bygga en relation som håller livet ut. Nu när barnbarnen vill visa dem sina leksaker, när de vill titta på bolibompa i farfars knä, när de vill sparka boll med mormor på tomten. För sen blir de 10 och vill hänga med kompisar och spela tvspel. Sen blir de tonåringar och vill absolut inte hänga med töntiga pensionärer. Och sen är de vuxna och ringer motvilligt av artighet på födelsedagar. Farfar sitter ensam på ålderdomshemmet och barnbarnen ringer aldrig. Konstigt?

Jag har inte längre någon skam för mina uteblivna tårar på farfars begravning. Han var inte en särskilt viktig person i mitt liv, det var allt. Och det var - till 90% - på hans ansvar. Han ville inte finnas så mycket i mitt liv (han hade väl annat att stå i) och då blev han inte en viktig person för mig.

Mina far- och morföräldrar var inte elaka. Inte otrevliga. De var snälla, bjöd på kaka och ordentliga människor som betalade räkningarna i tid och jobbade och gjorde rätt för sig. Men de valde att inte vara en särskilt stor del i mitt liv när de hade chansen - och då fanns det ingen relation sen heller.

Samma ser jag nu gå igen med mina föräldrar och svärföräldrar. Kom för fan inte och gnäll om barnbarnen INTE vill komma till er när de blir större - ni ville ju inte komma till dem särskilt ofta när de var små, och då skulle det vara på era villkor.

---------

Diskussionsfrågor:
Var/är du tajt med dina far- och morföräldrar? Hur kommer det sig?
Hur mycket kommer du engagera dig som far/morförälder?