Ämne: Brian Wilson och Beach Boys - Officiella tråden
fintnir
Medlem
fintnirs avatar
Vet att jag låter väldigt repetativ när jag nämnde detta i ett tidigare inlägg i tråden, men jag kan inte sluta tänka på - speciellt under tiden när jag lyssnar på Beach Boys & Wilson - vad som kunde ha blivit. Den tanken återkommer till mig när jag hör musiken, tanken om vad som skulle kunnat varit i ett alternativt universum.

Tillfällighet, ren slump, otrolig individuell skicklighet, extremt skickliga konkurrenter, god omgivning, excentriska men pragmatiska hjälpredor & tur - måste alla fungera i perfekt symbios för att det där riktigt extraordinära skall bildas och utvecklad. Förutsättningarna för att något sådant skall bildas är minimala, men ibland verkar det oftare inträffa när konkurrensen och influenserna finns närvarande utgörandes av också rejält talangfulla sällskap av just den speciella kalibern.

Det har hänt några gånger under 1900-talet och Beach Boys var ett sådant exempel. Jag tror att de flesta band i denna anda sakta men säkert byggs upp för att sedan beroende på omständigheter kulminera eller fortsätta utvecklas & ligga på topp. BB:s utveckling hade inte alls behövt vara den som vi bevittnade. Utvecklingen mellan "1965 - Today!", "1965 - Summer Days (And Summer Nights)" & "1966 - Pet Sounds" var helt enorm och på mikroskopisk tidsintervall. Jag härleder den positivt abnormala(för 99% utav alla band) utecklingen till två saker. 1, Brian Wilsons personliga utveckling från "en i bandet" till ledande frontman med friare tyglar. 2, Omständigheterna och konkurrensen som pressade BB till sitt yttersta och drev upp de musikaliska nivåerna till icke tidigare uppmätta med hjälp av den största konkurrensfaktorn The Beatles.

Godwins lag säger skämtsamt att om en internetdiskussion helt oberoende av ämne pågår tillräckligt länge kommer något tillslut referera till nazismen. Och lite liknande är det med BB:s relation till Beatlarna. Varje gång någonstans som "Pet Sounds" diskuteras så kommer någon tillslut nämna "Sgt Pepper". Jag har ofta tänkt på det, och lite smått ironiskt ser jag att det skett även i tråden själv. Angående just det ämnet så vill jag bara nämna att många verkar jämföra "Pet Sounds" & "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", detta är felaktigt. Pepper skulle inte existera utan Sounds, och Sounds i sig skulle aldrig existera utan "Rubber Soul". Och rent kronologiskt borde man jämställa "Revolver" med "Pet Sounds", det var "SMiLE" som egentligen skulle ställas mot "Sgt Pepper". Pepper brukar räknas av kritiker som Beatles magnum opus, och det var meningen att "SMiLE" skulle vara något liknande för BB.

Paul McCartney tuggade inte bara grönsaker på inspelningen av "Vega-tables" som skulle vara med på original utgåvan av Smile, utan uttalade sig också om "Pet Sounds" som en enorm personlig(och för bandet) inspirationskälla. Titta bara på referensen till 'Sounds på McCartneys soloalbum "Ram" från 71. Samma djurtema och allt! Tänk bara tanken på att ha dessa två band samtidigt utnyttja en hälsosam rivalitet, och då nå nya höjder. Idag brukar man annars ofta jämföra Stones med Beatles, men jag tycker inte den jämförelsen och rivaliteten står sig mot Beach Boys pre "Smile-perioden". Detta var en helt annan tid, jag tror aldrig att något liknande skulle kunna ske nu på 10-talet, eller iallafall så ter sig sannolikheten idag tämligen reducerad.

Tänk om det kunde vara en realitet idag att man genuint fortfarande kunde bli fullkomligt överraskad av något helt nyskapande från ett redan etablerat skickligt band, alltså bara att någon skulle "knock it out of the park" så att säga. Liksom tänk de som köpt Beatles "Revolver" och förväntat sig något liknande "Rubber Soul" och satt sig ner i soffan och fick höra George Harrisons "Tomorrow Never Knows". Det går inte ens att visualisera i dagens läge. Vad hade en person som 1965 köpte BB:s "Help!" sagt om han hade fått en sneakpeak på "Pet Sounds" som skulle komma ett år senare?

Och det är här det tragiska kommer in i bilden, Beatles fick verkligen blomstra och är idag världens mest uppskattade och hyllade band. BB är bortglömda, nästan inga nya ungdomar upptäcker musiken och den uppmärksammas ytterst lite, även B.Wilsons solokarriär. I någon tidigare kommentar gav jag Mike Love en rejäl känga men det går inte att sticka under stolen att även de andra Wilson-bröderna och Al Jardine inte direkt gjorde sitt yttersta för att stå upp för sin broder/bandmedlem. Man bejakade inte utveckligen av bandet, Brian ville gå Beatles väg och fortsätta framåt medans Love med passivt motstånd från de andra ville gå i en reaktionär riktning och sträva bakåt för att säkra skivförsäljningen då det nyskapande kändes som ett hot. Brian växte fram som den spontana frontmannen som BB behövde för att utvecklas - till Loves förtvivlan. Och då Love inte kunde utprestera Brian inom varken musikalisk skicklighet eller inom lyrik fick han starta våger av socialt nedbrytande intimidering. Visst Brian hade säkert oavsett Mike möjligen fått mentala/drogrelaterade problem men inte i den utsträckningen att bandets karriär för alltid skulle förstöras. Jag är helt säker på att om Wilson själv fått hålla i tyglarna i bandet hela tiden icke-ifrågasatt, hade de idag varit lika stora som Beatles idag.

Jag romantiserar visserligen men ändå... jag anser att vi bara fick se Wilsons fulla kapacitet på två album, kanske tre. Smile var ju tänkt att vara en hel "suite" med nästan helt uteslutande sammanhängande låtar, som vi fick höra på 2004-versionen när man för första gången fick den korrekta(antagligen) numreringen av låtarna. Det var helt enkelt en mycket högre ambition på musiken, det var liksom inte tänkt att låtarna skulle vara fristående radio-hits som skulle kunna producera en hög singelförsäljning, det var nåt större. Lyssna bara på de första 30 sekunderna av California Girls från Summer Nights, det var början på vad som skulle bli. När Smile projektet blev förstört så är det inte konstigt att Wilson blev deprimerad när kanske världens bästa icke-släppta album aktivt blev motarbetat av bandet själva och refuserat, och direkt efteråt bli degraderad från hjärna till enkel vokalist. Inget utlopp för drömmen där inte, krossad för alltid.

Det är också än idag, deprimerande att inte få höra Smile i sin(vad som skulle bli) originalform. Idag när jag hör soloversionen är det uppenbart varför resten av gruppen var så aggressivt inställda mot det. Medan killarna fortfarande var fast i tankesättet "surfa, tjejer och snabba bilar", beslöt Brian att ta saker till en helt ny nivå. I huvudsak växte Brian upp musikaliskt och var fast beslutsam att utöka sin musikaliska horisont, medan resten av killarna var nöjda med status quo, att välja att spela det säkert, speciellt Mike Love.

Det tycker jag demonstreras solklart på "Pet Sounds" låten "I Know There's an Answer" som egentligen skulle heta "Hang on to Your Ego" fast Love vägrade att släppa den under det namnet, då han ansåg den drogrelaterad på nåt vis. Läs bara texten, det låter exakt som jag beskrev situationen med de andra som vill stanna i komfortzonen och lätt blir defensiva när nya idéer presenteras:

"I know so many people who think they can do it alone, they isolate their heads and stay in their saftey zone, now what can you tell them? What can you say that won't make them defensive. I know there's an answer, I know now but i have to find it by my self. They come on like they're peaceful but inside they're so uptight."

Jag kan fortfarande inte förstå den delen av artisteriet där medlemmarna i olika band sitter på 20 miljoner dollar per skalle och med 5 miljoners villor - samtidigt som de inte vågar experimentera. Visst för klåpare utan större ambition eller muskikalisk skicklighet, men för band av den här proportionen som har allt att vinna. När den kommersiella delen mer eller mindre är säkrad för livet och för tiotals generationer framåt borde man väl satsa lite på konsten kan det tyckas, fokusera mindre på hur många albums som kommer säljas och istället på hur man skapar historia, som håller sig i tiden. Många verkar leva efter principen som BurkHans avatar William S Burroughs skämtade om när han sade "Who wants to be the richest guy in some cemetary?". Ter sig totalt obegripligt för mig iallafall.

Wilson-grabbarna var Beach Boys. Och som jag klagade på tidigare i tråden så turnerar ju fortfarande Love under Beach Boys namnet, även om alla andra är döda bara för att casha in på namnet ren idioti...

Och apropå idioti, Mike Love sade i en intervju 1993 i Mojo Magazine angående Smile: "A whole album of Brian's madness that no one wants to release and still everyone says he's a genius! I make "Kokomo", it goes to number one in the charts and I'm still the dumb, know-nothing, talentless Mike Love."

Precis det jag syftade på, allt handlar alltså om "number one @ the charts". Mycket kass vy på vad artisteri och musik verkligen är, men men det är ju från mannen jag sade att Good Vibrations var "avant-garde shit". Mycket hade kunnat sett ut annorlunda om Love inte fick överhanden och blev "kung" över bandet efter att Brian endast fick regera på 2½ skivor. Som jag nämnde i en äldre kommentar att när den nyinspelade versionen av Smile 2004 släpptes så sade just Brian: "The reasons that I didn't release Smile: One, Mike didn't like it... he hated it. He hated it". Tänk, som jag har filosoferat i denna kommentaren vad som skulle hänt i ett parallellt universum där Smile släpptes 1967 tillsammans med Sgt. Pepper och BB fick fortsätta med Brian som hjärna ytterligare ett eller flera album framåt som kanske utvecklats ännu mer, vad hade vi haft för musik idag? Brian trodde ju själv att Smile skulle vara samma stegring musikaliskt som skillnaden var mellan Summer Nighs och Pet Sounds.

Hur kan man inte se geniet i det här? Beats me.
__________________
I thought I could organize freedom, how Scandinavian of me.
__________________
Senast redigerad av fintnir 2011-07-13 kl. 00:06.