Har vänner som är adopterade och stött på adopterade i skola, arbete osv och kan säga att 99% av de adopterade mår dåligt och är "adoptionssjuka". Adopterade är klart överrepresenterade i självmordsstatistik, hos bup, i psykisk ohälsa, som drogmissbrukare osv osv.

Har sett mönster och kan konstatera att killarna ofta är väldigt trevliga, mjuka, behagliga och väldigt bra på att anpassa sig, tom när de hamnar i dåliga svenska familjer med alkoholmissbruk.

Tjejerna däremot verkar ha en annan strategi, de är ofta manipulativa, promiskuösa (använder sex för att få det de villa ha), problem med alkohol eller droger.

Jag känner/till minst 15 adopterade och alla utmärker sig på det här sättet - tyvärr.

Har även hört från folk som är psykiatriker att adopterade är väldigt "svåra" då de inte har fått grundläggande behov tillgodosedda som barn samt att det har varit med om en av de hemskaste saker en människa kan råka ut för - de har blivit övergivna. De har varit oönskade och i vissa fall bortlämnade eller dumpade som sopor och inte ens fått vetat sitt namn eller födelsedatum. De är dessutom berövade sin identitet, historia, kultur, släkt - allt. Samtidigt känner många skuld över att de mår dåligt när de har blivit räddade från ett annars fattigt liv eller kanske tom döden.

Vill verkligen inte vara elak men jag är efter att ha sett många adopterade totalt emot det. Ett ypperligt exempel är Lena Sundström eller hata kinapuffgodisen-patrik som båda hysteriskt jobbar mot rasism. Tror att båda kommer från korea (ett mkt rasmedvetet land där adopterade inte är värda vatten) och istället för att åka hem så tjafsar de om hur svenskarna ska se på utlänningar. De borde fixa sin adoptionssjuka istället.