Jag satt och grubblade häromdagen och insåg att jag ALDRIG mött på någon som är adopterad och lycklig. Eller, kanske felformulerar jag mig, men vad de alla haft gemensamt (enligt de gånger jag pratat med adopterade) är både kass uppväxt, kass relation med sin familj och.. en bitter syn på livet.

Min första erfarenhet var i högstadiet, klassens mobbare hade fått höra att jag tydligen var lajbans att prata av sig hos så han drog mig åt sidan en dag och spydde ut allt svart och mörkt han hade inom sig. Ilskan över att ha blivit bortskänkt som barn, osäkerheten på vem han var och vart han hörde hemma, frustrationen över att bo hos människor som inte förstod honom och hade så fullständigt annorlunda livssyn än han själv. Enda sättet han kunde "ventilera" alla känslorna på var just genom att agera ut och vara skittaskig mot allt och alla i sin omgivning.
Senare samma år fann jag hans syster (också hon adopterad) gråtandes och med fint uppskurna, blödande underarmar på tjejtoan.

För några år sedan hade jag ett krogragg som av någon anledning började babbla om vilken press hans adoptivföräldrar satt på honom. Att han varit TVUNGEN att bli en högpresterande elev, göra karriär och BLI någon etc. Att han var tacksam för att de adopterat honom men inte stod ut att ens vara bosatt i samma stad då pressen från dom krossade honom mentalt.

Jag har mött på två andra där en av dom blev misshandlad och den andre behandlad som ett husdjur. Jag var ögonvittne till när en adoptivförälder sa rakt ut att sonen skulle vara TACKSAM över att ha blivit hämtad i sitt hemland och inte skulle pierca sig och förstöra sin kropp -att det var en förolämpning mot adoptivmamman som betalat för honom osv...



Jag har aldrig tidigare tänkt över detta särskilt noga, men jag inser mer och mer att jag nog ALDRIG mött på adoptivföräldrar som haft en sund relation till sina barn, utan snarare verkar ha inställningen att ungarna ska vara TACKSAMMA och liksom.. gengälda gesten?
Likadant har jag aldrig mött på adopterade som har en NORMAL relation till sin familj, som är fri och självständig men samtidigt spenderar tid med familjen nu och då... Utan tvärtom verkar det alltid vara en väldigt spänd relation med mycket krav och motvilja.
Utöver familjerelationerna verkar deras andra relationer i livet bli knepiga, och flera har gett sken av att vara deprimerade, bittra, eller rentav hatiska mot omvärlden.
Och tillsist.. jag tror aldrig jag mött på någon adopterad och varit religiös(?) slump?



Så nu efterlyser jag dels teorier om varför det blir på det här sättet?
Men också om det finns några adopterade här på flashback som kan träda fram och berätta sin sida av saken?


Ps. Vet att det finns riktigt eländiga familjerelationer även för 100% biologiska familjer, givetvis. Men liksom det finns både bra och dåliga familjer på det hållet efterlyser jag nu mångfald även hos de icke-biologiska familjerna.