Varför citerar du mig? Jag använde inte ordet sjukdom en enda gång i mitt inlägg. För övrigt tycker jag att din syn på psykiska problem är jävligt trångsynt och du har uppenbarligen väldigt lite erfarenhet av det här ämnet. Testa att umgås med en bipolär människa t.ex. under en lång period och säg till hen att det bara är symptom. Om man rationaliserar som du gör så kan man ju säga att hudcancer är symptom av för mycket solande och förkylning är symptom för man blivit nerkyld. Allt som inte klassas som symptom borde då hamna inom kategorin handikapp. Så jag skulle gärna vilja veta vad en sjukdom är för dig. För det är väl ganska självklart för alla att man inte föds deprimerad så om det var din poäng så förstår jag inte syftet med ditt inlägg.

Fast å andra sidan är ju inte SD'are kända för att vara vidsynta... :whoco5:

Jag citerar dig eftersom du skrev att det (förmodligen) rör sig om datorspelsberoende, varpå jag väljer att motivera varför jag anser att så inte är fallet, samt att man skall vara försiktig med att sätta diagnoser och sjukdomar på folk eftersom det oftast bara handlar om symptom för beteenden och ingenting man behöver bli diagnostiserad eller få medicin mot (du nämner inget om mediciner, men många andra i tråden gör det).

Det finns massor av personlighetstyper, vissa är mer extroverta än andra som kanske är mer introverta. Dagens vård/psykiatri väljer att diagnostisera alla möjliga typer av människor (och erbjuda medicinering), vi kan nog vara överens både du och jag att om vi ville så skulle det inte vara några problem för någon av oss att besöka en klinik och bli diagnostiserade med ADHD. Om vi ville skulle vi förmodligen även kunna få diagnoser som socialfobi, depression, mani och liknande.
Jag säger naturligtvis inte att alla psykiska diagnoser är felaktiga, men de flesta som får diagnoser är fullt friska människor som inte behöver medicinering utan förmodligen bara ändrat beteende.
Att jämföra ett virus som angriper T-Hceller med löst definierade, flummiga diagnoser känns ganska dumt, jag tror du förstår vad jag menar.

Kanske blir rörigt, min poäng är i vart fall att man inte bör krångla till det allt för mycket. I många fall behövs inga diagnoser, psykologer eller mediciner.

Det handlar inte om utbildning eller tjäna så mycket pengar som möjligt, det handlar om personlig utveckling. Att bo hemma när man är 25 är inte bara tecken på lathet utan det är även ett rentav infantilt beteende. Han är fortfarande i stadiet där han tycker om tryggheten och suga på mammas tutte.

Vad han gör spelar mindre roll, bara han gör något, just nu ammar han bara på mamma.

Det är inget ovanligt (inte som förr i alla fall) att 25-åringar fortfarande bor hemma i Sverige nuförtiden. Allting har förändrats lavinartat på bara ett par år, framförallt på bostads- och arbetsmarknaden. Vilket såklart hindrar en hel del unga vuxna.

Min gissning är att han mår dåligt, inte så att han är grinar och ligger i fosterställning - utan snarare brist på motivation och en allmänt dyster syn på framtiden. Datorspelsberoende är lika mycket verklighetsflykt som droger, alkohol, masturbation och spel. Uppenbarligen är han inte nöjd över tillvaron och vill fly den, vare sig det är undermedvetet eller ej. Med tanke på hur samhället ser ut för unga idag så är det inte konstigt att de låser in sig och väljer en, ur vårt perspektiv, udda livsstil. Det är hårda tider.

Jag tror inte att kasta ut honom kommer att leda till något positivt. Nu vet jag inte hur din relation är till honom, men hade jag varit i din sits så hade jag åkt iväg med honom ett tag i bilen. Åk någonstans och kolla på bio, kläder eller något liknande och avsluta med en lunch. Få kontakt med honom och berätta hur du känner. Förklara för honom att det inte fungerar att leva så här, men att du och morsan står på hans sida fullt ut - men med den här livsstilen kommer han ingenstans. Ja, du fattar poängen. Förklara läget, motivera honom och sträck ut en hand. Gör det ute, där han inte bara kan nicka instämmande och sen kila iväg till datorn så fort samtalet är slut.

*EDIT* Och glöm för Guds skull inte bort att han är en fullt normal, tänkande människa. Han inser sin misär, men precis som alla andra är han ett vanedjur som behöver rutin. Han måste komma ur rutinen och skaffa en ny, mer produktiv och givande.


Du ser på saken som att det antingen är svart eller vitt. Jag förstår att du vill låta vuxen och världsvan, men din uppfattning kan ses som ganska verklighetsfrånvarande - då det finns mer till det hela än att "en 25-åring bor fortfarande hemma".